Med filmen The Danish Girl häromåret riktades uppmärksamheten mot det unika konstnärsparet Einar och Gerda Wegener, som gift sig som unga konstskolestudenter och utvecklade sitt måleri i Danmark och Paris samtidigt som Einar fann sin identitet som kvinna, den förtjusande Lili Elbe. Millesgården visar en stor samling av Gerdas konst, där Lili är ett kärt motiv, samt några av Einars verk - djupare i färg, med starkare konturer, men med en stil som harmonierar med Gerdas.
Under nittonhundratalets första decennier levde och målade de två efter tidens estetiska ideal. Målningarna befolkas av långa, slanka skönheter; lekfulla och ofta retsamma; självständiga kvinnor som kör bil och klär av sig för att njuta av att vara nakna och beundras. Gerda Wegener målar med krita, penna, akvarell och olja, men handlaget och färgnyanserna är alltid lätta. Tre porträtt av vännerna och syskonen Rees är skirt teckande i röd krita där något får blänka till i bilden; glansen i en brors öga, systerns smycke och solfjäder.
Skälmska ögonkast mot betraktaren, en rund bakdel vänd mot betraktaren, försjunken i lek med väninnan utan intreser för omvärlden; alla avbildade har en lätthet och säkerhet som gör det till ett nöje att se på. Men den estetiken var inte okontroversiell; det samtida bondmåleriet, realistiskt och med fattiga människor som motiv, sågs som mer seriöst, och ett av Gerdas porträtt refuseradse från 1909 års konstutställning. Tack och lov fanns det dock tillräckligt många skönhetsdyrkare så att även paret Wegeners konst fick en marknad. Gerda Wegener uppskattades som tidningsillustratör, där hennes rena linjer och stiliserade kvinnor passade utmärkt. I en svit erotiska bilder med enbart kvinnor är deltagarna uppfinningsrika, hängivna och sprudlande glada.
Efter den nödvändiga (?) skilsmässan från Lili Elbe, som år 1930 transitionerat till kvinna men tragiskt dog i sviterna av en operation, gifte Gerda Wegener om sig med italienaren Fernando Porta och tillbringade flera år i Marrakech och Marocko. I målningarna från den tiden har Gerda Wegener Portas omisskänneliga stil plockat upp fylligare, bulligare linjer, ögon och ögonlock har blivit mörkare och ännu tyngre, men bär inte alltid på invitationer till erotik utan kan också läsas som neutrala, oskyldiga.
Gerda Wegeners tavlor vittnar om livsstilen och attityderna under sin tid och är oerhört lockande. Visst är porträtten aningen idealiserade till små nätta näsor och perfekt format hår, visst visar motiven lättjefulla stunder i parken och inte de hektiska dagar då omgivningen pekade finger och fördömde, men det är underbart att placera sig själv mitt i drömmen om ett vackert, lättsamt liv bland likasinnade.
Länk till Millesgården
Under nittonhundratalets första decennier levde och målade de två efter tidens estetiska ideal. Målningarna befolkas av långa, slanka skönheter; lekfulla och ofta retsamma; självständiga kvinnor som kör bil och klär av sig för att njuta av att vara nakna och beundras. Gerda Wegener målar med krita, penna, akvarell och olja, men handlaget och färgnyanserna är alltid lätta. Tre porträtt av vännerna och syskonen Rees är skirt teckande i röd krita där något får blänka till i bilden; glansen i en brors öga, systerns smycke och solfjäder.
Skälmska ögonkast mot betraktaren, en rund bakdel vänd mot betraktaren, försjunken i lek med väninnan utan intreser för omvärlden; alla avbildade har en lätthet och säkerhet som gör det till ett nöje att se på. Men den estetiken var inte okontroversiell; det samtida bondmåleriet, realistiskt och med fattiga människor som motiv, sågs som mer seriöst, och ett av Gerdas porträtt refuseradse från 1909 års konstutställning. Tack och lov fanns det dock tillräckligt många skönhetsdyrkare så att även paret Wegeners konst fick en marknad. Gerda Wegener uppskattades som tidningsillustratör, där hennes rena linjer och stiliserade kvinnor passade utmärkt. I en svit erotiska bilder med enbart kvinnor är deltagarna uppfinningsrika, hängivna och sprudlande glada.
Efter den nödvändiga (?) skilsmässan från Lili Elbe, som år 1930 transitionerat till kvinna men tragiskt dog i sviterna av en operation, gifte Gerda Wegener om sig med italienaren Fernando Porta och tillbringade flera år i Marrakech och Marocko. I målningarna från den tiden har Gerda Wegener Portas omisskänneliga stil plockat upp fylligare, bulligare linjer, ögon och ögonlock har blivit mörkare och ännu tyngre, men bär inte alltid på invitationer till erotik utan kan också läsas som neutrala, oskyldiga.
Gerda Wegeners tavlor vittnar om livsstilen och attityderna under sin tid och är oerhört lockande. Visst är porträtten aningen idealiserade till små nätta näsor och perfekt format hår, visst visar motiven lättjefulla stunder i parken och inte de hektiska dagar då omgivningen pekade finger och fördömde, men det är underbart att placera sig själv mitt i drömmen om ett vackert, lättsamt liv bland likasinnade.
Länk till Millesgården
Tyckte mycket om utställningen som jag såg förra våren på Arken utanför Köpenhamn, inte långt efter att jag sett filmen. Fint få återuppleva den med dina tankar till!
SvaraRaderaVad roligt att du också har sett den! Det var en så skön känsla att gå runt och föreställa sig att leva under den omvälvande och estetiskt tilltalande tiden. Jag ville ta med mig alla tavlor hem!
SvaraRadera