Depressionen i USA var en svår tid - inte utan möjligheter, men tyngande för dem som behövde kämpa varje dag bara för att klara sig. Tom Wingfields lön från lagerjobbet på ett skovaruhus måste försörja både honom, modern Amanda och systern Laura, och hans egna drömmar står på vänt mellan arbetet, biobesöken om kvällarna och den minimala tiden han spenderar i den trånga lägenheten. I Fria Teaterns uppsättning är Tom (Freddy Åsblom) cynisk och spottar fram sina repliker i öppen antagonism mot modern.
Amanda Wingfield (Birgitta Sundberg) fyller lägenheten med sitt prat; minnen från den ljuva ungdomstiden i Södern, idéer för vad hennes barn skall göra för att ta sig framåt i livet, förebråelser när de misslyckas. Femtio dollar lade de på en skrivmaskinskurs för dottern Laura (Polly Kisch) - en chans till trygg anställning och lön. Men den bräckliga Laura klarade inte trycket, och gick inte tillbaka till skolan efter att ha brutit samman vid maskinskrivningen. Inte heller klarade hon av att erkänna det för familjen, utan har tillbringat vinterdagarna i parker, på zoo och i växthuset för att verka som att hon gick kvar på skolan.
Det Laura helst vill är att sitta och sköta om sin samling av små glasfigurer, glasmenageriet som mamman kallar dem. Hältan och skenan hon bar på benet fick henne att känna sig konstig och utanför under hela skoltiden. Amanda vet att hon inte kommer att kunna ta hand om sin dotter för alltid, och spinner genast nya planer för hennes framtid när nu sekreterarlivet fallit bort. Nu gäller det att hitta en friare till Laura, en man som kan gifta sig med henne och försörja henne.
Amandas omsorger om sina barn är egentligen kloka och förutseende; Laura behöver trygghet i någon form, Tom behöver lägga tid på kvällskurser för att kunna ta sig vidare från det lågbetalda lagerjobbet och sluta stanna ute så länge för att orka arbeta bättre. Men hennes planer i minsta detalj för sina barn blir som ett täcke av krav som håller på att kväva Tom. Ovanpå allt det strör Amanda sina minnen av hur många fina unga män som uppvaktade henne som ung, och kontrasten mot nutiden - mannen hon valde lämnade familjen och har knappt hörst av sedan dess - gör historierna än mer olidliga.
Räddningen för Laura vore alltså en god make. Efter påtryckningar lyckas faktiskt Tom få med sig en potentiell friare hem, arbetskamraten Jim (Per Lasson). En framtidsman! Han studerar muntlig framställning och televisionsteknik på kvällarna! Allt hänger på att Jim skall fatta tycke för Laura, kvällen måste bli perfekt. Maten lagas med omsorg och Amanda lever upp. Under det mångdubbla trycket brister det för Laura och hon flyr in till sitt glasmenageri. Men ytterligare manipulationer placerar Jim hos henne i stearinljussken, och de två får en chans att tala med varandra i fred. Scenen mellan Laura och Jim är det finaste i uppsättningen, och låter båda rollfigurerna få nyanser under känsligt samspel mellan skådespelarna. Per Lasson låter Jim, svärmorsdrömmen med så många ambitioner och energin att förverkliga dem, bära på en osäkerhet som gör honom sympatisk, och i Polly Kischs händer blir glasfigurernas liv och ljus fascinerande.
Människorna i pjäsen är som glasfigurer staplade på varandra, en ömtålig balans som kan krossas av den lättaste knuffen. Det är Tom som berättar, efter att han flytt familjen för att slippa trycket och forma sitt eget liv. Han tycks stålsätta sig med orden för att själv knäckas av hur det gick för de bräckligare kvinnorna när han lämnade dem, något som inte pjäsen heller berättar. Tennessee Williams pjäs låter honom inte be om ursäkt för vad han gjorde för att överleva själv, men jag önskar att regin varit litet annorlunda för att ge större förståelser för hans val, mer dämpat spel för Tom och Amanda kunde gett bättre intryck av tyngd, hopplöshet, desperation. Men inte desto mindre är Fria Teaterns uppsättning mycket sevärd.
Länk till Fria Teaterns sida om Glasmenageriet
Amanda Wingfield (Birgitta Sundberg) fyller lägenheten med sitt prat; minnen från den ljuva ungdomstiden i Södern, idéer för vad hennes barn skall göra för att ta sig framåt i livet, förebråelser när de misslyckas. Femtio dollar lade de på en skrivmaskinskurs för dottern Laura (Polly Kisch) - en chans till trygg anställning och lön. Men den bräckliga Laura klarade inte trycket, och gick inte tillbaka till skolan efter att ha brutit samman vid maskinskrivningen. Inte heller klarade hon av att erkänna det för familjen, utan har tillbringat vinterdagarna i parker, på zoo och i växthuset för att verka som att hon gick kvar på skolan.
Det Laura helst vill är att sitta och sköta om sin samling av små glasfigurer, glasmenageriet som mamman kallar dem. Hältan och skenan hon bar på benet fick henne att känna sig konstig och utanför under hela skoltiden. Amanda vet att hon inte kommer att kunna ta hand om sin dotter för alltid, och spinner genast nya planer för hennes framtid när nu sekreterarlivet fallit bort. Nu gäller det att hitta en friare till Laura, en man som kan gifta sig med henne och försörja henne.
Amandas omsorger om sina barn är egentligen kloka och förutseende; Laura behöver trygghet i någon form, Tom behöver lägga tid på kvällskurser för att kunna ta sig vidare från det lågbetalda lagerjobbet och sluta stanna ute så länge för att orka arbeta bättre. Men hennes planer i minsta detalj för sina barn blir som ett täcke av krav som håller på att kväva Tom. Ovanpå allt det strör Amanda sina minnen av hur många fina unga män som uppvaktade henne som ung, och kontrasten mot nutiden - mannen hon valde lämnade familjen och har knappt hörst av sedan dess - gör historierna än mer olidliga.
Räddningen för Laura vore alltså en god make. Efter påtryckningar lyckas faktiskt Tom få med sig en potentiell friare hem, arbetskamraten Jim (Per Lasson). En framtidsman! Han studerar muntlig framställning och televisionsteknik på kvällarna! Allt hänger på att Jim skall fatta tycke för Laura, kvällen måste bli perfekt. Maten lagas med omsorg och Amanda lever upp. Under det mångdubbla trycket brister det för Laura och hon flyr in till sitt glasmenageri. Men ytterligare manipulationer placerar Jim hos henne i stearinljussken, och de två får en chans att tala med varandra i fred. Scenen mellan Laura och Jim är det finaste i uppsättningen, och låter båda rollfigurerna få nyanser under känsligt samspel mellan skådespelarna. Per Lasson låter Jim, svärmorsdrömmen med så många ambitioner och energin att förverkliga dem, bära på en osäkerhet som gör honom sympatisk, och i Polly Kischs händer blir glasfigurernas liv och ljus fascinerande.
Människorna i pjäsen är som glasfigurer staplade på varandra, en ömtålig balans som kan krossas av den lättaste knuffen. Det är Tom som berättar, efter att han flytt familjen för att slippa trycket och forma sitt eget liv. Han tycks stålsätta sig med orden för att själv knäckas av hur det gick för de bräckligare kvinnorna när han lämnade dem, något som inte pjäsen heller berättar. Tennessee Williams pjäs låter honom inte be om ursäkt för vad han gjorde för att överleva själv, men jag önskar att regin varit litet annorlunda för att ge större förståelser för hans val, mer dämpat spel för Tom och Amanda kunde gett bättre intryck av tyngd, hopplöshet, desperation. Men inte desto mindre är Fria Teaterns uppsättning mycket sevärd.
Länk till Fria Teaterns sida om Glasmenageriet
 |
| Foto: Olle Sundberg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar