Dottern

Henrik Ibsens pjäs Vildanden har en historia som svårligen blir inaktuell: en familj vars lycka slås sönder när en lögn uppdagas, en som skär in i familjens mitt. Förflyttad till ett samtida Australien finns de viktigaste punkterna med: en skadskjuten and, ett gevär som står undanskymt men tillgängligt, och en tonårig Hedvig som bor med sin med mor, far och farfar. Farfar arbetade tidigare åt traktens förmögne man, och far i huset var bäste vän med sonen, som nu kommer tillbaka till byn för faderns bröllop.

Rollistan är full med skickliga och namnkunniga skådespelare: Geoffrey Rush, Sam Neill, Miranda Otto, Anna Torv. Med regissör och skådespelare som delvis överlappar med sådana starka filmer som Lantana och Jindabyne väntar man sig gärna en lika bra historia, lågmäld men desto mer gripande. Tyvärr räcker det bara halvvägs genom Dottern. Händelsernas katalysator är den tillreste sonen (Paul Schneider), som drivs till att riva i gamla läkta sår av att hans egen on-off-kärlekshistoria trasas sönder. På så sätt framstår hans agerande som extra själviskt och onödigt, och det färgar av sig på alla efterföljande reaktioner hos människorna runt omkring. I det tonläget börjar också de långsamma vardagsscenerna bli alltför långdragna och till och med tråkiga, även om det också kommer sådana pärlor som den ordlösa scenen när Hedvigs mor (Otto) måste leta efter sin handväska bland de sista dansande bröllopsgästerna.

Vad man har kvar att hoppas på under de sista minuterna är att vår tids Hedvig skall ha tillräckligt mycket av själviskheten och självinsikten att inte gå samma väg som Ibsens Hedvig, trots att hon försatts i en extra utsatt position av händelser tidigare i filmen. Alla skådespelare gör också ett mycket gott jobb, så in i det sista är mitt engagemang för Hedvig och hennes familj starkt.