Nazistlitteratur i Amerika av Roberto Bolaño

Låt mig börja med att säga att det här är en fiktiv bok. Trots den seriösa kategoriindelningen av de korta presentationerna av författarna, och uppställningen med förlag, tidskrifter och alla nämnda böcker listade i appendix, är alla personer som listas i boken uppdiktade (utom kanske Bolaño själv, då han uppträder som berättare i ett längre stycke mot slutet). Genom att dikta upp sinsemellan mycket olika författare och aktörer från olika tider, som i flera fall känner varandra, skapar Bolaño en parallell men möjlig värld.

En roande spegling av boken i boken är kapitlet om haitierns Max Mirebalais, som frejdigt plagierar alla dikter han publicerar, och skapar olika alias med olika personligheter som han i vissa fall låter intervjua varandra för litteraturtidskrifter. Det är som att han försöker skapa hela Haitis författarkanon, säger den allvetande berättaren. (En annan intressant aspekt är att med titelns Amerika främst menas Sydamerika, inte USA som vi i västvärlden ofta automatiskt tänker på.)

I en del fall framgår det inte klart att personerna i fråga författat nazistlitteratur, och kanske är kopplingarna mycket löst gjorda, som i fallet med Luz Mendiluce Thompson, vars dikt "Med Hitler var jag lycklig" baserar sig på ett foto av henne som baby i famnen på Adolf Hitler. I andra fall vittnar de korta karaktärsbeskrivningarna om ett storhetsvansinne som i en del fall är uttalat antijudiska. Ett exempel är argentinaren Silvio Salvático:

Som ung föreslår han bland annat ett återinförande av Inkvisitionen, offentliga spöstraff, permanent krig mot chilenarna eller kanske paraguyanerna eller bolivianerna (som ett slags gymnastik för nationen), polygami (för män), utrotning av indianer för att förhindra vidare kontamination av den argentinska folkstammen, inskränkta rättigheter för medborgare av judiskt ursprung, massinvandring från Skandinavien för att så småningom åstadkomma ljusare hy hos den argentinska befolkning som blivit för mörk i skinnet efter många års beblandning mellan spanskättlingar och infödda, inrättande av litteraturstipendier på livstid, skattebefrielse för konstnärer, upprättande av Sydamerikas största flygvapen, kolonisering av Antarktis, grundande av nya städer i Patagonien.

Med en lakonisk berättarröst som är komisk i sin blandning av offentliga handlingar och händelser så intima att man undrar varifrån den allvetande talaren fått dem, definieras flera människoliv på ett par sidor vardera. Ibland får dock berättelsen breda ut sig över fler sidor, och signifikanta scener beskrivs i detalj. Efter hand dyker det upp personer som inte bara har våldsbaserade expansionsplaner utan också sätter dem i verket; ett längre kapitel mot bokens slut utgör en parallell till de många kvinnomorden som Bolaño beskrivit i romanen 2666. Det är en kanske litet missvisande men ändå tänkvärd påminnelse om att de människoföraktande planerna vi skrattat åt under tidigare kapitel får blodiga resultat om de sätts i verket.

Ytterligare en intressant detalj med boken är att alla författare är listade med födelse- och dödsår, varav flera dödsår ligger några år efter bokens utgivningsdatum. Dock var det senaste år jag såg 2016, alltså av en slump just detta år som jag läste boken. I Roberto Bolaños uppräkning har det inte fötts några senare naziförfattare som fortfarande lever än, men så lyckligt lottade är vi ju tyvärr inte i den här världen.

Fler böcker av Roberto Bolaño:
De vilda detektiverna
2666