Pjäser som blivit klassiker har ofta blivit det för att de kan ses från många olika håll. Teater Giljotin plockar fram Astrov ur Tjechovs Onkel Vanja och ställer honom ensam på scenen med sina repliker, en svår uppgift som skådespelaren Josef Säterhagen klarar väl.
Under primitiva förhållanden utför han en blodig operation på en fiktiv patient, och berättar för oss om sina misslyckade ingrepp. För oss? Ja, ibland talar han till publiken, i ett parti talar han in i en kamera, i andra ögonblick hörs det att hans repliker är ensidiga, att han borde ha en motpart. I vilket fall som helst är det en ensam, pressad, utlämnad människa vi får se, på väg att brista.
Vad finns det för honom att ty sig till? Träden, talar han om med det närmaste lycka och drömmar i rösten, och att de skall finnas kvar längre än vi är hans målsättning och någon form av tröst. Det kan tyckas litet konstigt att han ger träden så mycket omsorg, när det är människor som drar förbi på hans mottagning med stora och svåra behov - eller är det kanske naturligt, att han är överväldigad av människorna och ser träden som starkare, renare, oberörda av människans småttigheter? De småttigheter som han inte heller själv blir fri från.
Astrov är ensam inför våra ögon, och hans ord är så hårda att han skulle skrämma bort någon som kommer nära. Ändå längtar efter kärlek. Hur skall han få den? Teater Giljotin presenterar en svår frågeställning för oss.
Länk till Teater Giljotins sida om Astrov
Under primitiva förhållanden utför han en blodig operation på en fiktiv patient, och berättar för oss om sina misslyckade ingrepp. För oss? Ja, ibland talar han till publiken, i ett parti talar han in i en kamera, i andra ögonblick hörs det att hans repliker är ensidiga, att han borde ha en motpart. I vilket fall som helst är det en ensam, pressad, utlämnad människa vi får se, på väg att brista.
Vad finns det för honom att ty sig till? Träden, talar han om med det närmaste lycka och drömmar i rösten, och att de skall finnas kvar längre än vi är hans målsättning och någon form av tröst. Det kan tyckas litet konstigt att han ger träden så mycket omsorg, när det är människor som drar förbi på hans mottagning med stora och svåra behov - eller är det kanske naturligt, att han är överväldigad av människorna och ser träden som starkare, renare, oberörda av människans småttigheter? De småttigheter som han inte heller själv blir fri från.
Astrov är ensam inför våra ögon, och hans ord är så hårda att han skulle skrämma bort någon som kommer nära. Ändå längtar efter kärlek. Hur skall han få den? Teater Giljotin presenterar en svår frågeställning för oss.
Länk till Teater Giljotins sida om Astrov
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar