Man skulle kunna göra en spännande film utan jättestor budget. Man skulle kunna göra en svensk äventyrsfilm utan specialeffekterna och de många scenväxlingarna i Hollywoodfilmerna. Det var nog vad regissören Axel Petersén ville med Under pyramiden, men tyvärr saknas spänningen och drivet som skulle göra filmen bra.
Där finns några ingredienser till en äventyrsfilm: En mystisk man som kommer och kräver tillgång till saker man aldrig hört om. En pappa som försvinner. Ledtrådar i form av flygbiljetter. Och i centrum: En antik Anubis-statyett i guld från det exotiska landet Egypten. Men där finns också flera stickspår som vagt hör till handlingen men inte bidrar till den: Att huvudpersonen, Katarina Oxe, nyss öppnat galleri och har en spännande vernissagefest. Att fadern är en känd konsthandlare. Att det snart skall öppna en stor utställning om Egypten. Skalar man bort sidospåren för att komma ned till handlingens kärna, så är själva mysteriet inte så stort.
En tunn handling kan kompenseras med ett bländande utanpåverk, men det har inte heller hänt här. Handlingen flyter framåt långsamt, med många scener där huvudpersonen agerar irrationellt. Det är ofta de mer svårbegripliga scenerna som dras ut så länge att de känns extra onödiga: Katarina letar igenom en massa skrymslen i familjens båt. Katarina går genom Tel Aviv hela dagen med en stor låda under armen istället för att stoppa ned den i sin stora axelremsväska. Katarina flyter avslappnat i havet med kläderna på medan hon lämnar väskan med guldstatyetten obevakad på stranden trots att de är jagade av samvetslösa män.
De här scenerna gör att Under pyramiden blir mer lik ett konstprojekt än en film med en handling, motiv och upplösning. Inga andra personer än Kristina blir heller egentligen verkliga; de kommer och går i hennes liv utan att ha några egna liv utanför bilden. Främsta känslan är att vi är inuti Kristina, som hamnat i situationer hon inte helt kan styra och inte helt begriper. Till exempel ljuger hon i passkontrollen om att hon kommit till Egypten för att se pyramiderna, och senare ser hon en pyramid - på håll, genom ett bilfönster, inte alls som en turist eller som hon kanske skulle önska. Den sortens scener ger en viss obalanserad njutning hos mig, när jag väljer att uppleva dem som konstinstallationer. Men samtidigt dominerar känslan av att något har blivit fel: Det var en äventyrsfilm vi kom för att se, men det var något annat vi fick.
Där finns några ingredienser till en äventyrsfilm: En mystisk man som kommer och kräver tillgång till saker man aldrig hört om. En pappa som försvinner. Ledtrådar i form av flygbiljetter. Och i centrum: En antik Anubis-statyett i guld från det exotiska landet Egypten. Men där finns också flera stickspår som vagt hör till handlingen men inte bidrar till den: Att huvudpersonen, Katarina Oxe, nyss öppnat galleri och har en spännande vernissagefest. Att fadern är en känd konsthandlare. Att det snart skall öppna en stor utställning om Egypten. Skalar man bort sidospåren för att komma ned till handlingens kärna, så är själva mysteriet inte så stort.
En tunn handling kan kompenseras med ett bländande utanpåverk, men det har inte heller hänt här. Handlingen flyter framåt långsamt, med många scener där huvudpersonen agerar irrationellt. Det är ofta de mer svårbegripliga scenerna som dras ut så länge att de känns extra onödiga: Katarina letar igenom en massa skrymslen i familjens båt. Katarina går genom Tel Aviv hela dagen med en stor låda under armen istället för att stoppa ned den i sin stora axelremsväska. Katarina flyter avslappnat i havet med kläderna på medan hon lämnar väskan med guldstatyetten obevakad på stranden trots att de är jagade av samvetslösa män.
De här scenerna gör att Under pyramiden blir mer lik ett konstprojekt än en film med en handling, motiv och upplösning. Inga andra personer än Kristina blir heller egentligen verkliga; de kommer och går i hennes liv utan att ha några egna liv utanför bilden. Främsta känslan är att vi är inuti Kristina, som hamnat i situationer hon inte helt kan styra och inte helt begriper. Till exempel ljuger hon i passkontrollen om att hon kommit till Egypten för att se pyramiderna, och senare ser hon en pyramid - på håll, genom ett bilfönster, inte alls som en turist eller som hon kanske skulle önska. Den sortens scener ger en viss obalanserad njutning hos mig, när jag väljer att uppleva dem som konstinstallationer. Men samtidigt dominerar känslan av att något har blivit fel: Det var en äventyrsfilm vi kom för att se, men det var något annat vi fick.
Hmm, jag ville att denna film skulle vara bra. Spännande titel som lovade pyramidmystik, kanske något spännande arkeologi-romantiskt? Vågat för att vara svenskproducerat, så det ville jag ju stödja.
SvaraRaderaTyvärr inte alls, exotismen begränsas till husruiner i Sinaiöknen och moderna stadsmiljöer i mellanöstern. Handlingen är mycket tunn och kan sammanfattas på några få rader. Spänningen försvinner nästan helt av ett långsamt tempo med långa tagningar utan bakgrundsmusik och en huvudperson med stenansikte. Varför hon pratar med dansk brytning trots två svenskspråkiga föräldrar är bara obegripligt. Man måste kunna göra bättre film än så här. Jag kan ge kontaktuppgifter till folk som kan skriva spännande manus åt er.
Tack för din kommentar, Håkan, jag håller med dig i allt!
SvaraRadera