lördag 2 september 2017

The Trip to Spain

Upplägget är optimalt på alla plan: två män bilar runt och provar mat och pratar och skämtar med varandra medan ett kamerateam filmar dem. Det är ett billigt format med stor utdelning för filmbolagen, både i verkligheten och det fiktiva i filmen, och det är givande för oss i publiken med humor och kynne som matchar de resande männens.


Steve Coogan och Rob Brydon, intelligenta och folkkära brittiska komiker, är denna gång inbjudna till hotell och restauranger i Spanien, dit de tar sig i Coogans bil via färja. I korta inklippta scener visas råvaror som tillreds och grillas i köket - det gäller att inte vara hungrig när man ser filmen! Första stoppet är på en restaurang i Getaria, en vacker liten baskisk stad jag själv besökte häromåret. Småpratet om maten rör sig snabbt vidare till de båda männens specialitet, att härma kändisröster, vilket de båda gör bra och vilket självklart leder till gliringar om äktheten i rösten och den andres karriär och kändisskap.

Därifrån är steget kort till existensiella frågor: bitska kommentarer med allvarlig underton driver med männens oåterkalleliga inträde i medelåldern och vad det betyder för dem och omvärlden. De är artigt skoningslösa mot varandra i sin förtäckta kritik, och det skulle kunna göra ont att lyssna på, men tonen är lätt och att höra dem tala så raljant om passagen mot döden är på något sätt livsbejakande. Eller också är det för att de är så rasande roliga att jag skrattar nästan kontinuerligt från första rutan till sista, som jag kan lyssna på deras tankar om åldrandet och känna mig upplyft.


Coogan och Brydon är samstämda och nappar ofta på en chans att starta eller följa upp ett skämt. Michael Caine, Mick Jagger, Roger Moore, David Bowie och många fler får snabba eller (extremt) långa stunder då de gestaltas i stereo. De stunderna går vidare från den intitala, lyckade härmningen i en replik till en tävling om huruvida den ene gör kändisrösten bättre än den andre, och håller på så länge att det uppstår humor i hur fast de är i sin upprepning och snoppmätning, och varje steg får mig att vrida mig av skratt. När två väninnor/agenter gör dem sällskap i filmens andra halva står det klart vilken bubbla av vänskap och konkurrens Coogan och Brydon lever i; med gäster bredvid sig blir deras beteende absurt vilket förstås lägger på ytterligare ett lager av pinsamhetshumor.

Steve Coogan och Rob Brydon spelar båda variationer på sig själva, och det är litet synd att man väljer att renodla privatlivet i deras roller så att Brydon blir den lycklige familjefadern och Coogan den ständigt övergivne i relationer. Det är avbrott från filmens huvudspår och skulle inte alls behövas: i det här fallet känns slutet onödigt påklistrat. Det är dock en detalj man kan ha överseende med när man fått ett långt, gott skratt. Jag tackar för den här resan och hoppas att Brydon och Coogan ger sig ut på fler kulinariska tripper, inte för snart så att det går rutin i det, men om ett par år igen. Jag är redo för mer och skall dyka upp mätt på mat och hungrig på intellektuell humor!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar