torsdag 5 december 2013

Återträffen

Jag längtar egentligen inte efter skildringar direkt ur verkligheten, vare sig i bokform eller på film. En berättelse omformad till litteratur eller spelfilm kan säga mer om sanningen än korrekt återgivna fakta. Men Anna Odells film, med en hinna av skådespeleri över verkliga händelser och personer, är en fullträff både på det dokumentära och det gestaltade planet. Dialogen och kroppsspråket i alla filmens scener är mer naturliga än i de flesta andra svenska filmer, detta trots eller kanske tack vare att historien bakom ligger så nära verkligheten.


Jag kan ibland förvånas över vilken överslätande enögdhet och ibland ren tillgjordhet människor kan ha när de ser på vad som har hänt dem själva. Det kan gälla hur man minns ett förhållande som gick snett, där man inte kommer ihåg att man själv skulle ha gjort något fel. Det kan gälla nio år i grundskolan, täckt av ett gyllene skimmer som bländar bort synen av den där jobbiga tjejen som alla struntade i eller rent ut mobbade och skrek fula ord åt. Sådan är stämningen i filmen Återträffen; alla gamla klasskamrater ropar Heeeej! och kramas när de samlas till tjugoårsjubiléet av grundskoletiden. Men mobbingoffret, Anna, kommer också till festen och får några tafatta kramar och kommentarer.


När Anna reser sig upp och håller tal börjar hon i detalj lista saker och personer som plågade henne under skoltiden, och hur det fick henne att känna sig. Det är delvis en hämndfantasi, för i verkligheten är det många saker som kan gå snett men inte gör det här: att börja staka sig, att börja gråta, att bli överröstad av de andra, att bli utkörd ur lokalen. Anna får berätta ganska länge innan obehaget blir så stort hos de andra att de faktiskt knuffar och bär ut henne från festen.

Den långa inledningen är inte hämtad från verkligheten, eftersom Annas klass i verkligheten hade en återträff utan att bjuda henne. Vad som spelas upp är vad Anna tänkte sig hade kunnat hänt om hon faktiskt hade blivit bjuden. Det är som att hon med flit pressat scenen till sitt yttersta, men ändå mycket trovärdigt.


Sedan vidtar en annan iscensatt berättelse: hur Anna bjuder in sina gamla klasskamrater för att visa dem filmen. Klasskamraterna spelas av skådespelare, men scenerna bygger på de verkliga reaktionerna och känns åter igen fullständigt trovärdiga. Nu vidtar bollandet av skuld mellan personerna: vem hade ansvar för att bjuda in Anna till festen, vem svek det ansvaret? Vem var skyldig till mobbingen under skoltiden, eller var det inte så allvarligt? Anna ger sig inte när någon är undvikande, utan frågar och refererar till vad andra har sagt. På det sättet liknar hon den späda lärarinnan i filmen De ofrivilliga som är ute efter rättvisa, inte stor och kraftfull men envis och på det sättet en hjälte i sitt eget liv.

Något som är fint att se är hur Anna Odell ler när hon tar emot sina gamla klasskamrater och visar filmen hon gjort om dem. Det är inte ett överlägset, hånfullt leende från någon som vill ta hämnd och såra, utan ett säkert leende från en människa som gör något hon är nöjd över. En som nu vet att skoltiden inte var allt, att de som skrek fula förolämpningar hade fel, att det finns andra människor och sammahang där man faktiskt är välkommen och omtyckt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar