söndag 1 december 2013

Filharmoniker i närbild med olika 90-talsverk

Första adventssöndagen bjöd på en konsert i serien Filharmoniker i närbild med de tre begåvade musikerna Hermann Stefánsson (klarinett), Johannes Rostamo (cello) och Love Derwinger (piano). Men innan vi ens fick se dem på scenen hördes musik ur högtalarna; sången Steamboat Bill Jr., som gav namn åt en film med Buster Keaton, vilken i sin tur inspirerat konsertens första stycke.



Endast klarinett och cello begärde den finländske kompositören Magnus Lindberg för att återskapa historien från Steamboat Bill i sitt verk från 1990. Några klanger från den uppspelade sången kan höras i musiken, liksom ett parti där det låter som att ångbåten glider fram genom en vänlig natur. Den avslutande stormen låter inte så vild som jag hade föreställt mig, men visst fick jag en känsla av föremål som flyger i luften kastade av vinden.

Därpå och för resten av konserten anslöt Love Derwinger och Grünewaldssalens Steinwayflygel. Det bjöds först på Ludwig van Beethovens Trio för klarinett, cello och piano B-dur (1797-98). Under de inledande virtuosa partierna tyckte jag att cellon hade en olycklig roll, då den fick spela i ett tonläge där den fick en surrande klang - detta intill pärlbandet av ljuv musik från de båda andra instrumenten. Men jag och många med mig vet ju att Johannes Rostamo spelar väl och att cellon kan ha en skön klang, den också. Tack och lov jämnades den orättvisa skillnaden mellan instrumenten ut i de påföljande satserna, när cellon också fick låta klar, och trion avslutades njutbart och bestämt av alla musikerna.

Än mer samstämd och skönklingande var dagens sista verk, Trio a-moll för klarinett, cello och piano (1891) av Johannes Brahms. Verket skrev sent i Brahms liv, ett år efter att han själv trott sig inte kunna fortsätta komponera för att det inte längre gick bra. Till lycka för eftervärlden var det inte sant, och han skapade mer musik under de följande sex åren fram till sin död. Stycket vi fick höra börjar tillbakahållet och eftertänksamt, men låter också tonsekvenser mynna ut i vad som låter som frågor och svar. De tre instrumenten fick ljuda med styrka, individualism och ibland till och med strävhet, men lät ändå hela tiden eniga om musikens kärna och alla lika essentiella som de tre sidorna i en triangel. Detta var både kompositörens och musikernas förtjänst, och det gav konserten en mycket fin avslutning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar