Utformningen av Klara Kristalovas utställning Slottet på Galleri Magnus Karlsson låter konsten kräva absolut uppmärksamhet, och signalerar en resa in i en annan verklighet. "Mellanting mellan berg och torn" står det på en skiss som sitter på väggen i första salen - väggen som hejdar oss från att snabbt gå vidare och bjuder oss att närstudera verken som sitter på det, från golv till tak. Där hänger tecknade och målade porträtt av människor och andra gestalter, och sjöstjärnearmade, könade krigare i keramik. Längst ned står en flicka i fjärilsvingeliknande kappa och tittar in i en spegel, förväntansfullt som jag uppfattar det.
Bakom det tunga svarta draperiet finns själva Slottet/tornet/berget. Det är befolkat av varelser med varierande likhet med människor: gestalter med huvud av häst och hund, en människa med päls över kroppen, och förvisso ett par mänskliga byster och skulpturer. Där finns också färggranna cirkustält där en uppbunden flik blottar ett svart, tomt inre. Jag tycker om att en del av tavlorna och keramikverken har titlar som "Efter föreställningen" och "Efter stallet" - det leder en att tänka på att något har hänt som har förändrat verkligheten.
Men till största delen känner jag en distans mellan mig och det mystiska slottet. Det och dess invånare är väsensskilt från det liv vi känner, så mycket står klart, men hurdant är livet där? Skall vi lockas av det eller skrämmas av det? Flickan med hästhuvud, är hon en anomali eller norm? Är djuren och halvdjuren fredliga eller fientliga? Svaren på dessa frågor känns så avlägsna att jag undrar om Kristalova själv har dem; om hon själv har en sammanhängande vision om de visserligen intressanta bilder hon gestaltar.
Längst in står ett ensamt verk, en litet mer än meterhög skulptur av en man i tidlöst gammaldags kläder och frisyr. Synintryck och titel motsäger varandra: han håller artigt sin hatt framför sig och tittar litet försiktigt snett nedåt, men verket heter Befälhavaren. Är det han som byggt och regerar slottet? Ur den synvinkeln liknar han kanske en konstnär, som planerar och dompterar men i slutändan måste stå med mössan i hand och hoppas på uppskattning.
Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Slottet
Bakom det tunga svarta draperiet finns själva Slottet/tornet/berget. Det är befolkat av varelser med varierande likhet med människor: gestalter med huvud av häst och hund, en människa med päls över kroppen, och förvisso ett par mänskliga byster och skulpturer. Där finns också färggranna cirkustält där en uppbunden flik blottar ett svart, tomt inre. Jag tycker om att en del av tavlorna och keramikverken har titlar som "Efter föreställningen" och "Efter stallet" - det leder en att tänka på att något har hänt som har förändrat verkligheten.
Men till största delen känner jag en distans mellan mig och det mystiska slottet. Det och dess invånare är väsensskilt från det liv vi känner, så mycket står klart, men hurdant är livet där? Skall vi lockas av det eller skrämmas av det? Flickan med hästhuvud, är hon en anomali eller norm? Är djuren och halvdjuren fredliga eller fientliga? Svaren på dessa frågor känns så avlägsna att jag undrar om Kristalova själv har dem; om hon själv har en sammanhängande vision om de visserligen intressanta bilder hon gestaltar.
Längst in står ett ensamt verk, en litet mer än meterhög skulptur av en man i tidlöst gammaldags kläder och frisyr. Synintryck och titel motsäger varandra: han håller artigt sin hatt framför sig och tittar litet försiktigt snett nedåt, men verket heter Befälhavaren. Är det han som byggt och regerar slottet? Ur den synvinkeln liknar han kanske en konstnär, som planerar och dompterar men i slutändan måste stå med mössan i hand och hoppas på uppskattning.
Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Slottet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar