Det finns fördelar och nackdelar med såväl bok- som filmmediet. Vad gäller andra delen i serien om Hungerspelen har nog filmen det lättare att visa hur tungt allt känns: grå mark täckt av ett tunt snötäcke, tunga steg, en tår i Katniss ögonvrå. Det är dags för vinnarna i årets Hungerspel - allas drömpar Peeta och Katniss - att ge sig ut på segerturné i distrikten. Men i kontrasten mot fattigdomen hemma i Distrikt 12, och med de hemska händelserna från tävlingen i minnet, känns den iscensatta resan i ett högteknologiskt överflöd som ännu mer av lögn och hyckleri.
I första boken, första Hungerspelet, första filmen, övervägde en känsla av skräck, allvar och en vilja att överleva. Men nu känner vi med Katniss att det jobbiga aldrig tar slut, fastän hon vunnit spelen och borde vara fri. Världens ögon är fortfarande på de två unika vinnarna, och president Snow (den lysande Donald Sutherland) vakar extra noga över att hon och Peeta inte orsakar revolution i Panem.
I filmens långa upptakt är det detta som känns starkast: en stor trötthet, pressen på att bete sig på rätt sätt, hotet mot ens käraste om man inte gör det, och den tröstlösa utsikten av ett liv i presidentens grepp. Terrorn mot befolkningen skruvas upp, och under största delen av filmen sitter jag och lider med Katniss och de andra förtryckta, med tårar i ögonvrån och en kall hand om min mage. Det är så att jag börjar längtar tillbaka till den pladdriga huvudstaden och till nästa spel, där adrenalinet får skölja bort tårarna.
Och så startar nästa Hungerspel, det 75:e jubileumsspelet, och det är så spännande som jag önskar, men inte så långt som jag hade hoppats. Vem kan man lita på? Hur skall det sluta? Hur skall Peeta och Katniss orka döda och kämpa ännu en gång?
Jämfört med boken känner jag som sagt större trötthet och sorg hos Katniss i filmen Catching Fire. Men det tror jag också är bra, speciellt för att sätta tonen inför de kommande två filmerna. Jag tror också att det kan vara en bra idé att göra två filmer av den avslutande boken Mockingjay. Där finns mycket material som kan göra sig väl på film, men också en komplicerad historia som nog tjänar på att vecklas ut grundligt. Jag tycker om filmserier med stort anslag. Visst kommer Mockingjayfilmerna snart?!
I första boken, första Hungerspelet, första filmen, övervägde en känsla av skräck, allvar och en vilja att överleva. Men nu känner vi med Katniss att det jobbiga aldrig tar slut, fastän hon vunnit spelen och borde vara fri. Världens ögon är fortfarande på de två unika vinnarna, och president Snow (den lysande Donald Sutherland) vakar extra noga över att hon och Peeta inte orsakar revolution i Panem.
I filmens långa upptakt är det detta som känns starkast: en stor trötthet, pressen på att bete sig på rätt sätt, hotet mot ens käraste om man inte gör det, och den tröstlösa utsikten av ett liv i presidentens grepp. Terrorn mot befolkningen skruvas upp, och under största delen av filmen sitter jag och lider med Katniss och de andra förtryckta, med tårar i ögonvrån och en kall hand om min mage. Det är så att jag börjar längtar tillbaka till den pladdriga huvudstaden och till nästa spel, där adrenalinet får skölja bort tårarna.
Och så startar nästa Hungerspel, det 75:e jubileumsspelet, och det är så spännande som jag önskar, men inte så långt som jag hade hoppats. Vem kan man lita på? Hur skall det sluta? Hur skall Peeta och Katniss orka döda och kämpa ännu en gång?
Jämfört med boken känner jag som sagt större trötthet och sorg hos Katniss i filmen Catching Fire. Men det tror jag också är bra, speciellt för att sätta tonen inför de kommande två filmerna. Jag tror också att det kan vara en bra idé att göra två filmer av den avslutande boken Mockingjay. Där finns mycket material som kan göra sig väl på film, men också en komplicerad historia som nog tjänar på att vecklas ut grundligt. Jag tycker om filmserier med stort anslag. Visst kommer Mockingjayfilmerna snart?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar