Av det breda utbudet på Stockholm Music & Arts var det de två sista akterna jag ville se, AIR och Kraftwerk. Ingen av grupperna gör musik jag förknippar med utomhusfestivaler, och litet grand var det en anledning till att jag höra se hur de tog sig ut på Skeppsholmen, men framför allt är jag ju ett stort fan av musiken.
I en livesituation är det lätt att två av AIRs viktiga ingredienser går förlorad: precision och skirhet. Nej, den vitklädda ensemblen var varken en sval uppenbarelse eller en energisk rockgrupp på scen, utan litet av varje i en inte helt lyckad blandning. Trots minimalt mellansnack, och då med robotröst, kändes musikerna närvarande och engagerande. Cherry Blossom Girl som kom som tredje låt utgjorde litet avspänning, men syntklangerna kom inte till sin rätt. Dock finns det ju en del spännande basgångar i AIRs musik, och de var något att ta fasta på. Kelly Watch The Stars och Sexy Boy framfördes med energi och framåtdriv, och La Femme d'Argent lät i jämförelse med dem så drömsk och spännande som den kan vara.
Efter den konserten blev tacksamheten så mycket större när Kraftwerk startade sin 3D-show. Det var en stor känsla när Numbers knattrade ut genom högtalarna och scenbakgrunden, med ett perfekt hårt ljud och exakthet. Tack vare de utdelade 3D-glasögonen kunde publiken se de böljande sifferfälten, liksom hela resten av 3D-showen. Flera av dem visades på Moderna Muséet för två år sedan, men känslan är förstås förhöjd när gruppen verkligen står framför duken i rutiga lysande kostymer vid sina likaledes inrutade arbetsbänkar.
Låtillustrationer som den till Numbers och genialiska Man-Machine tar fasta på den repetitiva kvaliteten i musiken som många av oss finner fascinerande. Den mer melodiska The Model har en video där gamla filmer av mannekänger som saktats ned till att följa musiken visar vackra kvinnor som är både oskuldsfulla och ouppnåeliga. Skönheten i Kraftwerks harmonier blir desto tydligare därför att melodierna är inramade av precisa rytmer och avvägda upprepningar.
Publikfriande men roligt: till Spacelab visas en sekvens där ett tefat siktar in sig på Stockholm, och landar på gräsmattan utanför Moderna Muséet. Filmen till den grymt svängiga Autobahn visar stiliserade folkabubblor och gammaldags Mercedesar som susar fram på grå, välbyggda vägar mellan gröna fält. Autobahn följs av Tour de France, illustrerad av fler journalfilmer, och så den genialiska Trans Europe Express: det rytmiska dunkandet från rälsen, och så trappan av ackord som leder upp till en behärskad extas. Versen om Düsseldorf City är dock borttagen - vi får inte längre träffa Iggy Pop och David Bowie.
Männen lämnar scenen i ett rökmoln, och in bärs de fyra dockorna, högre än vanliga människor, som framför We Are The Robots. Trots vissa hack i musiken är det ännu en höjdpunkt, då essensen av Kraftwerks vision känns extra tydlig.
Människorna kommer tillbaka och spelar 21st Century följt av en medryckande medley av Boing Boom Tschak, Techno Pop och Musique Non Stop. En efter en spelar bandmedlemmarna ett musiksolo, kliver ned från podiet, bugar sig för publiken och lämnar scenen. Sist kvar är Ralf Hütter. Konserten tar slut, men musiken finns kvar; balanserad, perfekt, datorstödd men med fullständigt mänskliga reaktioner som eufori och dans som svar.
I en livesituation är det lätt att två av AIRs viktiga ingredienser går förlorad: precision och skirhet. Nej, den vitklädda ensemblen var varken en sval uppenbarelse eller en energisk rockgrupp på scen, utan litet av varje i en inte helt lyckad blandning. Trots minimalt mellansnack, och då med robotröst, kändes musikerna närvarande och engagerande. Cherry Blossom Girl som kom som tredje låt utgjorde litet avspänning, men syntklangerna kom inte till sin rätt. Dock finns det ju en del spännande basgångar i AIRs musik, och de var något att ta fasta på. Kelly Watch The Stars och Sexy Boy framfördes med energi och framåtdriv, och La Femme d'Argent lät i jämförelse med dem så drömsk och spännande som den kan vara.
Efter den konserten blev tacksamheten så mycket större när Kraftwerk startade sin 3D-show. Det var en stor känsla när Numbers knattrade ut genom högtalarna och scenbakgrunden, med ett perfekt hårt ljud och exakthet. Tack vare de utdelade 3D-glasögonen kunde publiken se de böljande sifferfälten, liksom hela resten av 3D-showen. Flera av dem visades på Moderna Muséet för två år sedan, men känslan är förstås förhöjd när gruppen verkligen står framför duken i rutiga lysande kostymer vid sina likaledes inrutade arbetsbänkar.
Låtillustrationer som den till Numbers och genialiska Man-Machine tar fasta på den repetitiva kvaliteten i musiken som många av oss finner fascinerande. Den mer melodiska The Model har en video där gamla filmer av mannekänger som saktats ned till att följa musiken visar vackra kvinnor som är både oskuldsfulla och ouppnåeliga. Skönheten i Kraftwerks harmonier blir desto tydligare därför att melodierna är inramade av precisa rytmer och avvägda upprepningar.
Publikfriande men roligt: till Spacelab visas en sekvens där ett tefat siktar in sig på Stockholm, och landar på gräsmattan utanför Moderna Muséet. Filmen till den grymt svängiga Autobahn visar stiliserade folkabubblor och gammaldags Mercedesar som susar fram på grå, välbyggda vägar mellan gröna fält. Autobahn följs av Tour de France, illustrerad av fler journalfilmer, och så den genialiska Trans Europe Express: det rytmiska dunkandet från rälsen, och så trappan av ackord som leder upp till en behärskad extas. Versen om Düsseldorf City är dock borttagen - vi får inte längre träffa Iggy Pop och David Bowie.
Männen lämnar scenen i ett rökmoln, och in bärs de fyra dockorna, högre än vanliga människor, som framför We Are The Robots. Trots vissa hack i musiken är det ännu en höjdpunkt, då essensen av Kraftwerks vision känns extra tydlig.
Människorna kommer tillbaka och spelar 21st Century följt av en medryckande medley av Boing Boom Tschak, Techno Pop och Musique Non Stop. En efter en spelar bandmedlemmarna ett musiksolo, kliver ned från podiet, bugar sig för publiken och lämnar scenen. Sist kvar är Ralf Hütter. Konserten tar slut, men musiken finns kvar; balanserad, perfekt, datorstödd men med fullständigt mänskliga reaktioner som eufori och dans som svar.
Stockholm Music & Arts. En festival som är rätt kreddig om man är medelålders eller någonsin studerat design.
SvaraRaderaAir. Lät när de var som bäst lite som Pink Floyd. Stundom hade de även en rätt tung basgång.
Kraftwerk. Mäktigt. På 80-talet fanns en vision om en steril och precis framtid, och det var trevligt att se den visionen igen i legenderna Kraftwerks regi.