På de olika våningarna i huset i Calcutta lever familjen Ghosh. Överst Prafullanath, mannen som skapade familjens rikedom med sina pappersfabriker, och hans hustru Charubala; deras dotter och fyra söner med familjer på våningarna under dem, och tjänarna i sina rum. Överordning och underordning blir tydlig i placeringen av personerna och hur de behandlas; traditioner ger utrymme för att se vissa människor som mindre värda, och nästan ingen är intresserad av att låta mänsklig omtanke lysa igenom och bryta strukturerna.
De många olika familjemedlemmarna står i fokus under var sina kapitel, några mer än andra. Från första början antyder Mukherjee missnöje och konflikter mellan dem, vilket egentligen inte så konstigt när ett dussintal olika viljor skall samsas under ett tak. Men för varje scen ur någons bakgrund får vi veta osmickrande detaljer som får dem att framstå som osympatiska. Det är litet synd att varje karaktärsfördjupning skall vara negativ; den djupa gemenskapen mellan två av syskonen förpestas till exempel av elakhet och perversion.
Visst borde det gå bra att läsa och gilla en bok utan att sympatisera med dess huvudpersoner, men i det här fallet är huvudpersonerna så många och så kort beskrivna att bara deras otrevligheter stannar i minnet. Det blir också mindre intressant att börja läsa om en ny person med baktanken att vi snart skall få veta deras fula hemligheter. Framför allt är det ganska stereotypt att de enda som inte skildras negativt är personerna längst ned i hierarkin, den undanskuffade änkan Purba och hennes barn samt familjens godhjärtade kökshjälp Madan.
Med den här bakgrunden av småaktighet och ren grymhet blir det förstås lättare att förstå att en av husets söner, Supratik, ansluter sig till rebellrörelsen dess gerillakrig i en annan del av landet; hur annars än med våld skulle han kunna krossa orättvisan som är inbyggd i traditionerna och i allas ryggmärg? Korsvis med kapitlen från Calcutta kommer hans brev från det hårda fysiska arbetet tillsammans med de plågade bönderna. Det är nästan symptomatiskt att han, som mördar de förtryckande jordägarna framstår som mer sympatisk än resten av familjen.
Boken väjer inte för smärta och smuts: med jämna mellanrum ger den detaljerade beskrivningar av kroppsfunktioner och fysiska plågor. Redan i prologen får vi en grym berättelse om den svältande bonden Nitai Das umbäranden. De här partierna gör boken angelägen och trovärdig. Däremellan kommer tyvärr många partier av torr, oengagerande prosa. Det är som att Neel Mukherjees språk blir intensivt först när människor är i fara.
Själva historian som The Lives of Others berättar är mycket intressant, med välavvägda förvecklingar i relationer i ett varierat persongalleri och med viktiga historiska fakta i botten. För min del önskar jag att hans berättarröst varit mer tillgänglig, så att boken blivit mer engagerande.
De många olika familjemedlemmarna står i fokus under var sina kapitel, några mer än andra. Från första början antyder Mukherjee missnöje och konflikter mellan dem, vilket egentligen inte så konstigt när ett dussintal olika viljor skall samsas under ett tak. Men för varje scen ur någons bakgrund får vi veta osmickrande detaljer som får dem att framstå som osympatiska. Det är litet synd att varje karaktärsfördjupning skall vara negativ; den djupa gemenskapen mellan två av syskonen förpestas till exempel av elakhet och perversion.
Visst borde det gå bra att läsa och gilla en bok utan att sympatisera med dess huvudpersoner, men i det här fallet är huvudpersonerna så många och så kort beskrivna att bara deras otrevligheter stannar i minnet. Det blir också mindre intressant att börja läsa om en ny person med baktanken att vi snart skall få veta deras fula hemligheter. Framför allt är det ganska stereotypt att de enda som inte skildras negativt är personerna längst ned i hierarkin, den undanskuffade änkan Purba och hennes barn samt familjens godhjärtade kökshjälp Madan.
Med den här bakgrunden av småaktighet och ren grymhet blir det förstås lättare att förstå att en av husets söner, Supratik, ansluter sig till rebellrörelsen dess gerillakrig i en annan del av landet; hur annars än med våld skulle han kunna krossa orättvisan som är inbyggd i traditionerna och i allas ryggmärg? Korsvis med kapitlen från Calcutta kommer hans brev från det hårda fysiska arbetet tillsammans med de plågade bönderna. Det är nästan symptomatiskt att han, som mördar de förtryckande jordägarna framstår som mer sympatisk än resten av familjen.
Boken väjer inte för smärta och smuts: med jämna mellanrum ger den detaljerade beskrivningar av kroppsfunktioner och fysiska plågor. Redan i prologen får vi en grym berättelse om den svältande bonden Nitai Das umbäranden. De här partierna gör boken angelägen och trovärdig. Däremellan kommer tyvärr många partier av torr, oengagerande prosa. Det är som att Neel Mukherjees språk blir intensivt först när människor är i fara.
Själva historian som The Lives of Others berättar är mycket intressant, med välavvägda förvecklingar i relationer i ett varierat persongalleri och med viktiga historiska fakta i botten. För min del önskar jag att hans berättarröst varit mer tillgänglig, så att boken blivit mer engagerande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar