För nästan tjugo år sedan var Knockin' on Heaven's Door en biosuccé i Tyskland; en roadmovie om två vänner som lever livet till max innan den ene killen (Til Schweiger) dör av sin obotliga hjärntumör. I år har det kommit en film med liknande handling, men nu med två grabbar som båda två vill sätta sprätt på allt de har plus en massa till innan de lämnar jordelivet. Man skall väl inte dra för stora växlar på ett fenomen som återkommer vart tjugonde år, men det känns litet sorgligt att det först är med döden inom synhåll som man kan tillåta sig att släppa lös.
Fast ännu sorgligare är det att det är så ytliga drömmar som Andi och Benno blåser liv i. Skaffa massa pengar och skaffa massa klick på vloggen är vad de planerar. Så listigt att skaffa en massa kapitalvaror på avbetalning när de ändå skall dö, det drabbar ju ingen fattig - eller? De säljer vad de just skaffat till skumma hälare och börjar posta filmer från sin (ganska) vilda resa till Afrika, och wow vad de får följare till sin youtube-kanal!
Det är en väldigt egoistisk form av självförverkligande som filmen visar upp, medan humorn håller sig inom häradet lyteskomik och aldrig blir särskilt sofistikerad. Visst kan man skratta åt Andi som vid de mest opassande tillfällen faller ihop och behöver sin andningsapparat för att inte dö, även om jag tycker det är långtråkigt. Mindre roligt är hur alla andra, särskilt kvinnor och särskilt färgade kvinnor, blir skämtobjekt i grabbarnas vilda liv. I en helt onödig scen vaknar Benno upp med ett skrik, varpå städerskan i hans bungalow blir rädd och rusar ut också med ett skrik.
Via en länk i en kommentar på deras vlogg hittar dock Andi en samling med berättelser av människor som närmar sig döden. En fin sekvens låter en äldre kvinna berätta om kärleken hon känt till sin man sedan första gången de sågs, och Andi blir märkbart berörd. När han försöker fråga om Benno någonsin varit kär fattar kompisen att Andi är oskuld! Nämen! Det fixar Benno genom att hämta två fulla engelskor till bungalowen. Så enkelt var det! Eller snarare, riktigt, riktigt osmakligt.
Ytterligare några minuter efter det fick jag helt och hållet nog av filmen och gick. Jag hade sett ungefär halva, och tänkte inte slänga bort ännu en timme av mitt liv på sådant pubertalt skräp. Eftersom jag gärna vill tänka mig att Tyskland är "ett Sverige för vuxna", som Horace Engdahl sagt, blir jag beklämd av att tänka på att sådan smörja uppskattats av såväl publik som kritiker. Även om filmen gjorde en maximal omvändning till seriositet och intressant handling under sin sista halva, kan det aldrig väga upp den första timmen av blandat skräp. Vad gäller humor och sensibilitet är Tyskland fortfarande ytterst omoget och kommer att fortsätta vara det så länge man dubbar anglosaxiska komedier och istället spelar på skrikiga röster och slapstick.
Fast ännu sorgligare är det att det är så ytliga drömmar som Andi och Benno blåser liv i. Skaffa massa pengar och skaffa massa klick på vloggen är vad de planerar. Så listigt att skaffa en massa kapitalvaror på avbetalning när de ändå skall dö, det drabbar ju ingen fattig - eller? De säljer vad de just skaffat till skumma hälare och börjar posta filmer från sin (ganska) vilda resa till Afrika, och wow vad de får följare till sin youtube-kanal!
Det är en väldigt egoistisk form av självförverkligande som filmen visar upp, medan humorn håller sig inom häradet lyteskomik och aldrig blir särskilt sofistikerad. Visst kan man skratta åt Andi som vid de mest opassande tillfällen faller ihop och behöver sin andningsapparat för att inte dö, även om jag tycker det är långtråkigt. Mindre roligt är hur alla andra, särskilt kvinnor och särskilt färgade kvinnor, blir skämtobjekt i grabbarnas vilda liv. I en helt onödig scen vaknar Benno upp med ett skrik, varpå städerskan i hans bungalow blir rädd och rusar ut också med ett skrik.
Via en länk i en kommentar på deras vlogg hittar dock Andi en samling med berättelser av människor som närmar sig döden. En fin sekvens låter en äldre kvinna berätta om kärleken hon känt till sin man sedan första gången de sågs, och Andi blir märkbart berörd. När han försöker fråga om Benno någonsin varit kär fattar kompisen att Andi är oskuld! Nämen! Det fixar Benno genom att hämta två fulla engelskor till bungalowen. Så enkelt var det! Eller snarare, riktigt, riktigt osmakligt.
Ytterligare några minuter efter det fick jag helt och hållet nog av filmen och gick. Jag hade sett ungefär halva, och tänkte inte slänga bort ännu en timme av mitt liv på sådant pubertalt skräp. Eftersom jag gärna vill tänka mig att Tyskland är "ett Sverige för vuxna", som Horace Engdahl sagt, blir jag beklämd av att tänka på att sådan smörja uppskattats av såväl publik som kritiker. Även om filmen gjorde en maximal omvändning till seriositet och intressant handling under sin sista halva, kan det aldrig väga upp den första timmen av blandat skräp. Vad gäller humor och sensibilitet är Tyskland fortfarande ytterst omoget och kommer att fortsätta vara det så länge man dubbar anglosaxiska komedier och istället spelar på skrikiga röster och slapstick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar