Bryan Ferry på Gröna Lund

Det är både Roxy Music och Bryan Ferry som publiken älskar och vill höra, och det är vad den åldrade förste älskaren ger oss. På samma sätt varvas rockigare låtar med de stillsamma, romantiska. Efter The Main Thing som första låten följer Slave To Love, i ett aningen för aggressivt tempo. Instrumenten är någorlunda väl balanserade; de låter runt och mjukt, inte skramligt, men live och utomhus är det svårt att få till det där skira ljudet från 80-talslåtarna.

Bryan Ferrys röst är inte lika stark som förr, men den håller. Tillsammans med bakgrundssångerskan hade han gärna fått höras mer över bandet; han spelar munspel och synth och är säker och driven på scenen. Publikkontakten inskränker sig till att presentera bandet och nämna att han varit i Sverige förut, men spelglädjen är äkta. Hit efter hit glider förbi, och det börjar faktiskt låta litet grötigt. Men så höjs energinivån med Stronger Through the Years och Like a Hurricane, mitt i setet, och efter det låter sista halvan av setet mycket bättre. More Than This och Avalon efter varandra lyckas inte riktigt låta så magiskt som man skulle önska, men det är nära.

De sista numren, rocklåtarna med en elegant finish, ger det långsamma men perfekta klimax konserten och publiken förtjänar: Love Is the Drug, Virginia Plain, Let's Stick Together, Do the Strand och Jealous Guy. Bryan Ferry är fortfarande den stiligaste förmedlaren av kärleken som något krävande, ofta svårt men nödvändigt.