Det visar sig på slutet att filmen inte utspelas mitt på sjuttiotalet, då samlevnadsandan och experimentlustan var som starkast, och kanske är det något som spelar in när kollektivet samlas. Det äkta paret och centralpersonerna Erik och Anna är inte unga utan medelålders och etablerade i sina karriärer med en fin dotter i yngre tonåren, Freja. När så Erik ärver sitt barndomshus, en stor och rymlig villa, övertalar Anna honom att inte sälja den utan flytta in där med vänner och bilda ett kollektiv. Kanske gick den tiden dem förbi som unga småbarnsföräldrar och de tar igen sjuttiotalsandan nu.
Skit i konventionerna! Men det är skickligt gestaltat, och fruktansvärt roligt att se, hur de enskilda medlemmarna böjer sig efter vad de i andras ögon bör tycka när kollektivet formas. Man får inte vara för dömande och ogenerös när kandidaterna dyker upp på intervju. Erik vrider sig men förmår inte att säga nej ens till de arbetslösa och panka, trots att han försöker vidhålla att alla behöver hjälpa till finansiellt för att de ska ha råd att bo i huset.
Vid gruppmötena antyds tokiga händelser och udda egenskaper hos kollektivets medlemmar, men egentligen uppstår inga större konflikter utan gruppen gör utflykter och badar nakna tillsammans under mycket skratt. Istället är det Eriks och Annas äktenskap som smulas sönder, och Freja som lider av det. Men det var ju Anna som insisterade på att skapa ett kollektiv, och nu försöker hon med ett påklistrat lugn hantera situationen.
Helhetsbilden av kollektivet är en grupp människor som är glada och själviska och rejält jobbiga ibland, men till största delen stöttande och omtänksamma. När saker börjar gå illa är det delvis för att kollektivet finns, men det hade inte behövt vara orsaken till otroheten. Människorna i gruppen kan tidvis verka naiva, men när någon av dem mår dåligt är det alltid någon som ser det och manar alla till att sluta upp kring den svaga med sitt stöd. Det gör att det blir en fin berättelse full av kärlek. Ändå är det skönt att se att Freja hittar en egen väg, och att hela världen ligger öppen för henne.
Och genom hela filmen, även när det är fullpackat med möbler och dansande människor, så står huset självt för en skönhet som ger ett djupt lugn i den som bor där. Väggarnas färg, rummens proportioner, dörrarnas bredd, ljuset genom fönstren - minsta glimt av det i bakgrunden av en scen får en att förstå varför människor skulle vilja bo där.
Skit i konventionerna! Men det är skickligt gestaltat, och fruktansvärt roligt att se, hur de enskilda medlemmarna böjer sig efter vad de i andras ögon bör tycka när kollektivet formas. Man får inte vara för dömande och ogenerös när kandidaterna dyker upp på intervju. Erik vrider sig men förmår inte att säga nej ens till de arbetslösa och panka, trots att han försöker vidhålla att alla behöver hjälpa till finansiellt för att de ska ha råd att bo i huset.
Vid gruppmötena antyds tokiga händelser och udda egenskaper hos kollektivets medlemmar, men egentligen uppstår inga större konflikter utan gruppen gör utflykter och badar nakna tillsammans under mycket skratt. Istället är det Eriks och Annas äktenskap som smulas sönder, och Freja som lider av det. Men det var ju Anna som insisterade på att skapa ett kollektiv, och nu försöker hon med ett påklistrat lugn hantera situationen.
Helhetsbilden av kollektivet är en grupp människor som är glada och själviska och rejält jobbiga ibland, men till största delen stöttande och omtänksamma. När saker börjar gå illa är det delvis för att kollektivet finns, men det hade inte behövt vara orsaken till otroheten. Människorna i gruppen kan tidvis verka naiva, men när någon av dem mår dåligt är det alltid någon som ser det och manar alla till att sluta upp kring den svaga med sitt stöd. Det gör att det blir en fin berättelse full av kärlek. Ändå är det skönt att se att Freja hittar en egen väg, och att hela världen ligger öppen för henne.
Och genom hela filmen, även när det är fullpackat med möbler och dansande människor, så står huset självt för en skönhet som ger ett djupt lugn i den som bor där. Väggarnas färg, rummens proportioner, dörrarnas bredd, ljuset genom fönstren - minsta glimt av det i bakgrunden av en scen får en att förstå varför människor skulle vilja bo där.
En syskonfilm till "Tillsammans", lite mörkare, kanske mörkare för att 70-talet med dess vurm för det kollektiva redan lider mot sitt slut och personerna här inte längre är så värst unga och stryktåliga. När personerna i kolllektivet går sönder så gör de det inför öppen ridå, och det verkar ju extra förnedrande och smärtsamt. Men hade det varit mindre hemskt att lida i ensamhet, verkligen? Jag tror inte det.
SvaraRaderaJa, jag tror som du, Håkan, att även om kollektivlivet inte blev som några av medlemmarna hoppades, så hade de ändå gemenskapen och värmen av varandra, och det var bra. Det var också mycket bra att få se både goda och dåliga och roliga sidor av sammanboendet!
SvaraRadera