The Story of a New Name av Elena Ferrante

Det är fortfarande tidigt 1960-tal i den lilla staden i Neapels utkanter. The Story of a New Name fortsätter precis där den första boken, My Brilliant Friend, slutar, för de fyra böckerna i den napolitanska sviten är egentligen en enda bok, en lång och intensiv berättelse om två kvinnors liv och hur de skuggar varandra. Lila var alltid litet bättre än bokens berättare Lenù; smartare och mer snabbtänkt än faktiskt alla andra i skolan, men faderns vägran stoppade henne från att utbilda sig vidare, och med ursinnig energi tog hon sig an familjeföretagets skotillverkning. Nästa steg in i den traditionella kvinnorollen är giftermålet med Stefano Carracci, men redan på bröllopsfesten står det klart vilka nya fällor av svek och besvikelser som äktenskapet kommer att innebära.

Lila har ett nytt namn, Signora Carracci, och ett nytt liv med en viss makt, om än begränsad. När hon väl vill arbeta i den nya familjens mataffär gör hon ett gott jobb. Hon tar sig gärna rollen som någon som hjälper andra; delar av dagskassan får ibland gå till någon som behöver pengar, och Lenù verkar tappa fokus i skolan låter Lila upp ett av sina rum för henne och insisterar på att hon skall fortsätta studierna. Lila skapar sig en ny, viktig roll i samhället hon inte kommer att lämna.

Jag (och säkert många med mig) är van vid att läsa om och identifiera mig med berättelsens Lenù; någon som kommer från knappa omständigheter, tar sig vidare tack vare sitt läshuvud och gör en klassresa som både är en räddning och en osäkerhet. Då och då i boken längtar jag efter att läsa mer om Lenù (vilket man också får mot slutet av boken), men då slår det mig att det är det motsatta som Elena vill: hon vill berätta om Lila, om den som blev kvar, den vars liv ofta blir en färgstark bakgrund till de intellektuella huvudpersonerna, ibland till och med det varnande exemplet. Hon vill berätta om världen där det inte betyder något hur intelligent du är, utan där du kan hånas som "ingen riktig kvinna" av vem som helst som fött barn, om du likt Lila inte blivit gravid eller likt Lenù inte ens är gift. Och detta är alltså livet för flickor i sextonårsåldern, som i hast rusar in i samma omständigheter som de måste sett sina mödrar i, med inrutade sysslor och makar som slår dem om de inte lyder.

Genom berättelsen om Lila får vi ändå en viktig pusselbit till Lenùs liv: inte bara osäkerheten i att behöva klara sig bland människor som har vuxit upp med klassikerna och middagsdiskussioner om samhällstillståndet, utan också en sjudande skuldkänsla över att lyckas medan den briljanta väninnan, hon som kanske borde haft Elenas plats, blivit kvar i sega familjeband och återkommande slitningar. Det är egentligen onödigt att jämföra med andra författare, men man kan ändå säga att Elena Ferrantes berättelse innehåller samma djup av detaljrikedom och närvaro som Knausgårds barndomsskildringar, men utan hans perspektiv som bakåtblickande vuxen. Vi ser Lila och Lenù som levande i sitt egen nu, utan en aning om vad som skall hända dem i framtiden, något som gör varje händelse ödesmättad av sin egen kraft.

Fler böcker av Elena Ferrante:
My Brilliant Friend
Those Who Leave And Those Who Stay
The Story of the Lost Child