Kameran rör sig över slitna tegelhus och stängda fabriker. Den lilla staden i Missouri är på nedgång, från ett småstadsliv som ändå aldrig kunde mäta sig med rushen i New York. Det var från New York de flyttade, Amy och Nick (Rosamund Pike och Ben Affleck), när de båda förlorat sina jobb i tidningsbranschen. Nu driver Nick en bar tillsammans med sin syster, och Amy - vad gör Amy om dagarna? På parets femte bröllopsdag försvinner hon från deras McMansion. Inte helt spårlöst, för som vanligt har hon ordnat en skattjakt för Nick, men hennes plötsliga försvinnande ser ut att ha orsakats av ett brott.
Precis som i boken korsklipper filmen mellan sökandet efter Amy i nutid och hennes dagboksanteckningar från deras lyckliga tid som nyförälskade. Vid det här laget borde ingen längre tro att det finns perfekta par med total samstämmighet, men bit för bit visar det sig hur mycket de två har ljugit och dolt för varandra.
Det blir också klart att det viktigaste ändå är vad det ser ut att vara för andra. Sympatin för Nick övergår snart i misstankar och anklagelser från grannarna och media, på grund av misstag, beräkning och även sensationsiver från dem som är snabba på att nosa sig fram till skandaler. Polisutredaren Rhonda Boney (Kim Dickens) försöker hålla huvudet kallt när andra vill döma Nick på förhand, men snart visar det sig att det blir livsviktigt för honom att berätta en bättre historia om sig själv än den svartmålning som media håller på med.
Många som ser filmen har säkert läst boken. En film måste korta och koncentrera för att hinna med historian på (cirka) två timmar, och så även här. Enligt min mening är boken mer spännande därför att stämningen hinner skruvas åt under en längre period och med fler detaljer som gör den överhängande faran större. Men filmen blir också spännande. Framför allt är det ju ett nöje att se att för varje gång man tror att man förstått hur det hänger ihop, kommer en ny twist som kastar omkull allt. Och det är inte den sortens slarviga ad hoc-twister man kan se i illa planerade TV-serier, utan noga uträknade och iscensatta.
Gone Girl är kanske inte en så bra första daten-film, men underhållande och sevärd. Jag undrar om vi kommer att få se en våg av flickor och kvinnor som inspireras av Amy? Hoppas inte det, för Amazing Amy går inte att hålla liv i för evigt.
Precis som i boken korsklipper filmen mellan sökandet efter Amy i nutid och hennes dagboksanteckningar från deras lyckliga tid som nyförälskade. Vid det här laget borde ingen längre tro att det finns perfekta par med total samstämmighet, men bit för bit visar det sig hur mycket de två har ljugit och dolt för varandra.
Det blir också klart att det viktigaste ändå är vad det ser ut att vara för andra. Sympatin för Nick övergår snart i misstankar och anklagelser från grannarna och media, på grund av misstag, beräkning och även sensationsiver från dem som är snabba på att nosa sig fram till skandaler. Polisutredaren Rhonda Boney (Kim Dickens) försöker hålla huvudet kallt när andra vill döma Nick på förhand, men snart visar det sig att det blir livsviktigt för honom att berätta en bättre historia om sig själv än den svartmålning som media håller på med.
Många som ser filmen har säkert läst boken. En film måste korta och koncentrera för att hinna med historian på (cirka) två timmar, och så även här. Enligt min mening är boken mer spännande därför att stämningen hinner skruvas åt under en längre period och med fler detaljer som gör den överhängande faran större. Men filmen blir också spännande. Framför allt är det ju ett nöje att se att för varje gång man tror att man förstått hur det hänger ihop, kommer en ny twist som kastar omkull allt. Och det är inte den sortens slarviga ad hoc-twister man kan se i illa planerade TV-serier, utan noga uträknade och iscensatta.
Gone Girl är kanske inte en så bra första daten-film, men underhållande och sevärd. Jag undrar om vi kommer att få se en våg av flickor och kvinnor som inspireras av Amy? Hoppas inte det, för Amazing Amy går inte att hålla liv i för evigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar