lördag 4 juli 2015

Alice Cooper på Gröna Lund

Från första ackordet rycks man med av showens magi, när Alice Cooper för tredje gången spelar på Gröna Lunds scen - den första gången var för fyrtio år sedan! Men han gör entré med kraft och svart glamour, säker ända ut i fingertopparna. Efter ett regn av eld spelar han House of Fire och No More Mr. Nice Guy, och fortsätter med fler av sina mullrande men melodiösa låtar.


Under Billion Dollar Baby kastar han ut sedlar till publiken, under Dirty Diamonds halsband, och minst två av hans eleganta käppar hamnar också i händerna på jublande fans. Det spelas också upp kortare scener med specialeffekter som passar till låttexterna: efter transformatinoen i Feed My Frankenstein kommer en jätte-Alice Cooper ut på scenen och ryter fram låten, och efter det kommer en vitsminkad sjuksköterska som virar in vår hjälte i en tvångströja och till slut placerar honom i en giljotin!

Även utan de här underhållande passagerna skulle konserten hålla samma höga nivå. Trots den totala avsaknaden av mellansnack märks det att Alice Cooper och bandet är väl sammantrimmade, gillar att spela och vill ge allt för publiken. De sluter sig ofta samman på rad uppe på en liten förhöjning, som en liten trupp av rockare på viktigt uppdrag. Jag blir extra glad av att se att Nita Strauss, trots att hon slänger med sitt blonda hår, inte reduceras till babe utan kliver fram som respekterad gitarrsolist och en av tre gitarrister i Alice Coopers armé.


Efter den offentliga halshuggningen i låten I Love the Dead återuppstår showens huvudperson med fyra covers som hyllningar till fallna rockhjältar: The Doors Break On Through (to the Other Side), Beatles Revolution, Jimi Hendrix Foxy Lady och The Who My Generation. Han gör dem bra och det är kul att höra dem live, men mer än så hade blivit för mycket.

Alice Coopers låtar handlar om att protestera och göra revolt, men ur ett evigt tonårsperspektiv som hindrar dem från att bli konspiratoriska och cyniska. Det finns alltid med humor, och texterna är så skönt konkreta, som i Lost in America och förstås Poison och School's Out, som blir showens dundrande final. Ja, vilken show! Jag hoppas att Alice Cooper skall fortsätta att spela tills han kan byta låtraden I'm Eighteen till I'm Eighty - och några år till efter det!

1 kommentar:

  1. Inte den hårdaste rocken, men med sjyssta riff och en fortfarande bra rockröst, blir det en riktigt bra konsert, Alice Cooper är en underhållare av rang och visar med sin konsert hur en sådan skall skötas om man är proffs. I slutet av konserten sjöng hela publiken med och jublade, en legendarisk rockare man inte vill ha missat, bra gjort!

    SvaraRadera