På bara några minuter hann Michail Glinka berätta mycket i sin Valse-Fantaisie (1839, orkestrerad 1856), från sprittande glädje över sant rysk stråkromantik till litet mer allvar mot slutet. Den sympatiske dirigenten Semyon Bychkov ledde Kungliga Filharmonikerna, vilka som alltid spelade med både precision och känsla.
Om första stycket var lekfullt så toppades det ändå av den sprudlande violinkonserten som följde, Violinkonsert nr 3 (1775) av Wolfgang Amadeus Mozart. Den mycket unge solisten Daniel Lozakovitj spelade helt enkelt ypperligt, virtuost, med klar, vacker ton och djupaste inlevelse och - kanske allra viktigast för ett underbarn - med stor spelglädje. Verket ger både orkestern och solisten partier som är roliga och allvarliga, men det var ändå den unge Lozakovitj som vann både publikens hjärtan och stor beundran, och belönades rättvist med stående ovationer. Som extranummer fick vi höra Johann Sebastian Bachs Sarabande mycket fint framförd. Jag hoppas på att höra Lozakovitj många gånger till.
Efter paus gavs vi en av den ryska musikens främste romantiker, Pjotr Tjajkovskij, men Bychkov gav hans Symfoni nr 2 "Den lillryska" (1872) en mer robust klang vilket var ovant för mig men välkommet. Med extra tyngd i den avslutande satsen drev Bychkov och Kungliga Filharmonikerna hem en mycket lyckad konsert.
Om första stycket var lekfullt så toppades det ändå av den sprudlande violinkonserten som följde, Violinkonsert nr 3 (1775) av Wolfgang Amadeus Mozart. Den mycket unge solisten Daniel Lozakovitj spelade helt enkelt ypperligt, virtuost, med klar, vacker ton och djupaste inlevelse och - kanske allra viktigast för ett underbarn - med stor spelglädje. Verket ger både orkestern och solisten partier som är roliga och allvarliga, men det var ändå den unge Lozakovitj som vann både publikens hjärtan och stor beundran, och belönades rättvist med stående ovationer. Som extranummer fick vi höra Johann Sebastian Bachs Sarabande mycket fint framförd. Jag hoppas på att höra Lozakovitj många gånger till.
Efter paus gavs vi en av den ryska musikens främste romantiker, Pjotr Tjajkovskij, men Bychkov gav hans Symfoni nr 2 "Den lillryska" (1872) en mer robust klang vilket var ovant för mig men välkommet. Med extra tyngd i den avslutande satsen drev Bychkov och Kungliga Filharmonikerna hem en mycket lyckad konsert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar