Jag är med bandet av Pamela des Barres

Pamela des Barres är känd som världens främsta groupie. Låter det sorgligt? Det var inte så det kändes när hon älskade sig igenom 1960- och 1970-talet, under åren av free love och artister som ville lösa upp konventioner och frigöra både kropp och själ. Och det är älska det handlar om, för som hon berättar det själv blir hon förälskad gång på gång i karismatiska rockmusiker.

Pamela Miller, som hon hette då, levde nära rockscenen i Los Angeles under en tid då många talangfulla musiker startade band och spelade på mindre klubbar. Pamela gick ofta på konserter och hänfördes av musiken och musikerna. Hon är generös med att beskriva hur snygga männen är som hon faller för, och lika generös med att beskriva hur vackra hennes väninnor är. Hon verkar vara en öppen och kärleksfull människa, en som blomstrade i den skönt flummiga kaliforniska kulturen och tack och lov inte blev skadad av droger, som flera av hennes vänner blev. Och Pamela älskade verkligen musiken, och säger själv att hon upplevde att det hon gav tillbaka till musikerna var mindre än de underbara upplevelser de gav henne.

Pamelas förälskelser var en fruktsam blandning av idoldyrkan och äkta kärlek, och på sitt eget sätt lyckades hon hela tiden balansera flickrumsförälskelserna i en begåvad musiker med de mindre kända pojkvänner hon hade i verkliga livet, utan att det kändes oärligt. Hon kunde ha en pojkvän, tråna efter en gift musiker och samtidigt önska sig i julklapp att få ligga med Mick Jagger. Det går inte att döma hennes moral när de flesta människorna/männen hon träffade levde på precis samma sätt.

Men Pamela ville inte bara vara en hangaround som låg med stjärnorna. Som hon levde bland alla begåvade människor ville hon själv vara kreativ. Hon designade och sydde skjortor som blev populära, men självklart drog musiken mest. En lycka i hennes liv var att hon lärde känna Frank Zappa och hans fru Gail, inte minst för att hon i perioder fick bo hos dem och ta hand om deras barn Dweezil och Moon. Mister Zappa, som hon kallade honom, uppmuntrade de unga kvinnorna som hängde runt honom och hans band att bilda ett eget band, uppträda och spela in en skiva. GTO, som kunde utläsas som Girls Together Outrageously eller andra ordkombinationer beroende på humör, blev dock inget bestående fenomen, men de är ett fint bevis på kärleken och (oftast) respekten som fanns mellan musikerna och deras entourage.

Pamela des Barres ger oss scener ur sina förhållanden och one night stands med kändisar som Jimmy Page, Keith Moon och Don Johnson. Många gånger krossades hennes hjärta, men det tycks ha läkt snabbt och varit redo för nya erövringar. Dagboksanteckningar och brevväxlingar med artisterna från den tiden lär ha varit en stor hjälp att minnas alla äventyr. Hon skriver snabbt, entusiastiskt och litet rörigt, vilket stämmer med hennes glada och öppna personlighet. Jag är inte avundsjuk på livet hon levde - mitt hjärta och min hälsa skulle nog ha varit i fara - men jag är glad för hennes skull att hon fick ut det hon önskade av livet och hade så himla kul under en riktigt spännade period i nutidshistorien.