MaddAddam av Margaret Atwood

Något som intresserade mig i The Year of the Flood, andra delen i Margaret Atwoods postapokalyptiska trilogi, var spänningen mellan idealen i Trädgårdsmästarnas naturvårdande kult och den mer skitiga inställnignen som var nödvändig för att hantera den brutala omvärlden. Den fanns i Toby, huvudperson i både den boken och boken MaddAddam, men jag såg fram emot att se mer av det i den avslutande boken som tagit namn av Zeb, MaddAddam, den av trädgårdsmästarna som brukade försvinna på hemliga och säkert blodiga uppdrag.

Det blir inte riktigt så; boken fortsätter där Syndaflodens år slutade, med några Trädgårdsmästare som försöker överleva i den nya världen, under hot från hybridgrisar och framför allt de våldsamma Painballers som vill ha hämnd för händelser från både före och efter syndafloden. Det är spännande, men största delen av boken upptas av att någon i efterhand berättar vad som har hänt: Zeb berättar om sitt liv fram till tiden med Trädgårdsmästarna, Toby berättar och förklarar händelser i sagoform för Crakerianerna. Det får handlingen att förlora i nerv, och tricket med Toby som ständigt måste hejda Crakerianerna från att sjunga, avstyra deras frågor och trösta dem mitt i sin berättelse överutnyttjas.

Något som irriterat mig i alla tre böckerna är det hafsiga språket, trots att jag tror att det är medvetet formulerat så. Mängden av inströsslade märkesnamn får läsningen att hacka, men än mer suckar jag åt det tillkämpat tuffa språket. Det är inte tillräckligt genomarbetat för att kännas trovärdigt, och de överdrivna metaforerna ("Om man kom levande därifrån hade man förmodligen inget annat än en årsgammal disktrasa norr om ögonen.") skapar inte djupare känsla för stämningen utan slätar ut den till kiosklitteratur.

Jag var redan från första boken tveksam till idén att befolka jorden med i stort sett harmlösa varelser. En anledning är, som vi sett, hur hjälplösa de är mot de hatfyllda människor som trots allt överlevde och finns kvar i deras paradis. Men den främsta anledningen är att de inte tycktes bära på någon ambition eller vilja till komplexitet. För mig som älskar civilisationen och dess frukter, och mycket hellre lever i isolerade hus, tar T-banan till mitt IT-jobb och ser på TV efter ett pass i gymmet än samlar nötter och lyssnar på berättelser vid lägerelden var det en sorglig tanke. Därför tyckte jag mycket om det lilla Craker-barnet Svartskägg som dök upp vid Tobys sida och intresserade sig för att skriva och läsa. Ja! Skriv och bevara, och läs upp för kommande generationer! Skapa en ny civilisation med sagor och myter, och träna hjärnan att tänka på det som inte finns!

Fler böcker av Margaret Atwood:
The Handmaid's Tale
Oryx and Crake
The Year of the Flood
Stone Mattress
The Testaments