Sergej Rachmaninovs
Pianokonsert nr 3 i d-moll (1909) är ett krävande och givande verk. Den egensinnigt melodiösa pianostämman i första satsen känns först överraskande enkel, men blir sedan ett kärt återhörande varje gång tongångarna dyker upp igen. Andra satsen låter mer av den ryska romantiken flöda, men inte så det blir sentimentalt, i alla fall inte i det här uppförandet. Den begåvade pianisten Valentina Lisitsa spelade konserten briljant, närmast i symbios med flygeln; med smekande ansats, ofta hukande över tangenterna som i ett hemligt samtal. I extranumret fick vi njuta ännu mer av hennes blixtrande porlande spel, och jag hoppas verkligen att få höra henne igen i Konserthuset.
 |
| Foto: Jan-Olav Wedin |
Efter paus gavs Antonín Dvořáks
Symfoni nr 5 i F-dur (1875). Det är bara på vissa ställen som symfonin låter naturlyrisk, men den energi som driver den framåt gav ändå en känsla av vår och uppvaknande. Kungliga Filharmonikerna förvaltade den energin väl, och dirigent Stefan Solyom tyglade dem till det de gör så bra; att spela med intensitet, precision och inlevelse. Det var roligt att höra blåssektionen framträda så distinkt, både i kompositionen och i framförandet. Det här var en riktig pärla till konsert.
"Riktig pärla" var ordet ja. Jag hörde konserten på lördagen. Satt så att det gick att se Valentina Lisitsas händer på tangentbordet, Fascinerande att det faktiskt går att röra fingrarna så fort att ögat omöjligt hänger med. Vilken teknik! Men förstås främst njutbar musik.
SvaraRaderaSå bra att du också fick höra den fantastiska konserten. Ja, jag lyckades också få en plats varifrån jag såg Lisitsas händer spela så de nästan blev suddiga. Mycket, mycket bra.
SvaraRadera