Det här är mitt bidrag till Fiktiviteters temahelg om Tid och rymd. Se hela schemat här och klicka vidare!
Universum är SÅ STORT. Det är svårt att förstå hur stort det är, även om man försöker följa de hisnande perspektiven i interaktiva animeringar som försöker förklara. Hur kan man relatera till avstånden? Och till universums ålder och dess utveckling under de miljarder år som har gått?
De där svindlande perspektiven är en av flera ingredienser som drar mig till science fiction. Men det utgör också ett problem; det gör rymdresor svåra. Det problemet löses på olika sätt i olika böcker och filmer.
I David Brins Uplift-serie (och många, många andra verk) färdas man genom en hyperrymd, som låter en ta långa sträckor i några kortare hopp. Men för enkelt får det inte vara; i hyperrymden gäller andra naturlagar, och där lever det varelser som kan sabotera ens resa, så hyperrymdspiloter måste vara försiktiga. I ett kapitel låter Brin sitt rymdskepp ramla ut från den någorlunda säkra kursen - och hamna i myr-storlek i något som jag tror är en beskrivning av hans eget arbetsrum med heltäckande matta och skrivbord!
I Enders värld, som började i Orson Scott Cards Ender's Game och fortsatte ut i rymden i Speaker for the Dead, tar rymdresor tid. En resa kan ta flera år, men i enlighet med tvillingparadoxen åldras inte rymdskeppets besättning lika snabbt som de som lever på en planet. Därför kan det bli så att titelpersonen, Talaren för de döda, som rest från koloni till koloni, har levat eller snarare existerat medan universum har åldrats tretusen år.
De här varierande och komplexa bieffekterna av långa rymdresor stöter man oftare på i böcker, där man kan gå in djupare på teorierna och fylla på med detaljer som ger mer förståelse. Men förra året kom det äntligen en film där rymdresor och deras påverkan var en viktig del av handlingen, Interstellar. Den använder sig av båda varianterna av resor (och några till): först en öppning i vårt solsystem som är en genväg till en annan del av universum, men därefter snabba/långsamma tidsparadoxen, då det vid destinationen finns ett svart hål som saktar ned tiden i sin närhet. Även om vissa delar i handlingen (främst skeppsbesättningens prioriteringar) är ologiska älskade jag att få sitta i biostolen och se effekterna av tidens olika hastighet i olika delar av universum.
Men det är som sagt i bokform som de allra mest komplicerade teorierna kan förmedlas. Ett riktigt knivigt exempel är Tau Zero av Poul Anderson, där ett fel i decelerationskretsarna gör att ett rymdskepp måste fortsätta att accelerera tills kretsarna är reparerade. Men accelerationen för dem både längre bort i rymden än de föreställt sig, och samtidigt ännu snabbare in i framtiden på grund av accelerationen. En dag ombord motsvarar tiotusentals år utanför, medan skeppet rusar ut ur vår galax mot okända galaxhopar.
Det finns modeller som vill hjälpa till att visa avstånden och proportionerna. Världens största modell över solsystemet finns faktiskt i Sverige, där Globen representerar solen och Pluto ligger i Delsbo. I Luleå finns Sedna, den mest avlägsna dvärgplaneten som upptäckts i vårt solsystem!
Jag tycker om att se på sådana modeller, men jag blir också orolig... Om man ser två planeter och tänker sig ett rymdskepp på väg mellan dem, börjar jag fundera på vad som händer om någon skulle ramla ut från skeppet? Hur skulle hen kunna hitta hem igen? Eller än värre, om någon ramlade ut från ett skepp långt utanför solsystemet? Därför har jag tänkt att om jag någonsin skulle skaffa en tatuering, så skulle det vara en som hjälper mig att hitta Jorden ifrån rymden: illustrationen som skickades med rymdskeppen Pioneer 10 och Pioneer 11. Hoppas att jag blir upplockad av vänligt sinnade utomjordingar om jag ramlar av ett rymdskepp!
Det här är mitt bidrag till Fiktiviteters temahelg om Tid och rymd. Se hela schemat här och klicka vidare!
Universum är SÅ STORT. Det är svårt att förstå hur stort det är, även om man försöker följa de hisnande perspektiven i interaktiva animeringar som försöker förklara. Hur kan man relatera till avstånden? Och till universums ålder och dess utveckling under de miljarder år som har gått?
I David Brins Uplift-serie (och många, många andra verk) färdas man genom en hyperrymd, som låter en ta långa sträckor i några kortare hopp. Men för enkelt får det inte vara; i hyperrymden gäller andra naturlagar, och där lever det varelser som kan sabotera ens resa, så hyperrymdspiloter måste vara försiktiga. I ett kapitel låter Brin sitt rymdskepp ramla ut från den någorlunda säkra kursen - och hamna i myr-storlek i något som jag tror är en beskrivning av hans eget arbetsrum med heltäckande matta och skrivbord!
I Enders värld, som började i Orson Scott Cards Ender's Game och fortsatte ut i rymden i Speaker for the Dead, tar rymdresor tid. En resa kan ta flera år, men i enlighet med tvillingparadoxen åldras inte rymdskeppets besättning lika snabbt som de som lever på en planet. Därför kan det bli så att titelpersonen, Talaren för de döda, som rest från koloni till koloni, har levat eller snarare existerat medan universum har åldrats tretusen år.
De här varierande och komplexa bieffekterna av långa rymdresor stöter man oftare på i böcker, där man kan gå in djupare på teorierna och fylla på med detaljer som ger mer förståelse. Men förra året kom det äntligen en film där rymdresor och deras påverkan var en viktig del av handlingen, Interstellar. Den använder sig av båda varianterna av resor (och några till): först en öppning i vårt solsystem som är en genväg till en annan del av universum, men därefter snabba/långsamma tidsparadoxen, då det vid destinationen finns ett svart hål som saktar ned tiden i sin närhet. Även om vissa delar i handlingen (främst skeppsbesättningens prioriteringar) är ologiska älskade jag att få sitta i biostolen och se effekterna av tidens olika hastighet i olika delar av universum.
Men det är som sagt i bokform som de allra mest komplicerade teorierna kan förmedlas. Ett riktigt knivigt exempel är Tau Zero av Poul Anderson, där ett fel i decelerationskretsarna gör att ett rymdskepp måste fortsätta att accelerera tills kretsarna är reparerade. Men accelerationen för dem både längre bort i rymden än de föreställt sig, och samtidigt ännu snabbare in i framtiden på grund av accelerationen. En dag ombord motsvarar tiotusentals år utanför, medan skeppet rusar ut ur vår galax mot okända galaxhopar.
Sedna. Foto: Olle Nordberg |
Jag tycker om att se på sådana modeller, men jag blir också orolig... Om man ser två planeter och tänker sig ett rymdskepp på väg mellan dem, börjar jag fundera på vad som händer om någon skulle ramla ut från skeppet? Hur skulle hen kunna hitta hem igen? Eller än värre, om någon ramlade ut från ett skepp långt utanför solsystemet? Därför har jag tänkt att om jag någonsin skulle skaffa en tatuering, så skulle det vara en som hjälper mig att hitta Jorden ifrån rymden: illustrationen som skickades med rymdskeppen Pioneer 10 och Pioneer 11. Hoppas att jag blir upplockad av vänligt sinnade utomjordingar om jag ramlar av ett rymdskepp!
Längst ned visas vägen hem till Jorden! |
Rymden är så fascinerande! Och den här oändligheten, tidsperspektiven, paradoxerna och allt det där okända skrämmer mig faktiskt en hel del. Jag skriver om det lite imorgon på bloggen, men jag tycker om att se och läsa om rymdresor samtidigt (eller just för att) som de skrämmer mig.
SvaraRaderaIntressant inlägg :)
SvaraRaderaEnder's Game gillade jag jättemycket!
SvaraRaderaTack, Johanna! Ela, visst är den spännande?! Jag gillade även filmen.
SvaraRaderaHelena, jag vet ju hur det känns att vara litet skrämd - och ändå vilja komma nära det läskiga! Det finns så mycket som kan gå snett under en rymdresa (som i Gravity!) så i verkliga livet är det nog bäst att lämna det åt dem som verkligen vill. Men tänk att se stjärnorna, och se universum åldras utanför fönstret...
Jag håller timmarna för att det går väl om du faller av ett rymdskepp!
SvaraRaderaTack så mycket, Sara Pepparkaka, det känns bra! :D
SvaraRaderaInte svårt att bli fascinerad av rymden, dess oändlighet, och vem vet; mångfald av liv fjärran från vårt eget solsystem? ;)
SvaraRaderaJa, Åsa C, att stöta på andra civilisationer - wow, det kan jag skriva en hel post till om!
SvaraRaderaSedna i Luleå? Där är jag ju ofta! Måste kollas upp, tack för tipset.
SvaraRaderaHoppas du hittar den, Snowflake, den ser så vacker ut!
SvaraRadera