Science fiction är ett utmärkt sätt att visa på tendenser i samtiden. Man kan lätt föreställa sig de absurda parningsreglerna i samhället som presenteras i The Lobster som en kommentar till vår tids tvåsamhetsnorm (trots att den luckras upp från flera håll). Med normala mått mätt är reglerna i filmens värld brutala: inom 45 dagar efter att du blivit ensam måste du ha hittat en ny partner, annars! Men hur skall man kunna öppna sitt hjärta för någon annan direkt efter att man blivit förskjuten, eller än värre, blivit änka/änkling? Vilken äkta kärlek kan uppstå under sådant hot?
Det grymma i samlevnadstvånget blir ännu tydligare när man får se under vilka taffliga förhållanden de nyblivna singlarna förväntas para ihop sig: bussade ut till ett hotell i skogen blir de tilldelade likadana kläder, fumligt presenterade och så givna möjligheten att dansa, och flirta, till levande orkester och duett av hotelldirektören och hennes make. Och så får de utstå sorgligt banala skådespel om hur viktigt det är att ha en livskamrat.
För att enbart ha en och en halv månad på sig att hitta en ny partner är människorna på hotellet förvånansvärt likgiltiga. Det är ju egentligen sunt, och förståeligt med tanke på att de just förlorat sin käraste. Men trots att det finns möjligheter för dem att lyckas förlänga vistelsen på hotellet, är det ett svåröverkomligt öde som väntar dem som är ensam på sin sista utmätta dag: de förvandlas till ett djur, visserligen av en ras de själva valt, men ändå ett djur - människohamnen tas ifrån en. En hummer är det som huvudpersonen är det som huvudpersonen David valt att i värsta fall förvandlas till. Det är en rolig men också sorglig detalj att i skogarna runt hotellet se exotiska djur ströva förbi - före detta hotellgäster som nått slutet på människolivet.
David spelas, i denna kändistäta men vältillsatta film, av Colin Farrell. Han låter oftast som att han bara säger sin replik utan att veta den, utan att visa att den kommer inifrån honom själv. I en speciell scen är det exakt den effekten som krävs, och kanske är det vad regin vill för honom hela filmen igenom, men det gör inte hans roll mer trovärdig eller sympatisk och det hade behövts i den här mycket surrealistiska historien.
Handlingen vindlar vidare, med detaljer som understryker vilket allvar singlarna står inför och hur viktigt det är att vara ett par, inte ensam, för att accepteras i samhället. Det ger också filmen många möjligheter att visa hur partners kan försöka ljuga inför varandra för att skapa falsk gemenskap - eller välja att låta bli att spela det spelet.
Science fiction var inledningsorden. Som van läsare av SF förstår jag oftast snabbt hur reglerna i ihopdrömda samhällen fungerar. Jag, liksom många andra, kan acceptera ett stort mått av konstigheter och osannolikheter, men begär också att historiens inre logik skall hänga ihop. Tyvärr brister The Lobster där. Trådarna i väven börjar släppa och det lastas ytterligare absurditeter på dem vi redan accepterat. En eller ett par sådana inslag kan vara ge personlighet och till och med charm, men alltför många spretande trådar gör att intresset tryter. Visst ville jag följa Davids saga in i sista scenen, men vid det laget var jag så litet engagerad att det var mig likgiltigt hur det gick för honom. Med bara litet mer styrning och några ändrade val av kill your darlings hade filmen i mina ögon blivit mycket mer talande.
Det grymma i samlevnadstvånget blir ännu tydligare när man får se under vilka taffliga förhållanden de nyblivna singlarna förväntas para ihop sig: bussade ut till ett hotell i skogen blir de tilldelade likadana kläder, fumligt presenterade och så givna möjligheten att dansa, och flirta, till levande orkester och duett av hotelldirektören och hennes make. Och så får de utstå sorgligt banala skådespel om hur viktigt det är att ha en livskamrat.
För att enbart ha en och en halv månad på sig att hitta en ny partner är människorna på hotellet förvånansvärt likgiltiga. Det är ju egentligen sunt, och förståeligt med tanke på att de just förlorat sin käraste. Men trots att det finns möjligheter för dem att lyckas förlänga vistelsen på hotellet, är det ett svåröverkomligt öde som väntar dem som är ensam på sin sista utmätta dag: de förvandlas till ett djur, visserligen av en ras de själva valt, men ändå ett djur - människohamnen tas ifrån en. En hummer är det som huvudpersonen är det som huvudpersonen David valt att i värsta fall förvandlas till. Det är en rolig men också sorglig detalj att i skogarna runt hotellet se exotiska djur ströva förbi - före detta hotellgäster som nått slutet på människolivet.
David spelas, i denna kändistäta men vältillsatta film, av Colin Farrell. Han låter oftast som att han bara säger sin replik utan att veta den, utan att visa att den kommer inifrån honom själv. I en speciell scen är det exakt den effekten som krävs, och kanske är det vad regin vill för honom hela filmen igenom, men det gör inte hans roll mer trovärdig eller sympatisk och det hade behövts i den här mycket surrealistiska historien.
Handlingen vindlar vidare, med detaljer som understryker vilket allvar singlarna står inför och hur viktigt det är att vara ett par, inte ensam, för att accepteras i samhället. Det ger också filmen många möjligheter att visa hur partners kan försöka ljuga inför varandra för att skapa falsk gemenskap - eller välja att låta bli att spela det spelet.
Science fiction var inledningsorden. Som van läsare av SF förstår jag oftast snabbt hur reglerna i ihopdrömda samhällen fungerar. Jag, liksom många andra, kan acceptera ett stort mått av konstigheter och osannolikheter, men begär också att historiens inre logik skall hänga ihop. Tyvärr brister The Lobster där. Trådarna i väven börjar släppa och det lastas ytterligare absurditeter på dem vi redan accepterat. En eller ett par sådana inslag kan vara ge personlighet och till och med charm, men alltför många spretande trådar gör att intresset tryter. Visst ville jag följa Davids saga in i sista scenen, men vid det laget var jag så litet engagerad att det var mig likgiltigt hur det gick för honom. Med bara litet mer styrning och några ändrade val av kill your darlings hade filmen i mina ögon blivit mycket mer talande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar