Låt oss börja med en rå rankning av den manliga erektionens hårdhetsgrad. Gurka, banan, skalad banan - tofu... Låter det krasst? Den första scenen i TV-serien Cucumber kan låta avskräckande, men vad den gör är att rita upp de hårda konturerna till en värld den sedan målar i alla nyanser och skuggningar som finns. Henry, huvudpersonen som listar livsmedlen, är själv inte en av vinnarna i spelet om uppmärksamhet. Han står litet utanför dansen om fastast rumpa och flest one night stands tillsammans med sin sambo och pojkvän sedan nio år, Lance. En annan variant av lyckligt liv som bög? Men sanningen är ännu jobbigare än så.
De homosexuella männen som myllrar fram i rutan är så många att det först ser ut som en parallell värld - finns det inga heterosexuella längre? Men vad som händer är att vi ser världen med Henrys ögon, och han ser med falkblick de bögar som finns i hans närhet - han ser och han suktar och misströstar. I gayvärlden finns unga killar, medvetna om sin attraktionskraft, retsamma, pilska men kräsna. Där finns också Henry och hans jämnåriga som har levt igenom AIDS-krisen och allmänhetens fientlighet, fram till en nutid där några slagit sig till ro men ändå alltid har en fot inne i den sugande men stränga raggningscirkusen.
Varken Henry eller Lance är nöjda med låsningen i förhållandet, men båda flippar ut på var sitt sätt, och första avsnittet slutar i en mindre kalabalik som överraskar mig och gör mig litet ledsen. Det är långt ifrån det första känslosvallet som serien bjuder på; det kommer att hända mycket värre saker, en riktigt fruktansvärd en, och även många bättre, men det är en njutning hur väl seriens skapare Russell T Davies presenterar och hanterar de här känsliga situationerna.
Varje (reklamtimmeslångt) avsnitt av Cucumber åtföljs av ett hälften så långt avsnitt av serien Banana. De avsnitten följer ofta upp vad som hände i Cucumber, men följer istället en bifigur ur serien som kan ha en helt annan synvinkel. Ett exempel är avsnittet där en pojke som avfärdas som efterhängsen efter en natt med seriens snygging reser till sin bästa väninnas bröllop i hemstaden, där han är hjälten som skakar om allt och får henne att se och drömma igen. Några andra avsnitt följer unga lesbiska tjejer i uppriktiga men missriktade försök till kärlek. Det är som att serien behandlar de unga flickorna (även transsexuella Helen) mer kärleksfullt än de självsäkra killarna och männen, men det kan de behöva, de kära vilsna själarna.
Man kan fråga sig hur relevant en serie med så gott som bara homosexuella huvudpersoner är för en jättestraight, normalstörd svennebanan. Svaret är förstås att man inte behöver hitta någon att identifiera sig med för att bli djupt indragen i vad som händer, och att man får en bättre förståelse för vilka extra relationsproblem det finns i gayvärlden bara är en biverkning av att man följer en otroligt spännande och underhållande TV-serie med karaktärer man bryr sig om. Även om jag egentligen skulle vilja se mycket, mycket mer från Manchesters homosexuella är jag glad att Russel T Davies skapade en avslutad handling, och på de åtta avsnitten (gånger två) hinner han berätta mer än många andra serier.
De homosexuella männen som myllrar fram i rutan är så många att det först ser ut som en parallell värld - finns det inga heterosexuella längre? Men vad som händer är att vi ser världen med Henrys ögon, och han ser med falkblick de bögar som finns i hans närhet - han ser och han suktar och misströstar. I gayvärlden finns unga killar, medvetna om sin attraktionskraft, retsamma, pilska men kräsna. Där finns också Henry och hans jämnåriga som har levt igenom AIDS-krisen och allmänhetens fientlighet, fram till en nutid där några slagit sig till ro men ändå alltid har en fot inne i den sugande men stränga raggningscirkusen.
Varken Henry eller Lance är nöjda med låsningen i förhållandet, men båda flippar ut på var sitt sätt, och första avsnittet slutar i en mindre kalabalik som överraskar mig och gör mig litet ledsen. Det är långt ifrån det första känslosvallet som serien bjuder på; det kommer att hända mycket värre saker, en riktigt fruktansvärd en, och även många bättre, men det är en njutning hur väl seriens skapare Russell T Davies presenterar och hanterar de här känsliga situationerna.
Varje (reklamtimmeslångt) avsnitt av Cucumber åtföljs av ett hälften så långt avsnitt av serien Banana. De avsnitten följer ofta upp vad som hände i Cucumber, men följer istället en bifigur ur serien som kan ha en helt annan synvinkel. Ett exempel är avsnittet där en pojke som avfärdas som efterhängsen efter en natt med seriens snygging reser till sin bästa väninnas bröllop i hemstaden, där han är hjälten som skakar om allt och får henne att se och drömma igen. Några andra avsnitt följer unga lesbiska tjejer i uppriktiga men missriktade försök till kärlek. Det är som att serien behandlar de unga flickorna (även transsexuella Helen) mer kärleksfullt än de självsäkra killarna och männen, men det kan de behöva, de kära vilsna själarna.
Man kan fråga sig hur relevant en serie med så gott som bara homosexuella huvudpersoner är för en jättestraight, normalstörd svennebanan. Svaret är förstås att man inte behöver hitta någon att identifiera sig med för att bli djupt indragen i vad som händer, och att man får en bättre förståelse för vilka extra relationsproblem det finns i gayvärlden bara är en biverkning av att man följer en otroligt spännande och underhållande TV-serie med karaktärer man bryr sig om. Även om jag egentligen skulle vilja se mycket, mycket mer från Manchesters homosexuella är jag glad att Russel T Davies skapade en avslutad handling, och på de åtta avsnitten (gånger två) hinner han berätta mer än många andra serier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar