Med stundtals mycket lös anknytning till science fiction och med spelplatser även utanför Afrika var programmet för (Pan)African Science Fiction ändå mycket intressant och sevärt. Det började utmärkt med den kenyanska filmen Pumzi, som utspelade sig på ett av de få platser där människan överlevt efter tredje världskriget, vattenkriget. Det högteknologiska centret kräver dock noggrann insamling och återvinning av vatten, även minsta svettdroppe från människorna där. Utanför är världen uttorkad och förstörd, så dröm inte ens om grönskande träd - bokstavligen, drömmar om träd är förbjudna! Men det mystiska paketet som den unga kvinnan på Naturhistoriska Muséet får sig tillsänt innehåller ett frö till såväl grönska som förhoppningar om ett liv i naturen.
Det är en god idé att varva längre filmer med kortare musikvideor, och det vi fick se av det senare slaget var tilltalande både musikaliskt och visuellt. Jojo Abot i blå ansiktssminkning och rik klädedräkt såg verkligen utomjordisk ut i sin låt God Among Men - fram till det avgörande ögonblicket då man såg hennes mänskliga ögon genom de gula solglasögonen. Finding Fanon, inspirerad av Frantz Fanons försvunna pjäser, var en fascinerande användning av Grand Theft Auto 5: två män i bruna kostymer som går och springer genom ödsliga stadsgator och landskap, och stannar upp och betraktar vyerna i avslappnade poser. Datorgenererade figurer som beser datorgenererade omgivningar - vad tänker de på? Vad drömmer de om?...
Ännu mer givande var ändå de längre filmerna, som hann skapa stämning och en aning om vad som hänt och fortfarande pågick, och bygga upp spänningen med handlingen. I Afro Punk Girl tar sig den unga kvinnan Lily White genom ett öde landskap med packning på sin cykel och fällkniven alltid redo mot attackerande främlingar. I Hasaki Ya Suda har regissören Cédric Ido låtit sitt intresse för samurajer blomma ut, och iscensätter en kamp som pågår över decennier mellan stridstränade män, deras katanas, list och magi. Det lät som att alla talade japanska, men vi fick veta att det var ett av språken som talas i Kongo som skådespelarna lagt japansk intonation på!
Det var fint att få se science fiction skapat ur ett annat perspektiv än det dominerande västerländska. Något ytterst minnesvärt åtminstone för mig var att se "mig själv" som en bifigur; då och då dök det upp vithyade människor i filmerna, men jag visste redan från början att de aldrig skulle spela huvudrollen. Det var mycket nyttigt och tänkvärt att uppleva den omkastningen av rollfördelning.
Länk till sidan om programmet
Det är en god idé att varva längre filmer med kortare musikvideor, och det vi fick se av det senare slaget var tilltalande både musikaliskt och visuellt. Jojo Abot i blå ansiktssminkning och rik klädedräkt såg verkligen utomjordisk ut i sin låt God Among Men - fram till det avgörande ögonblicket då man såg hennes mänskliga ögon genom de gula solglasögonen. Finding Fanon, inspirerad av Frantz Fanons försvunna pjäser, var en fascinerande användning av Grand Theft Auto 5: två män i bruna kostymer som går och springer genom ödsliga stadsgator och landskap, och stannar upp och betraktar vyerna i avslappnade poser. Datorgenererade figurer som beser datorgenererade omgivningar - vad tänker de på? Vad drömmer de om?...
Ännu mer givande var ändå de längre filmerna, som hann skapa stämning och en aning om vad som hänt och fortfarande pågick, och bygga upp spänningen med handlingen. I Afro Punk Girl tar sig den unga kvinnan Lily White genom ett öde landskap med packning på sin cykel och fällkniven alltid redo mot attackerande främlingar. I Hasaki Ya Suda har regissören Cédric Ido låtit sitt intresse för samurajer blomma ut, och iscensätter en kamp som pågår över decennier mellan stridstränade män, deras katanas, list och magi. Det lät som att alla talade japanska, men vi fick veta att det var ett av språken som talas i Kongo som skådespelarna lagt japansk intonation på!
Det var fint att få se science fiction skapat ur ett annat perspektiv än det dominerande västerländska. Något ytterst minnesvärt åtminstone för mig var att se "mig själv" som en bifigur; då och då dök det upp vithyade människor i filmerna, men jag visste redan från början att de aldrig skulle spela huvudrollen. Det var mycket nyttigt och tänkvärt att uppleva den omkastningen av rollfördelning.
Länk till sidan om programmet
Intressant med nya perspektiv (ett afrikanskt) på SF, men varför då ta in filmer som inte kommer från Afrika (USA o GB)?
SvaraRaderaJa, till exempel Afro Punk Girl var väldigt bra, men den var ju en brittisk film. Vi får hoppas på mer uppmärksamhet för afrikanska filmer. Det var i alla fall bra att få se det här programmet.
SvaraRadera