lördag 7 december 2013

Verkligheten i kulturen

Häromdagen skrev Ylva Lagercrantz Spindler en kolumn med titeln Den abdikerade fiktionen. Hon berättade om hur 'dramatikern agerar journalist genom att gå ut på stan och intervjua ”verklighetens folk” för att sedan vampyriskt omvandla våra liv till konst', med utgångspunkt i några pjäser från senaste året av Bengt Ohlsson, Mattias Andersson och Markus Lindéen. Jag vill fylla på med några verk från teater-, film-, litteratur- och konstvärlden och lägga till mina egna tankar.

 I böckernas värld har vi länge kunnat frossa i en uppsjö av mer eller mindre välskrivna historier ur det egna livet. En del har varit nyckelromaner, som till exempel Carina Rydbergs Den högsta kasten eller, som viskningarna går, Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, där man gärna gissar sig till förlagorna. På sista tiden har dock utlämnandet av självet och alla i ens närhet exploderat med Lars Noréns dagböcker och Knausgårds mastodontverk Min kamp. Till det kommer självbiografier av Zlatan och Svennis som har lockat människor som annars inte läser.

Markus Lindéen har även gått ett helt varv från verklighet till (i stort sett) fiktion och tillbaka till verklighet med Ångrarna, berättelsen om två män som gått igenom något så genomgripande som att byta kön till kvinna - och sedan ångrat sig. Jag hörde det dokumentära radioprogrammet för ett antal år sedan och tyckte mycket om pjäsen han gjorde av historien. Sedan har Lindéen vänt tillbaka till dokumentärformen och gjort en prisad film (som jag inte sett) där de båda får komma till tals framför kameran. En annan ännu mer prisad film med en handling som balanserar mellan verklighet och fiktion är Anna Odells fantastiska Återträffen.

För tre år sedan såg jag på Moderna Muséet en utställning med flera unga konstnärer, där påfallande många av verken var halv-journalistiska undersökningar i ganska stort format. Där blev jag besviken på att konstnärerna lämnade så mycket åt åskådaren. Jag ser det som konstnärens/författarens/regissörens roll att sålla, forma och presentera det material hen har grävt fram, inte för att jag är för lat för att göra det själv, utan för att det är där som konsten, originaliteten, idén tar gestalt.

Lagercrantz Spindler frågar sig om det är dagens fixering vid Jaget eller en sökan efter det autentiska som driver den här trenden. Jag tror på det senare, blandat med den enkla återkommande drivkraften att prova något nytt och göra på ett annat sätt än sina föregångare. Tack och lov har vi ett så blandat kulturutbud att det alltid finns andra strömningar att söka sig till, till exempel häromåret när ovanligt många verk gav mig känslan av att fantasin är verkligare än verkligheten.


Möjligen finns det också en annan förklaring till den dokumentära trenden i kulturen. Som sagt är det ofta biografier som lockar ovana läsare; litteraturen blir för dem mer intressant när den är autentisk. Kanske fungerar det på ett liknande sätt med de pjäser som låter insamlade röster komma till tals: rapporter från verkligheten. För egen del kan jag säga att jag aldrig läser deckare och sällan följer kriminalserier på TV, för att de inte intresserar mig. Men ett par gånger har jag blivit fascinerad av noggranna, välskrivna True Crime-historier i Vanity Fair, berättelser om hur obegripliga mordfall lösts med gediget detektivarbete.

Säkert är det så att den 'sanna' vinklingen på en pjäs, en bok, en tidningsartikel lockar oss som vanligtvis håller oss från genren. Om då verket är välskrivet och väl genomfört har man doppat tån i något större, och förhoppningsvis kommer man att vilja läsa/se/höra mer i samma område.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar