Borisova-Ollas, Trpceski, Rachmaninov och Tjajkovskij i Konserthuset

Kungliga Filharmonikerna har ju redan hunnit ge ett par konserter efter sommaren, men nu står chefdirigent Sakari Oramo framför dem i Konserthuset, och leder dem i det fina program de skall ta med ut på turné. Först spelas Open Ground av Victoria Borisova-Ollas, ett verk inspirerat av Salman Rushdies The Ground Beneath Her Feet. Min upplevelse av boken var att den var lång, bitvis spännande men till stora delar långrandig. Borisova-Ollas musik däremot är mycket stark och engagerande; liksom bred, skälvande, med glimtar av något annat som tränger sig igenom. Mycket välskrivet och tillika välspelat! Det var också trevligt att få applådera den begåvade kompositören, som var närvarande.

Simon Trpceski

Så kom kvällens solist, den makedonske pianisten Simon Trpceski, som dedikerade kvällens framförande till dem som drabbats av översvämningar i Skopje. Så gav sig orkester och pianist ut i Rachmaninovs Rapsodi över ett tema av Paganini för piano och orkester (1934), denna vilda dans över en melodi som varieras så skickligt att den alltid kan höras i bakgrunden, men i så olika vridningar och temperament att det aldrig blir tråkigt. Och så då den underbara artonde variationen, där slingan vänds upp och ned och spelas långsamt och innerligt! Även om jag tyckte att stråkarna inte hade full skärpa i några av sina mest krävande partier, var orkestern pigg och responsiv i de många lekarna mellan solist och de olika stämmorna. Simon Trpceski var så intensiv och avslappnad på samma gång som man kan vara när man är säker på sin insats, och hans inlevelse och virtuositet var på topp. Som extranummer steg han ovanligt nog tillbaka ett stycke, och spelade tillsammans med filharmonikerns cellist Marie McLeod Rachmaninovs kära Vocalise, vilket gav en anledning att höra litet extra på hur följsamt Trpceski spelade pianostämman.

Efter paus var det dags för Tjajkovskijs Symfoni nr 5, ett mästerverk man nog knappt kan höra för ofta. Och Filharmonikerna tog sig an den så sublimt! Med största men mjukaste precision klingade inledningstonerna ut, musiken böljade så fram i samma anda, och stegrade sig naturligt till de mäktiga, volymstarka partierna. Varje ton från varje instrument verkade vägd på guldvåg. Det var ett suveränt framförande som Kungliga Filharmonikerna kan vara stolta över under sin turné. Applåderna efteråt ville aldrig ta slut... mycket, förstås, för att publiken ville ha extranummer. Och det fick vi, först Jean Sibelius Valse Triste, lika innerlig och vacker som symfonin innan. Men vi vet att filharmonikerna har ett annat extranummer i bakfickan, och minsann, där kom det: Vallflickans dans av Hugo Alfvén, snabb och lätt och full av energi! Det bådar gott inför turnén, men visst längtar man tills Kungliga Filharmonikerna kommer tillbaka!

Victoria Borisova-Ollas