På operahusen i Berlin spelas föreställningar klockan elva på vardagarna. Det är uppsättningar med underhållande handling, extra klara färger spännande scenografi och sköna melodier, speciellt anpassade för barn men utan att fördenskull bli barnsliga. Från tunnelbanan följde jag en fnissande skolklass och kom fram till ett helt hav av 7-8-åringar på Komische Oper för framförandet av Die Schneekönigin.
Operan, skriven av Pierangelo Valtinoni, bygger på en av mina favoritsagor, den komplexa och fascinerande Snödrottningen av H C Andersen. De sju delarna av sagan finns med, delvis förenklade för att kunna uttryckas på scenen: vännerna Kay och Gerda får höra om Snödrottningen i norden, i vars slott människor fryser till is. När de sedan leker känner Kay ett stick i bröstet som förändrar hans känslor. I en scen på ett tivoli med ett pariserhjul och lekande barn drar han sig föraktfullt undan för att rita formler.(Här vill jag protestera - hur kan man sätta den sköna matematiken som motsats till lek, lycka och glädje?!)
När Kay försvinner börjar Gerda leta efter honom. Hon reser över floden, där han inte finns, och kommer till en kvinna som förtrollar henne för att få Gerda att stanna i hennes trädgård av berusande blommor. Men minnet av Kay väcker henne och hon lyckas fly. Fler äventyr än så återstår för Gerda, och jag tycker speciellt mycket om den spännande scenen med rövardrottningen och hennes band, som här är spöken och monster i en kuslig skog. Fascinerande är också lappkvinnan som bor i en husvagn, och renen som hjälper Gerda ett stycke på vägen och ropar en mening på danska när han försvinner.
Scenografin är som sagt intresseväckande i sig, och när Gerda når snödrottningens slott lägger snöfall och de musikaliska klangerna ännu ett skimmer av magi över scenen. De största rollerna spelas av vuxna operasångare, såsom den söta lilla Gerda (Sheida Damghani ffg) och den förtrollande snödrottningen (Birgitte Geller). Men scenen fylls främst av sång- och danskunniga barn i roller som blommor, flodvatten(!) och det bullriga rövarbandet - söta men framför allt duktiga. (I rollistan finns en liten Fischer-Dieskau listad bland busungarna!) En del av de halvstora rollerna sjungs av ungdomar, och fastän hennes röst är litet för svag, imponeras jag av Emma Häuser som den fräcka rövarflickan.
Operans melodier är lättillgängliga och vackra, och harmonierna från orkestern (till stor del träblåset) ger berättelsen den sagolika ton den skall ha. Snödrottningen på Komische Oper Berlin är en magisk upplevelse för både barn och vuxna.
Länk till Komische Opers sida om Die Schneekönigin
Operan, skriven av Pierangelo Valtinoni, bygger på en av mina favoritsagor, den komplexa och fascinerande Snödrottningen av H C Andersen. De sju delarna av sagan finns med, delvis förenklade för att kunna uttryckas på scenen: vännerna Kay och Gerda får höra om Snödrottningen i norden, i vars slott människor fryser till is. När de sedan leker känner Kay ett stick i bröstet som förändrar hans känslor. I en scen på ett tivoli med ett pariserhjul och lekande barn drar han sig föraktfullt undan för att rita formler.(Här vill jag protestera - hur kan man sätta den sköna matematiken som motsats till lek, lycka och glädje?!)
När Kay försvinner börjar Gerda leta efter honom. Hon reser över floden, där han inte finns, och kommer till en kvinna som förtrollar henne för att få Gerda att stanna i hennes trädgård av berusande blommor. Men minnet av Kay väcker henne och hon lyckas fly. Fler äventyr än så återstår för Gerda, och jag tycker speciellt mycket om den spännande scenen med rövardrottningen och hennes band, som här är spöken och monster i en kuslig skog. Fascinerande är också lappkvinnan som bor i en husvagn, och renen som hjälper Gerda ett stycke på vägen och ropar en mening på danska när han försvinner.
Scenografin är som sagt intresseväckande i sig, och när Gerda når snödrottningens slott lägger snöfall och de musikaliska klangerna ännu ett skimmer av magi över scenen. De största rollerna spelas av vuxna operasångare, såsom den söta lilla Gerda (Sheida Damghani ffg) och den förtrollande snödrottningen (Birgitte Geller). Men scenen fylls främst av sång- och danskunniga barn i roller som blommor, flodvatten(!) och det bullriga rövarbandet - söta men framför allt duktiga. (I rollistan finns en liten Fischer-Dieskau listad bland busungarna!) En del av de halvstora rollerna sjungs av ungdomar, och fastän hennes röst är litet för svag, imponeras jag av Emma Häuser som den fräcka rövarflickan.
Operans melodier är lättillgängliga och vackra, och harmonierna från orkestern (till stor del träblåset) ger berättelsen den sagolika ton den skall ha. Snödrottningen på Komische Oper Berlin är en magisk upplevelse för både barn och vuxna.
Länk till Komische Opers sida om Die Schneekönigin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar