Under två konserter på samma helg fick stockholmspubliken chansen att höra alla fyra av Carl Nielsens stråkkvartetter, spelade av de engagerade, rågblonda unga nordmännen i Den Danske Strygekvartet. Det var riktigt bra att kunna höra och jämföra alla kvartetterna med varandra.
Den första stråkkvartetten, först skriven och först framförd vid tillfället, var Stråkkvartett i g-moll (1888/1898). Den unge Nielsens verk hade vissa inslag av folkmusik, och musiken var skön att höra på.
Nästa stråkkvartett, Stråkkvartett i Ess-dur (1900), tillkom under en svår period i Nielsens liv, och säkert är det därför den låter udda. Ett par av satserna fördjupade sig i skärande sorgliga klanger, för att sedan ändå sluta i en glad trudelutt. Det gav ett spretigt och obalanserat intryck - dock må ingen skugga falla över den begåvade ensemblen som spelade intensivt och vackert.
I båda konserterna spelade kvartetten folkmusik innan paus, och inte bara dansk musik utan även låtar från Färöarna, Norge och Sverige (bland annat ett mycket fint arrangemang av Ack Värmeland du sköna). Jag är i vanliga fall inte förtjust i folkmusik; anslaget och den inneboende uppmaningen till dans gör att den förlorar i den komplexitet jag älskar i jazz och klassisk musik. Men i arrangemangen som Den Danske Strygekvartet spelade var det just komplexiteten som tagits tillvara, samt att tempot ibland var stillsammare, och det gjorde musiken mycket njutbar.
Andra konserten inleddes med Stråkkvartett i f-moll (1890), som brann av energi från första takten, och i mitt tycke lät bäst av alla fyra framförda kvartetter. Stämmorna får leva ut i dramatiska slingor utan att tappa bort varandra - en fin balans mellan glädje och tanke.
Den sista kvartetten som spelades var den sist skrivna, Stråkkvartett i F-dur op 44 (1919). Den utforskade några klanger som gränsade till modernare, disharmoniska ackord, men inom traditionella ramar. Generellt höll den sig till mindre gester, men var ett gediget verk värt att lyssna på ofta.
Extranumren vid båda konserterna var koraler skrivna av Carl Nielsen, sånger som de tre danskarna vuxit upp med. Spelade i sköna stämmor som klingade som änglasång var koralernas melodier i sig själva sagolikt vackra, och jag kommer att söka upp koralerna för att få höra mer av dem. Av Den Danske Strygekvartet vill jag också gärna höra mer.
Den första stråkkvartetten, först skriven och först framförd vid tillfället, var Stråkkvartett i g-moll (1888/1898). Den unge Nielsens verk hade vissa inslag av folkmusik, och musiken var skön att höra på.
Nästa stråkkvartett, Stråkkvartett i Ess-dur (1900), tillkom under en svår period i Nielsens liv, och säkert är det därför den låter udda. Ett par av satserna fördjupade sig i skärande sorgliga klanger, för att sedan ändå sluta i en glad trudelutt. Det gav ett spretigt och obalanserat intryck - dock må ingen skugga falla över den begåvade ensemblen som spelade intensivt och vackert.
I båda konserterna spelade kvartetten folkmusik innan paus, och inte bara dansk musik utan även låtar från Färöarna, Norge och Sverige (bland annat ett mycket fint arrangemang av Ack Värmeland du sköna). Jag är i vanliga fall inte förtjust i folkmusik; anslaget och den inneboende uppmaningen till dans gör att den förlorar i den komplexitet jag älskar i jazz och klassisk musik. Men i arrangemangen som Den Danske Strygekvartet spelade var det just komplexiteten som tagits tillvara, samt att tempot ibland var stillsammare, och det gjorde musiken mycket njutbar.
Andra konserten inleddes med Stråkkvartett i f-moll (1890), som brann av energi från första takten, och i mitt tycke lät bäst av alla fyra framförda kvartetter. Stämmorna får leva ut i dramatiska slingor utan att tappa bort varandra - en fin balans mellan glädje och tanke.
Den sista kvartetten som spelades var den sist skrivna, Stråkkvartett i F-dur op 44 (1919). Den utforskade några klanger som gränsade till modernare, disharmoniska ackord, men inom traditionella ramar. Generellt höll den sig till mindre gester, men var ett gediget verk värt att lyssna på ofta.
Extranumren vid båda konserterna var koraler skrivna av Carl Nielsen, sånger som de tre danskarna vuxit upp med. Spelade i sköna stämmor som klingade som änglasång var koralernas melodier i sig själva sagolikt vackra, och jag kommer att söka upp koralerna för att få höra mer av dem. Av Den Danske Strygekvartet vill jag också gärna höra mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar