Ammonite av Nicola Griffith

'Jeep' är smeknamnet på planeten som Marghe Taishan skall stiga ned på; namnet kommer av förkortningen G.P., Grenchstom's Planet. Den upptäcktes för några år sedan under Durallium Companys letande efter planeter att utvinna råvaror och annat ur. Men på planeten fanns redan (minst) en civilisation; människor som blivit strandsatta under någon kolonisationsvåg flera hundra år tidigare. Språket går fortfarande att förstå och härleda till jordiska språk, men stjärnfarartekniken har inte överlevt utan befolkningen är inrättad i stammar som brukar jorden och havet.

Det speciella med Jeep är att den befolkas enbart av kvinnor. Den första Company-expeditionen som landsattes drabbades av ett virus som dödade några av kvinnorna och alla män. De lever kvar i karantän och i väntan på att ett vaccin eller ett botemedel skall upptäckas.

De inledande kapitlen beskriver i lysande detalj Marghes process att lämna det skepp som ligger i omloppsbana för att ta sig ned på Jeep, förhoppningsvis skyddat av ett vaccin som forskats fram. Nicola Griffith är mycket skicklig på att beskriva tekniska procedurer och vetenskapliga förhållanden så att de känns korrekta men dessutom livsnödvändiga och spännande. Marghe hinner reflektera över att stegen genom luftslussarna kanske betyder att hon aldrig mer kan återvända till civilisationen, om inte vaccinet fungerar. De blanka, funktionella ytorna kan vara det sista hon ser av sitt hittillsvarande liv.

De tankarna finns även hos besättningen på marken. Men när handlingen tar vid på planetytan är det den nya naturen och det mer jordnära sättet att leva som blir vardag. Vid ett tillfälle sent i boken när en av de infödda besöker militärbasen slår det mig hur kala och onaturliga korridorerna måste kännas för henne. Marghe är antropolog och ger sig ut för att studera stammarna, leta efter deras ursprung - och framför allt ta reda på hur den helt kvinnliga befolkningen förökar sig! Utan infodumps, organiskt invävt i berättelsen får vi lära oss om naturen och sederna, och känna in under huden hur det är att arbeta för sin överlevnad i ett kargt landskap under en hård vinter.

Mina tankar går till Orson Scott Cards Speaker for the Dead, som också handlar om en planet där ett virus utgör såväl ett hot för de inflyttade människorna som förutsättningen för ursprungsbefolkningens fortplantning. Nicola Griffiths historia har aningen färre intriger och vändningar i berättelsen, men har så väldigt mycket bättre personskildringar, och beskrivningar av både primitiv och avancerad teknolig som är trovärdiga och fantasieggande fastän de ligger närmare det vi redan känner till. Det var samma berättartalang som fascinerande mig redan med Griffiths Slow River, och det får mig att även vilja läsa Griffiths kriminalromaner, fastän genren inte intresserar mig.

Visserligen har jag vissa invändningar mot hur de infödda kvinnornas kunskaper i andra halvan  närmast börjar närma sig magi - vad de kan åstadkomma under sin trans ligger strax bortom trovärdighetens gräns för mig. Men jag accepterar det gärna för berättelsens skull. Nicola Griffiths lockande beskrivningar av teknologi, tradition, vardagsliv och relationer gör att skillnaderna i dynamik inom och mellan grupper blir tydlig. I Ammonite har hon beskrivit olika stambildningar på en främmande värld så fint och så lockande att man kan känna hur det vore att leva där, hos någon av de olika stammarna eller militärbasen, och kanske till och med längta efter det.

Snowflake har också läst och tyckt om Ammonite.

Fler böcker av Nicola Griffith:
Slow River

Hild

Spear