Make Art Not War: Sentience and narrative in science fiction
I panelen som modererades av Ian Sales satt två SF-författare, Ann Leckie och Markku Soikkeli, och en hjärnforskare, Karolina Fedyk, vilket borgade för en intressant diskussion om AI och medvetande.
AL inledde med att påpeka att vår erfarenhet av känsla är grundad i vår kropp. Redan som ung störde hon sig i filmen 2001 på att HAL utvecklade människoliknande känslor - han hade ju ingen kropp, inga hormoner som strömmade igenom honom, inga mänskliga känslor. Den gamla åsikten, också bibehållen i SF, att känslor och rationalitet är två skilda saker, såg hon som något som hörde ihop. Beslut fattas aldrig 100% rationellt, känslor är med och hjälper till att skapa snabba beslut. Det var en viktig aspekt i boken Ancillary Justice; Breq är ju en AI i en mänsklig kropp. På motsvarande sätt kan vi uttyda en snabb respons i en situation som ett känslostyrt svar (hos en AI), fastän det kanske ligger en exakt uträkning bakom det.
KF nämnde att vad vi skapar som konst och uppfattar som bra konst är mycket djupt rotat i oss. Vad en AI eller en alien skulle skapa som vore vackert för dem skulle kunna vara mycket konstigt för oss. Om en AI eller en alien har fler sinnen, skulle ju de skapa konst som bygger på andra saker än vad vi är vana vid. Jag blev glad när MS sköt in en referens till den AI i William Gibsons Count Zero som skapar konst som blir mycket eftertraktad av människor, då det är ett scenario jag ofta återkommit i tankarna sedan jag läste det för tjugo år sedan. En trop som AL ogillar är när en AI hittar sin själ genom konst eller genom att skapa konst. KF flikade in att Googles ögonfyllda dator-blick och de sånger som skrivits av en AI bara är ett sammanplockande av element, utan att lägga värde i det.
Ett annat problem med att definiera konst är att uppskattningen ligger i betraktarens öga. Såväl mellan som inom kulturer här på jorden skiljer sig den estetiska preferensen mycket. IS påminde om hur Frankensteins monster lyssnar till hur föräldrar i byn lär sin son franska genom att läsa litteratur för honom, och av att det förstår vi att han är en person med ett själsliv, inte bara ett monster, vilket i alla fall är en vacker bild. AL tyckte att det vore intressant att skapa (förhoppningsvis bara skriva om!) en ond robot som skapar mycket vacker konst, för att vända på den värderingen!
En intressant idé är om AI:n som formar sin identitet genom att berätta historier. Historier tenderar att förändras varje gång man berättar den, dels för att människan glömmer saker efter hand. Skulle det hända med AI:n? Skulle de inte komma ihåg allt exakt varje gång? Men även AI:n skulle behöva filtrera sin information för att forma den till en sammanhängande berättelse, så det skulle ändå rensas bort en del och annat sparas.
Vi ser ibland konstnärer som några som samlar och uttrycker det kollektiva undermedvetna, som arbetar delvis omedvetet, sammanställning av intryck från flera sinnen. En annan uppfattning är att konst är ostrukturerad medan vetenskap är strukturerad, men KF ser snarare stora likheter mellan båda. Det vi uppfattar som slumpmässigt i till exempel Jackson Pollocks konst var mycket noga uttänkt. KF berättade om ett "Lovelace test", vilket är när ett system skapar något det inte var menat att skapa.
Kanske är det så att det är för att AI:er fortfarande är i sin barndom, som det de skapar ser ut att vara hackigt, ofullständigt, oformat. De har inte mognat till ett läge där de har en urvalsprocess och kan värdera vad de skapar. Och efter vilken estetik kommer de att värdera det de en gång kommer att skapa?
GoH-intervju Ann Leckie
Ann Leckie visste sedan hon var liten att hon ville bli författare, och hon hade den stora turen att uppmuntras till det av sina föräldrar och andra i sin omkrets. Ändå dröjde det länge innan hon väl började skriva, och fram tills dess kände hon sig litet misslyckad: "I'm supposed to be a writer but I'm not writing..."
Det fanns en tidning som hette True Confession som publicerade föregivet sanna och sensationella historier på teman som utpressning och "Jag gifte mig med min bror!" För den tidningen skrev AL berättelsen "He's my lover on the phone but he has never seen my face" och fick pengar för det! Men för att kunna skriva i tidningens anda hade det krävts mycket läsning av tidningen, och det var ju tråkigt! Och tillika tråkigt att skriva en dylik artikel.
Ann Leckie jobbade en period i skolköket, och fick på så sätt lära sig en hel del om hur barn och ungdomar tänker och beter sig, vilket varit till nytta i skrivandet. Det var också musik som var hennes huvudämne, så det är därifrån som det myckna sjungandet i Ancillary-böckerna kommer. "Om jag hade tjugo kroppar, så skulle jag sjunga i kör med mig själv!"
Intresset för AI grundades tidigit. När AL var så liten som fyra år fick hon följa med en vuxne på bio och se 2001. Det var kanske inte det klokaste valet av en barnvakt, men på den tiden var det inte lika lätt att se filmer när man ville, så han tog sin chans och tog med en pytteliten Ann, som tog stort intryck. Hon kunde identifiera sig med HAL, som ju också var "nyfödd" och behövde förstå hur människor betedde sig och hur han själv skulle bete sig. Och när allt gick mot slutet sjöng han en barnvisa, som om han visade upp det första han lärt sig, det han kunde allra bäst, som ett litet barn.
I trettioårsåldern var AL hemmamamma till barn som var otroligt söta men inte alls intellektuellt stimulerande. NaNoWriMo blev utmaningen som fick henne att göra något; ett idogt skrivande varje dag resulterade i en halv bok i Radch-universat. Den boken är inte särskilt bra, men AL rekommenderar ändå NaNoWriMo som ett sätt att komma igång. Boken rörde sig i utkanten av det som skulle bli Ancillary Justice, AL hade redan börjat fundera på Breq, och det tog tre år till att börja Ancillar Justice.
Mångas favoriter är Presger-översättarna, och de är även AL:s favoriter. Det smärtade henne att behöva avpollettera Translator Dlique så snart, och därför lovade hon sig själv att låta Translator Zeiat var med så mycket som möjligt i tredje boken. Märk väl att en del av vad Translator Zeiat säger kan vara konstigt med flit, för att hon vet att hon redan ses som udda och vill skoja ännu mer med folk: det intensiva intresset för fisk, att hon säger att Breq är en ny person när hon har förlorat sitt ben.
Att översätta Ancillary-serien till språk som inte har könsuppdelade pronomina borde vara svårt, men Ann Leckie har inte hört från sin ungerska översättare så hon vet inte hur det har gått. I slaviska språk är ju även verben böjda olika efter könstillhörighet, och i franskan finns inget "det", så olika språk har olika utmaningar. Om AL kunde skriva om något skulle hon inte fastna i att anta att det bara finns två kön, utan låta det vara mer flytande.
Den kommande boken Provenance utspelar sig i samma universum men inte inom Radchaais område, och skall inte vara lika seriös som Ancillary-böckerna. Inte heller spelar te en så stor roll i den kulturen! Men te var en mycket bra rekvisita, ett medel att låta personerna göra något medan de pratade, visa status genom vilken teservis som används och hur någon serveras.
Ann Leckies bucket list uppfylldes år 2014, då hon vann så många priser! Det känns litet konstigt men befriande att kunna välja vad hon vill göra nu utan att behöva sikta mot något mål. Hon har inte bestämt vad hon skall skriva efter Provenance, men skulle vilja skriva fantasy. När hon inte skriver är hon med familjen, sjunger, stickar, virkar, gör smycken av pärlor och läser - väldigt mycket fakta, för allt läsande nuförtiden är research. Hon vill gärna skriva tekniskt och vetenskapligt korrekt, och har ansträngt sig hårt för att göra det, men vet ändå att hon misslyckats i vissa scener. Att broscher fick så stor roll i böckerna känns naturligt - "glitter är bra!"
När AL skrev första boken tyckte hon synd om sin agent som måste slösa sin tid på något som inte skulle bli något. Chechen från förlaget kändes som stöld. När boken kom ut och fick positiva reaktioner kändes det som hallucinationer - de negativa recensionerna kändes mer verkliga. Ett insiderskämt var att det inte var tillräckligt med penisar i första boken, varpå det dukades upp till en "genitalia festival" i andra boken. Är Radch verkligen jämställda mellan könen eller är det bara på ytan? Ja, det är de; de ser kön ungefär som vi ser hårfärg; som en skillnad men inget som bestämmer vilken kompetens du har.
Skulle hon vilja skriva om den mystiska sfären i mitten av Radch? Ja, kanske, men liksom med Presger så KAN det vara roligt att få veta mer, men det KAN också ta bort den nödvändiga mystiken. Skulle hon vilja skriva en prequel, om hur Anaander Mianaai tog sig till makten? Ja, kanske. AL vill skriva minst en bok till i det universat. (Det ser jag fram emot!)
Trilogins omslagsbilder är egentligen en stor tavla uppdelad i tre delar. Ann Leckie var ledsen att hon inte hade råd att köpa originalverket, av John Harris, men har köpt en reproduktion och hängt den hemma i vardagsrummet. Hon älskar den tavlan!
Drömmer vi fortfarande om rymden?
Panelen med Ollie Östlund, Magnus Dahlström, Britt-Louise Viklund och Anna Davour (moderator) varvade sina rymddrömmar med många tips på böcker och filmer som gett dem "sense of wonder" vad gäller rymdresor: Galaxy Game av Karen Lord, Blue Remembered Earth av Alistair Reynolds, The Expanse-böckerna och serierna, Seveneves av Neil Stephenson. Men i den senare blir det tydligt att när vi reser ut i rymden tar vi med oss våra konflikter, och även i The Expanse. Nytändningen i space opera-genren innehåller mer komplexa berättelser, och som sagt, människans förmåga att konspirera och avundas och sabotera för varandra, till skillnad från en tidigare mer idealistisk bild på en framtid där alla samarbetar.
Det finns en ny realism i idén om rymdfarandet och koloniserandet av andra planeter. Den präglar också filmer som Gravity och The Martian, där problemen hopar sig. Ian McDonalds Luna New Moon är så deppigt realistisk att man kan tappa sugen! Kim Stanley Robinsons Red/Green/Blue Mars är mer positiv men inte lika detaljerad som de pessimistiska berättelserna. Som motvikt nämnde dock Anna Davour den positiva kortfilmen Wanderers med människor som fulla av energi utforskar planeter och månar i solsystemet, bara för glädjen och äventyrets skull.
Logic of Empire - Economics of colonisation in fantastic fiction
Jesper Stage, professor i ekonomi vid Luleå högskola, återkom för ännu ett intressant föredrag om hur ekonomiska spelregler vi känner till ibland kastas om och glöms bort i SF- och fantasyberättelser. Det är ju lika störande som bristande logik i vetenskapen och andra förhållanden vi gärna pekar ut, så det är mycket bra att få det genomgånget av någon som kan sitt ämne! Årets tema var olika varianter på kolonisation. Liksom förra gången nämnde han några roande exempel på upplägg i berättelser som inte borde fungera, med brasklappen att han ändå uppskattar verken, vilket är sympatiskt. Gregor Hartmann har i sin Zephyr-serie listigt låtit huvudpersonen vara en okunnig och till och med litet korkad kille, så man måste inte förvänta sig välfungerande ekonomiska teorier när han skall förklara läget, men man kan ändå se att det är en hel del som inte hänger ihop.
När man koloniserar en ny plats finns det några faktorer att räkna med. Den ena är hur lätt det är att etablera kolonier där: transportkostnader, hur lätt det är att få folk att flytta dit, hur hög dödligheten är. Historiskt har det alltid varit lätt att lura iväg nybyggare och sedan lämna dem där utan medel att ta sig hem. Gäller det att få dit kvalificerad personal kan man inte alltid få dem att bosätta sig där, men man kan ge dem höga traktamenten för att stanna där en viss tid.
En annan faktor är profitabiliteten. Om det redan finns ett fungerande samhälle där man kan smyga in och överta skatteindrivningen kan det vara lätt. Om det är resurser som skall utnyttjas kräver de olika stor insats; ytliga gruvtäkter är lätt att utvinna, timmer mer insatskrävande, och jordbruk och boskap kräver konstant närvaro. Om nybyggare skall bosätta sig där permanent behövs också infrastruktur, och lagar och institutioner som håller efter dem.
Fantastiken innehåller exempel på kolonisatörer och deras olika villkor: i CL Moores Shambleau från 1933 koloniserar jorden Mars, i Robert Heinleins Logic of Empire från 1941 diskuterar två välbeställda ynglingar hur illa det står till på Venuskolonin i alldeles för långa (och ekonomiskt ologiska) monologer. I Tolkiens Midgård sker kolonisation, ofta i landskap som lägligt avfolkats innan nya folk flyttar in.
i Harry Turtledoves After the last Elf is Dead har den Onda sidan vunnit, men där är det intressant att se att de som nyss mördade civila och brände ned bondgårdar blir åthutade när de gör det efter segern. Då är det ju Dark Brothers egendom de saboterar, och det är inte tillåtet!
Att terraforma är dyrt och kan ta lång tid. I Ann Leckies Ancillary-trilogi väljer Radch istället att komma in och ta över fungerande samhällen. Man kan se att attityderna från de härskande grupperna är olika mot olika kolonier i imperiet. I filmen They Live har fula utomjordingar koloniserat jorden - och vi har inte ens märkt det!
Just Another Bug Hunt? SF and remakes
I den här panelen satt jag själv tillsammans med tre kloka och trevliga män; Luke Smith, Erik Andersson och moderator Sten Rosendahl. Därför kommer jag inte ihåg lika mycket av vad som sades, men är glad att jag fick säga ifrån om att det är synd att Stålmannen/Superman i dagens klimat varit tvungen att få sin genomhyggliga personlighet komplicerad till den grad att han i senaste filmen målas ut som skurken, och att en anledning till att det görs flera prequels till ikoniska filmer som Alien och Star Wars är att det gått tillräckligt lång tid för att någon börjat känna sig modig nog att nosa på det där mysteriet som låg till grund för allt. Men de som är modiga och fräcka är inte alltid de smartaste, och därför blir många prequels riktigt dåliga. Erik Andersson avslutade med att, hjälpt av sin flickvän i jättefin rymdskeppsklänning, rulla ut en lång lista över alla filmer som släpps 2018. Prequels, sequels och remakes var märkta i orange, rosa och röda färger - och utgjorde mer än hälften av alla filmer! Överväldigad av detta håller jag med Andersson: hitta på nya historier!
Galna vetenskapare 2.0
Om forskarna i panelen räknar sig själva till de galna glömde de berätta, men de utgjorde en kompletterande blandning av ämneskunskap: Fredrik Silvearv teoretisk fysiker, Alice Hedenlund matematik och Torill Kornfeldt biologi.
Google har skapat ett program som kan skapa bättre neurala nätverk än deras egna experter. Är vi på väg mot maskinen som kan bygga bättre maskiner och till slut ta över världen? Men TK påminnde om att parallellt så är framstegen inte så stora; man har kunnat kopiera alla (få) gener i masken C. elegans till ett neuralt nätverk, men det i datorn beter sig inte som en mask. FS tror att det kommer att bli svårare framöver att göra framsteg, diminishing returns. Men om vi bygger en supersmart dator, hur skall vi kommunicera med den? Vi kan inte ens kommunicera med schimpanser, och de är mer lika oss än en dator! Om vi skall lära datorn vår moral - vilken moral? Vi har ingen enhetlig moral att erbjuda, och vad skulle implementeringen kunna leda till? Vad är vårt moraliska ansvar gentemot en medveten AI - är det rätt att forska fram den?
TK nämnde att snart kommer vi att kunna odla kött till konsumtion, men ännu tidigare få produkter som är lättare att framställa, som odlat läder, odlad mjölk, äggvita och äggula. Läder kan odlas så att det direkt får önskad form, utan sömmar! SF om genteknik är så långt efter det verkliga läget för genteknik; SF handlar mest om vad den kan göra med människan, men det finns så mycket annat genteknik kan användas till. Allt som Margaret Atwood skildrar i Oryx och Crake (utom att bygga en ny människoras) är sådant det forskas på idag - det går inte bra, men det forskas på det redan nu.
FS berättade om kvantdatorer och hur man hittat en kristall som har periodicitet i tiden, alltså ändrar sig periodiskt i sitt grundtillstånd. Kan man bygga en evighetsmaskin av den? För det går emot termodynamikens lagar! Allt med "kvant" i namnet ses mer eller mindre som magi. Å andra sidan; ofta talar man om stamceller som om de vore "snake oil", något som fixar allt!
I panelen som modererades av Ian Sales satt två SF-författare, Ann Leckie och Markku Soikkeli, och en hjärnforskare, Karolina Fedyk, vilket borgade för en intressant diskussion om AI och medvetande.
AL inledde med att påpeka att vår erfarenhet av känsla är grundad i vår kropp. Redan som ung störde hon sig i filmen 2001 på att HAL utvecklade människoliknande känslor - han hade ju ingen kropp, inga hormoner som strömmade igenom honom, inga mänskliga känslor. Den gamla åsikten, också bibehållen i SF, att känslor och rationalitet är två skilda saker, såg hon som något som hörde ihop. Beslut fattas aldrig 100% rationellt, känslor är med och hjälper till att skapa snabba beslut. Det var en viktig aspekt i boken Ancillary Justice; Breq är ju en AI i en mänsklig kropp. På motsvarande sätt kan vi uttyda en snabb respons i en situation som ett känslostyrt svar (hos en AI), fastän det kanske ligger en exakt uträkning bakom det.
KF nämnde att vad vi skapar som konst och uppfattar som bra konst är mycket djupt rotat i oss. Vad en AI eller en alien skulle skapa som vore vackert för dem skulle kunna vara mycket konstigt för oss. Om en AI eller en alien har fler sinnen, skulle ju de skapa konst som bygger på andra saker än vad vi är vana vid. Jag blev glad när MS sköt in en referens till den AI i William Gibsons Count Zero som skapar konst som blir mycket eftertraktad av människor, då det är ett scenario jag ofta återkommit i tankarna sedan jag läste det för tjugo år sedan. En trop som AL ogillar är när en AI hittar sin själ genom konst eller genom att skapa konst. KF flikade in att Googles ögonfyllda dator-blick och de sånger som skrivits av en AI bara är ett sammanplockande av element, utan att lägga värde i det.
Ett annat problem med att definiera konst är att uppskattningen ligger i betraktarens öga. Såväl mellan som inom kulturer här på jorden skiljer sig den estetiska preferensen mycket. IS påminde om hur Frankensteins monster lyssnar till hur föräldrar i byn lär sin son franska genom att läsa litteratur för honom, och av att det förstår vi att han är en person med ett själsliv, inte bara ett monster, vilket i alla fall är en vacker bild. AL tyckte att det vore intressant att skapa (förhoppningsvis bara skriva om!) en ond robot som skapar mycket vacker konst, för att vända på den värderingen!
En intressant idé är om AI:n som formar sin identitet genom att berätta historier. Historier tenderar att förändras varje gång man berättar den, dels för att människan glömmer saker efter hand. Skulle det hända med AI:n? Skulle de inte komma ihåg allt exakt varje gång? Men även AI:n skulle behöva filtrera sin information för att forma den till en sammanhängande berättelse, så det skulle ändå rensas bort en del och annat sparas.
Vi ser ibland konstnärer som några som samlar och uttrycker det kollektiva undermedvetna, som arbetar delvis omedvetet, sammanställning av intryck från flera sinnen. En annan uppfattning är att konst är ostrukturerad medan vetenskap är strukturerad, men KF ser snarare stora likheter mellan båda. Det vi uppfattar som slumpmässigt i till exempel Jackson Pollocks konst var mycket noga uttänkt. KF berättade om ett "Lovelace test", vilket är när ett system skapar något det inte var menat att skapa.
Kanske är det så att det är för att AI:er fortfarande är i sin barndom, som det de skapar ser ut att vara hackigt, ofullständigt, oformat. De har inte mognat till ett läge där de har en urvalsprocess och kan värdera vad de skapar. Och efter vilken estetik kommer de att värdera det de en gång kommer att skapa?
GoH-intervju Ann Leckie
Ann Leckie visste sedan hon var liten att hon ville bli författare, och hon hade den stora turen att uppmuntras till det av sina föräldrar och andra i sin omkrets. Ändå dröjde det länge innan hon väl började skriva, och fram tills dess kände hon sig litet misslyckad: "I'm supposed to be a writer but I'm not writing..."
Det fanns en tidning som hette True Confession som publicerade föregivet sanna och sensationella historier på teman som utpressning och "Jag gifte mig med min bror!" För den tidningen skrev AL berättelsen "He's my lover on the phone but he has never seen my face" och fick pengar för det! Men för att kunna skriva i tidningens anda hade det krävts mycket läsning av tidningen, och det var ju tråkigt! Och tillika tråkigt att skriva en dylik artikel.
Ann Leckie jobbade en period i skolköket, och fick på så sätt lära sig en hel del om hur barn och ungdomar tänker och beter sig, vilket varit till nytta i skrivandet. Det var också musik som var hennes huvudämne, så det är därifrån som det myckna sjungandet i Ancillary-böckerna kommer. "Om jag hade tjugo kroppar, så skulle jag sjunga i kör med mig själv!"
Intresset för AI grundades tidigit. När AL var så liten som fyra år fick hon följa med en vuxne på bio och se 2001. Det var kanske inte det klokaste valet av en barnvakt, men på den tiden var det inte lika lätt att se filmer när man ville, så han tog sin chans och tog med en pytteliten Ann, som tog stort intryck. Hon kunde identifiera sig med HAL, som ju också var "nyfödd" och behövde förstå hur människor betedde sig och hur han själv skulle bete sig. Och när allt gick mot slutet sjöng han en barnvisa, som om han visade upp det första han lärt sig, det han kunde allra bäst, som ett litet barn.
I trettioårsåldern var AL hemmamamma till barn som var otroligt söta men inte alls intellektuellt stimulerande. NaNoWriMo blev utmaningen som fick henne att göra något; ett idogt skrivande varje dag resulterade i en halv bok i Radch-universat. Den boken är inte särskilt bra, men AL rekommenderar ändå NaNoWriMo som ett sätt att komma igång. Boken rörde sig i utkanten av det som skulle bli Ancillary Justice, AL hade redan börjat fundera på Breq, och det tog tre år till att börja Ancillar Justice.
Mångas favoriter är Presger-översättarna, och de är även AL:s favoriter. Det smärtade henne att behöva avpollettera Translator Dlique så snart, och därför lovade hon sig själv att låta Translator Zeiat var med så mycket som möjligt i tredje boken. Märk väl att en del av vad Translator Zeiat säger kan vara konstigt med flit, för att hon vet att hon redan ses som udda och vill skoja ännu mer med folk: det intensiva intresset för fisk, att hon säger att Breq är en ny person när hon har förlorat sitt ben.
Att översätta Ancillary-serien till språk som inte har könsuppdelade pronomina borde vara svårt, men Ann Leckie har inte hört från sin ungerska översättare så hon vet inte hur det har gått. I slaviska språk är ju även verben böjda olika efter könstillhörighet, och i franskan finns inget "det", så olika språk har olika utmaningar. Om AL kunde skriva om något skulle hon inte fastna i att anta att det bara finns två kön, utan låta det vara mer flytande.
Den kommande boken Provenance utspelar sig i samma universum men inte inom Radchaais område, och skall inte vara lika seriös som Ancillary-böckerna. Inte heller spelar te en så stor roll i den kulturen! Men te var en mycket bra rekvisita, ett medel att låta personerna göra något medan de pratade, visa status genom vilken teservis som används och hur någon serveras.
Ann Leckies bucket list uppfylldes år 2014, då hon vann så många priser! Det känns litet konstigt men befriande att kunna välja vad hon vill göra nu utan att behöva sikta mot något mål. Hon har inte bestämt vad hon skall skriva efter Provenance, men skulle vilja skriva fantasy. När hon inte skriver är hon med familjen, sjunger, stickar, virkar, gör smycken av pärlor och läser - väldigt mycket fakta, för allt läsande nuförtiden är research. Hon vill gärna skriva tekniskt och vetenskapligt korrekt, och har ansträngt sig hårt för att göra det, men vet ändå att hon misslyckats i vissa scener. Att broscher fick så stor roll i böckerna känns naturligt - "glitter är bra!"
När AL skrev första boken tyckte hon synd om sin agent som måste slösa sin tid på något som inte skulle bli något. Chechen från förlaget kändes som stöld. När boken kom ut och fick positiva reaktioner kändes det som hallucinationer - de negativa recensionerna kändes mer verkliga. Ett insiderskämt var att det inte var tillräckligt med penisar i första boken, varpå det dukades upp till en "genitalia festival" i andra boken. Är Radch verkligen jämställda mellan könen eller är det bara på ytan? Ja, det är de; de ser kön ungefär som vi ser hårfärg; som en skillnad men inget som bestämmer vilken kompetens du har.
Skulle hon vilja skriva om den mystiska sfären i mitten av Radch? Ja, kanske, men liksom med Presger så KAN det vara roligt att få veta mer, men det KAN också ta bort den nödvändiga mystiken. Skulle hon vilja skriva en prequel, om hur Anaander Mianaai tog sig till makten? Ja, kanske. AL vill skriva minst en bok till i det universat. (Det ser jag fram emot!)
Trilogins omslagsbilder är egentligen en stor tavla uppdelad i tre delar. Ann Leckie var ledsen att hon inte hade råd att köpa originalverket, av John Harris, men har köpt en reproduktion och hängt den hemma i vardagsrummet. Hon älskar den tavlan!
Drömmer vi fortfarande om rymden?
Panelen med Ollie Östlund, Magnus Dahlström, Britt-Louise Viklund och Anna Davour (moderator) varvade sina rymddrömmar med många tips på böcker och filmer som gett dem "sense of wonder" vad gäller rymdresor: Galaxy Game av Karen Lord, Blue Remembered Earth av Alistair Reynolds, The Expanse-böckerna och serierna, Seveneves av Neil Stephenson. Men i den senare blir det tydligt att när vi reser ut i rymden tar vi med oss våra konflikter, och även i The Expanse. Nytändningen i space opera-genren innehåller mer komplexa berättelser, och som sagt, människans förmåga att konspirera och avundas och sabotera för varandra, till skillnad från en tidigare mer idealistisk bild på en framtid där alla samarbetar.
Det finns en ny realism i idén om rymdfarandet och koloniserandet av andra planeter. Den präglar också filmer som Gravity och The Martian, där problemen hopar sig. Ian McDonalds Luna New Moon är så deppigt realistisk att man kan tappa sugen! Kim Stanley Robinsons Red/Green/Blue Mars är mer positiv men inte lika detaljerad som de pessimistiska berättelserna. Som motvikt nämnde dock Anna Davour den positiva kortfilmen Wanderers med människor som fulla av energi utforskar planeter och månar i solsystemet, bara för glädjen och äventyrets skull.
Logic of Empire - Economics of colonisation in fantastic fiction
Jesper Stage, professor i ekonomi vid Luleå högskola, återkom för ännu ett intressant föredrag om hur ekonomiska spelregler vi känner till ibland kastas om och glöms bort i SF- och fantasyberättelser. Det är ju lika störande som bristande logik i vetenskapen och andra förhållanden vi gärna pekar ut, så det är mycket bra att få det genomgånget av någon som kan sitt ämne! Årets tema var olika varianter på kolonisation. Liksom förra gången nämnde han några roande exempel på upplägg i berättelser som inte borde fungera, med brasklappen att han ändå uppskattar verken, vilket är sympatiskt. Gregor Hartmann har i sin Zephyr-serie listigt låtit huvudpersonen vara en okunnig och till och med litet korkad kille, så man måste inte förvänta sig välfungerande ekonomiska teorier när han skall förklara läget, men man kan ändå se att det är en hel del som inte hänger ihop.
När man koloniserar en ny plats finns det några faktorer att räkna med. Den ena är hur lätt det är att etablera kolonier där: transportkostnader, hur lätt det är att få folk att flytta dit, hur hög dödligheten är. Historiskt har det alltid varit lätt att lura iväg nybyggare och sedan lämna dem där utan medel att ta sig hem. Gäller det att få dit kvalificerad personal kan man inte alltid få dem att bosätta sig där, men man kan ge dem höga traktamenten för att stanna där en viss tid.
En annan faktor är profitabiliteten. Om det redan finns ett fungerande samhälle där man kan smyga in och överta skatteindrivningen kan det vara lätt. Om det är resurser som skall utnyttjas kräver de olika stor insats; ytliga gruvtäkter är lätt att utvinna, timmer mer insatskrävande, och jordbruk och boskap kräver konstant närvaro. Om nybyggare skall bosätta sig där permanent behövs också infrastruktur, och lagar och institutioner som håller efter dem.
Fantastiken innehåller exempel på kolonisatörer och deras olika villkor: i CL Moores Shambleau från 1933 koloniserar jorden Mars, i Robert Heinleins Logic of Empire från 1941 diskuterar två välbeställda ynglingar hur illa det står till på Venuskolonin i alldeles för långa (och ekonomiskt ologiska) monologer. I Tolkiens Midgård sker kolonisation, ofta i landskap som lägligt avfolkats innan nya folk flyttar in.
i Harry Turtledoves After the last Elf is Dead har den Onda sidan vunnit, men där är det intressant att se att de som nyss mördade civila och brände ned bondgårdar blir åthutade när de gör det efter segern. Då är det ju Dark Brothers egendom de saboterar, och det är inte tillåtet!
Att terraforma är dyrt och kan ta lång tid. I Ann Leckies Ancillary-trilogi väljer Radch istället att komma in och ta över fungerande samhällen. Man kan se att attityderna från de härskande grupperna är olika mot olika kolonier i imperiet. I filmen They Live har fula utomjordingar koloniserat jorden - och vi har inte ens märkt det!
Just Another Bug Hunt? SF and remakes
I den här panelen satt jag själv tillsammans med tre kloka och trevliga män; Luke Smith, Erik Andersson och moderator Sten Rosendahl. Därför kommer jag inte ihåg lika mycket av vad som sades, men är glad att jag fick säga ifrån om att det är synd att Stålmannen/Superman i dagens klimat varit tvungen att få sin genomhyggliga personlighet komplicerad till den grad att han i senaste filmen målas ut som skurken, och att en anledning till att det görs flera prequels till ikoniska filmer som Alien och Star Wars är att det gått tillräckligt lång tid för att någon börjat känna sig modig nog att nosa på det där mysteriet som låg till grund för allt. Men de som är modiga och fräcka är inte alltid de smartaste, och därför blir många prequels riktigt dåliga. Erik Andersson avslutade med att, hjälpt av sin flickvän i jättefin rymdskeppsklänning, rulla ut en lång lista över alla filmer som släpps 2018. Prequels, sequels och remakes var märkta i orange, rosa och röda färger - och utgjorde mer än hälften av alla filmer! Överväldigad av detta håller jag med Andersson: hitta på nya historier!
Galna vetenskapare 2.0
Om forskarna i panelen räknar sig själva till de galna glömde de berätta, men de utgjorde en kompletterande blandning av ämneskunskap: Fredrik Silvearv teoretisk fysiker, Alice Hedenlund matematik och Torill Kornfeldt biologi.
Google har skapat ett program som kan skapa bättre neurala nätverk än deras egna experter. Är vi på väg mot maskinen som kan bygga bättre maskiner och till slut ta över världen? Men TK påminnde om att parallellt så är framstegen inte så stora; man har kunnat kopiera alla (få) gener i masken C. elegans till ett neuralt nätverk, men det i datorn beter sig inte som en mask. FS tror att det kommer att bli svårare framöver att göra framsteg, diminishing returns. Men om vi bygger en supersmart dator, hur skall vi kommunicera med den? Vi kan inte ens kommunicera med schimpanser, och de är mer lika oss än en dator! Om vi skall lära datorn vår moral - vilken moral? Vi har ingen enhetlig moral att erbjuda, och vad skulle implementeringen kunna leda till? Vad är vårt moraliska ansvar gentemot en medveten AI - är det rätt att forska fram den?
TK nämnde att snart kommer vi att kunna odla kött till konsumtion, men ännu tidigare få produkter som är lättare att framställa, som odlat läder, odlad mjölk, äggvita och äggula. Läder kan odlas så att det direkt får önskad form, utan sömmar! SF om genteknik är så långt efter det verkliga läget för genteknik; SF handlar mest om vad den kan göra med människan, men det finns så mycket annat genteknik kan användas till. Allt som Margaret Atwood skildrar i Oryx och Crake (utom att bygga en ny människoras) är sådant det forskas på idag - det går inte bra, men det forskas på det redan nu.
FS berättade om kvantdatorer och hur man hittat en kristall som har periodicitet i tiden, alltså ändrar sig periodiskt i sitt grundtillstånd. Kan man bygga en evighetsmaskin av den? För det går emot termodynamikens lagar! Allt med "kvant" i namnet ses mer eller mindre som magi. Å andra sidan; ofta talar man om stamceller som om de vore "snake oil", något som fixar allt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar