måndag 28 juli 2014

Slow River av Nicola Griffith

Etiketten SF Masterworks på omslaget till boken från 1995 verkade överilad - inte ens tjugo år gammal och redan ett mästerverk? Men från det att jag började läsa Slow River kunde jag inte säga emot. Från första sidan längtade jag efter att läsa vidare, samtidigt som jag ville vänta och dra ut på läsupplevelsen.

Historien börjar mitt i Lores flykt från männen som kidnappat henne och hållit henne fången - naken, uthungrad, skadad, förödmjukad inför världens kameror medan hon bad om nåd. Varför betalade inte hennes förmögna familj lösensumman? Tvivel läggs till hennes rädsla när hon väljer att inte höra av sig till dem utan gå under jorden. I ett samhälle där alla har PIDA, ett ID-chip, inopererat under huden är det svårt, men den som först hittar Lore är Spanner, en som vet hur man lever strax utanför samhällets medvetande.

Berättelsen rör sig framåt i flera tidpunkter i Lores liv. Spanner tar hand om Lore, från första början med ett uttalat krav på att hon skall betala tillbaka. Steg för steg accepterar Lore att lura till sig pengar och hårdvara från människor som redan rör sig utanför lagen, och finner gemenskap bland människorna i utkanten. Spanner tecknas som en helgjuten personlighet, ändå oberäknelig, ändå tilldragande.

Växelvis bryter en jag-berättare in: Lore, två år senare, på väg att etablera sig som en hederlig människa igen, men fortfarande beroende av Spanner och hennes kontakter. Hon får anställning på en gigantisk vattenreningsfabrik, på den sämsta av arbetsplatserna: vid karen där inkommande avfall rensas medelst bakterier, vattenväxter och svamp. Ingenjören i mig njuter av de detaljerade beskrivningarna av fabriken och processen, delvis för att jag älskar att höra hur gifter rensas bort, kvarblivna ämnen används till näring åt växter och djur som ingår i kretsloppet, och slutprodukten är rent vatten. Men bioremediation är just vad Lore arbetat med i familjekoncernen, och när hon märker att avdelningen sköts slarvigt måste hon välja hur mycket hon skall ligga på sina överordnande - dels på grund av ömma tår, dels på grund av risken att röja sig.

Då och då gör berättelsen nedslag i Lores barndom och ungdom i lyx; familjescener med en underlig stämning, bekymmerslöst festande i tonåren, glädjen när Lore får förtroendet att delta i familjekoncernens stora projekt i Kirgizistan. Boken utspelar sig några decennier in i framtiden, men Nicola Griffith introducerar sin värld så att man hela tiden förstår så mycket som behövs för historien. Efter hand ger hon också djupare förklaringar till företeelser, men också då skickligt, utan stora infodumpar. Den framtid hon målar upp känns trovärdig, också litet skrämmande men mycket attraktiv.

Då och då slår det mig både att de allra flesta och viktigaste personerna i boken är kvinnor, och att det känns fullständigt naturligt. Det går att föreställa sig Spanner; handlingskraftig, inte helt pålitlig, men stark och lockande, någon man vill vara nära. Människorna kring henne och Lore känns aldrig som bifigurer utan som personligheter, även kollegorna på reningsverket, i heltäckande skyddsdräkter och buller. Vare sig Nicola Griffith beskriver pubkvällar med partners-in-crime, överdådiga fester eller hotet från låga enzymhalter, suger jag i mig hennes språk och hennes berättelse. Boken är väl värd sitt Nebula-pris, och jag skall leta upp allt Griffith har skrivit och läsa det och njuta.

Snowflake har också läst Slow River och andra böcker av Nicola Griffith

Fler böcker av Nicola Griffith:
Ammonite

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar