The Sellout av Paul Beatty

Prologen är en virvelvind av over-the-top-humor; huvudpersonen i handklovar på väg att ställas inför rätta i The Supreme Court of the United States of America. Detaljerna och referenserna är överväldigande: jag nickar förväntansfullt åt hänvisningarna till Napoleon, Konfucius, Charlemagne och andra historiska personer och händelser, och tänker att det här är en författare med vida referensramar. Men lika många av sidospåren och replikerna är rasistiskt färgade, vilket får mig ur balans trots att jag visste att det var bokens tema. Första meningen lyder: "This may be hard to believe, coming from a black man, but I’ve never stolen anything. Never cheated on my taxes or at cards." och spinner vidare i en lång lista av alltmer otrevliga brott huvudpersonen inte begått, vilket förstås ökar intresset för vad han egentligen står anklagad för.

Stormen av komiska detaljer, intellektuella allusioner och vulgärt rasistiska uttalanden fortsätter i första kapitlet - antingen minskar styrkan senare eller så har jag vant mig - då vi får glimtar av huvudpersonens uppfostran, en fasansfull mix av sociala experiment utförda av fadern på sonen, där det är oklart om meningen var att stärka pojkens självkänsla som svart eller knäcka honom helt. Vi får aldrig veta mer om vad vår huvudperson heter annat än att hans efternamn är Me.

Tillbaka i staden där allt startade, Dickens, en i flera hundra år gamla dokument dedikerat jordbruksland för svarta och andra minoriteter mitt i Los Angeles, brukade Me och några andra barn samlas efter skolen hemma hos den lokala kändisen Hominy Jenkins och se på TV. Hominys claim to fame är att han var ersättare för den svarta pojken Buckwheat, och ibland själv aktör, i kortfilmerna om The Little Rascals på 1930-talet. De scener som Hominy var med i var oftast de allra mest rasistiska och våldsamma, och att de är bortklippta vid visningar idag väcker hans ilska mer än något annat. På något sätt har hans goda minnen perverterats till att få honom att längta efter mer förtryck, ja, till och med efter att bli slav själv och få pisk varje torsdag.

I födelsedagspresent till Hominy ordnar Me det han önskar sig mest av allt: en skylt på bussen där det står "PRIORITY SEATING FOR SENIORS, DISABLED, AND WHITES" och en påstigande vit kvinna som Hominy kan resa sig och ge platsen åt. Efter födelsedagen får skylten sitta kvar, och obegripligt nog börjar busslinjen uppvisa ojämförligt mycket mer ordning och lugn än andra linjer. Det stärker Me i hans föresats att återupprätta Dickens, som tagits bort från kartan; inte för att integrera eller stärka minoriteterna som bor där utan för att flytta ned dem några pinnhål och påminna dem om att de aldrig kommer att få det lika bra som den vita befolkningen. Nästa steg är att segregera skolan.

I Dickens finns dock också The Dum Dum Donut Intellectuals, en grupp där svarta akademiker - och alla som är intresserade - samlas och diskuterar viktiga frågor. Mes far var förstås en av grundarna, men nu leds samtalen av medgrundaren Foy Cheshire som bland annat ägnar sitt liv åt att skriva om böcker så att de uppvärderar svarta. Den nya titeln på Huckleberry Finn blir "The Pejorative-Free Adventures and Intellectual and Spiritual Journeys of African­American Jim and His Young Protégé, White Brother Huckleberry Finn, as They Go in Search of the Lost Black Family Unit". Trots att Me lever ett anständigt liv som farmare och odlar fram fantastiskt goda sorter vattenmelon, satsumas och, inte att förglömma, marijuana, och trots att han tagit över sin fars uppdrag som nigger-whisperer och övertalar självmordsbenägna att inte ända sina liv, är det Foy och Dum Dum Donut Intellectuals som ständigt kallar honom Sellout.

När en medlem av en utsatt grupp skriver något satiriskt över sin egen grupps tillkortakommanden finns alltid risken att det plockas upp av rasister och andra som vill ha något att peka finger på. Det är svårt att göra med The Sellout, både för att boken också driver med vita och white guilt, men också för att den sparkar åt alla håll och inte står stilla. Inte heller är Me någon hjälte att upphöja och sedan börja finna fel på; trots att han berättar och driver handlingen framåt är han egentligen inte den som syns mest i berättelsen. Och det han försöker göra, återsegregera och förtrycka minoriteter, vilket faktiskt visar sig leda till mindre bråk och bättre skolresultat, är en så galen och dum idé att den är vass satir i sig själv. Den vulgära självpålagda nyrasismen är en skrattspegel åt dem som brölar "Make America Great Again" eller "svenskfientlig". Under läsningen kommer jag att tänka på Harold Pinters pjäs Hemkomsten, som också låter några otrevliga gubbars önskescenario få liv, vilket tydligt visar dess absurditet.

En satiriker behöver inte nödvändigtvis visa ett bättre alternativ när hen presenterar kritik mot problem i samtiden, och efter att ha läst Paul Beattys The Sellout har jag inte fått mer fakta eller idéer kring ett jämlikt samhälle, även om där finns många minnesvärda meningar och scener. Främst har jag bara blivit rejält underhållen av ett intensivt tabubrytande och, viktigast av allt, en rolig historia berättad med kraft och intelligens. Men i de allra sista meningarna smyger författaren in en tanke om identitetspolitik och antagonism mellan grupper som är tänkvärd i många situationer: "What exactly is our thing?"