lördag 16 juli 2016

Yayoi Kusama på Moderna Muséet

Yayoi Kusamas konst drar omedelbart blickarna till sig och får många att bli glada. Prickar, stora och små, i starka färger! Och en tuff liten konstnärsdam i prickiga kläder! Flera av besökarna på Moderna Muséets utställning I oändligheten, stora och små även de, går runt och talar uppskattande med varandra om hennes verk.


Själv har jag hennes historia av psykisk sjukdom i bakhuvudet vilket färgar min blick på konsten. Prickarna kommer från hallucinationer hon haft sedan barndomen, och i bildtexter från 1960-talet berättar hon, och illustrerar, hur de känns som ett nät som spänns över henne, och också är ett försök till självutplåning.


Det går ändå inte att värja sig mot kraften i prickarna och hur skickligt Kusama använder sig av dem; variationer storlek, proportioner och täthet gör att mönstret de bildar kan förmedla olika känslor. Placerade på de buktiga formerna av stora pumpastatyer blir de som en sorts skyddande pansar i mina ögon.


Den perfekta cirkelformen är också något jag har svårt att relatera till, eftersom vi alla är människor med oregelbundna kroppar och silhuetter. Det blir tydligt i de visserligen högintressanta klädesplaggen med utklippta cirklar, som gör sig bättre på de stela, symmetriska vita skyltdockorna än på verkliga kroppar. Mer inneållsrika är, i mina ögon, Kusamas tavlor från 1950-talet där små amöbaliknande prickar i dämpade färger utgör och skapar motiven, en metod hon även återkommit till på senare år.

Moderna Muséets utställning är gedigen och ger en känsla för hur Kusamas reaktion på det USA hon kom till på 1960-talet gjorde avtryck i hennes konst; först överflödet av mat, jämfört med hemlandet Japan, och så nakenheten under den sexuella revolutionen. Att befinna sig mellan och inuti konstverken hjälper också till; ett rum med spegelväggar och golvet täckt av vitrödprickiga protuberanser låter en verkligen inneslutas i Kusamans föreställningsvärld.

 

Ett av de allra senaste verken ger också lindring för själen, till exempel träden som med sina Kusama-bulliga stammar sträcker sig uppåt av egen kraft. Skönast av allt är verket Infinity Mirrored Room - Hymn of Life: i ett rum med dämpad belysning hänger runda lampor täckta med prickar i olika höjd från taket. I långsamt tempo växlar de färg, och jag håller med barnen som viskar "Ååå, vad fint! Jättefint!" Där finns en harmoni som jag är tacksam för och som jag hoppas att Yayoi Kusama själv upplever i sin värld av prickar.

Länk till Moderna Muséets sida om Yayoi Kusama



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar