Det är mindre än hundra år sedan kvinnor fick rösträtt i Sverige. Filmen Suffragette utspelar sig i Storbritannien 1912, då kvinnornas kamp för rösträtten nådde en höjdpunkt. Tvättarbeterskan Maud Watts (Carey Mulligan) står i fokus, när hon dras in i rörelsen och får lida för sitt engagemang. Det är annars en styrka att filmen visar kvinnor med olika samhällsställning, och för vilka kvinnorättsarbetet får skilda konsekvenser. Apotekaren Edith Ellyn (Helena Bonham Carter) har stöd av sin man, och kan göra mycket för arbetet. Andra blir däremot förbjudna av sina makar att delta, för att de blir utskämda i omgivningens ögon och riskerar fängelse och att förlora jobbet.
I några scener önskar jag att kameran varit stadigare (för att slippa bli åksjuk av skakningarna), men till största delen är det nära följande fotot ett bra sätt att ge ytterligare förståelse åt situationen. Vi ser huvudpersonerna i små grupper eller i närbild i masscener. Kvinnornas aktioner tystades ned av tidningarna, så det fanns liten chans att veta hur stor proteströrelsen var även om man hade tillgång till nyheterna. Inte heller hade de facit från historien; de hade ingen aning om hur nära de var att uppnå rättvisa, eller om de någonsin skulle lyckas. Det gör det enskilda engagemanget ännu svårare; varför offra sitt eget rykte och liv om inget blir bättre? Det är en fråga som aktivister över hela världen och i alla tider lär ställa sig.
Men rättvisan var långt borta i kvinnornas vardag, vilket Maud Watts visade i sitt vittnesmål från tvätteriet. För två tredjedelar av männens lön jobbade kvinnorna längre dagar med tyngre, farligare uppgifter. Lagarna var stiftade så att en mor inte hade rätt att bestämma över sina barn. Ännu en milshög tröskel; med så många fakta staplade mot jämställdhet, hur skulle man orka kämpa för att jämna ut spelplanen? All heder åt kvinnorna och männen som vågade börja.
Det mest motbjudande i filmen är för mig hur naturligt män i alla positioner avfärdar kvinnor som omöjliga att låta rösta, fatta beslut, ta plats i parlamentet. Levande tänkande människor, som går bredvid dem varje dag! Som sägs vara underlägsna, när man med bara litet efterforskning ser så många ovärdiga, okunniga män (om än inte alla) tillika intelligenta, idérika kvinnor (om än inte alla). Det går att finna fler situationer av nedvärdering och förnekande av de mänskliga rättigheterna; svarta under västvärldens slavepok, gästarbetare i oljeländerna, och, fortfarande, kvinnor i alltför många av världens länder. Man förundrar sig över blindheten och arrogansen hos förtryckarna.
Suffragette visar hur hårt kvinnorna behandlades för att de kämpade för lika villkor; polisvåld, fängslanden, tvångsmatning av hungerstrejkande, utfrysning i hemmakvarteren. Filmen visar det så att det känns i kroppen; fysiskt och mentalt. Jag är så tacksam över att de modiga kvinnorna vågade och orkade slåss för vad de hoppades på, och min beundran för dem har vuxit ännu en bit.
I några scener önskar jag att kameran varit stadigare (för att slippa bli åksjuk av skakningarna), men till största delen är det nära följande fotot ett bra sätt att ge ytterligare förståelse åt situationen. Vi ser huvudpersonerna i små grupper eller i närbild i masscener. Kvinnornas aktioner tystades ned av tidningarna, så det fanns liten chans att veta hur stor proteströrelsen var även om man hade tillgång till nyheterna. Inte heller hade de facit från historien; de hade ingen aning om hur nära de var att uppnå rättvisa, eller om de någonsin skulle lyckas. Det gör det enskilda engagemanget ännu svårare; varför offra sitt eget rykte och liv om inget blir bättre? Det är en fråga som aktivister över hela världen och i alla tider lär ställa sig.
Men rättvisan var långt borta i kvinnornas vardag, vilket Maud Watts visade i sitt vittnesmål från tvätteriet. För två tredjedelar av männens lön jobbade kvinnorna längre dagar med tyngre, farligare uppgifter. Lagarna var stiftade så att en mor inte hade rätt att bestämma över sina barn. Ännu en milshög tröskel; med så många fakta staplade mot jämställdhet, hur skulle man orka kämpa för att jämna ut spelplanen? All heder åt kvinnorna och männen som vågade börja.
Det mest motbjudande i filmen är för mig hur naturligt män i alla positioner avfärdar kvinnor som omöjliga att låta rösta, fatta beslut, ta plats i parlamentet. Levande tänkande människor, som går bredvid dem varje dag! Som sägs vara underlägsna, när man med bara litet efterforskning ser så många ovärdiga, okunniga män (om än inte alla) tillika intelligenta, idérika kvinnor (om än inte alla). Det går att finna fler situationer av nedvärdering och förnekande av de mänskliga rättigheterna; svarta under västvärldens slavepok, gästarbetare i oljeländerna, och, fortfarande, kvinnor i alltför många av världens länder. Man förundrar sig över blindheten och arrogansen hos förtryckarna.
Suffragette visar hur hårt kvinnorna behandlades för att de kämpade för lika villkor; polisvåld, fängslanden, tvångsmatning av hungerstrejkande, utfrysning i hemmakvarteren. Filmen visar det så att det känns i kroppen; fysiskt och mentalt. Jag är så tacksam över att de modiga kvinnorna vågade och orkade slåss för vad de hoppades på, och min beundran för dem har vuxit ännu en bit.
Ja, den här måste man ju onekligen se någon gång. Är också så oerhört tacksam mot alla de kvinnor som offrade sig i kampen för att jag ska kunna sitta vid min dator på jobbet och självklart begära lika lön för lika arbete. Visst finns det mycket kvar att kämpa för men så otroligt långt vi har kommit.
SvaraRaderaJa, människor har gjort stora insatser som vi efterlevande kan vara tacksamma för, och de är värda att uppmärksammas och minnas. Hoppas du får sett den här filmen!
SvaraRadera