The Hunger Games: Catching Fire

Det finns fördelar och nackdelar med såväl bok- som filmmediet. Vad gäller andra delen i serien om Hungerspelen har nog filmen det lättare att visa hur tungt allt känns: grå mark täckt av ett tunt snötäcke, tunga steg, en tår i Katniss ögonvrå. Det är dags för vinnarna i årets Hungerspel - allas drömpar Peeta och Katniss - att ge sig ut på segerturné i distrikten. Men i kontrasten mot fattigdomen hemma i Distrikt 12, och med de hemska händelserna från tävlingen i minnet, känns den iscensatta resan i ett högteknologiskt överflöd som ännu mer av lögn och hyckleri.

I första boken, första Hungerspelet, första filmen, övervägde en känsla av skräck, allvar och en vilja att överleva. Men nu känner vi med Katniss att det jobbiga aldrig tar slut, fastän hon vunnit spelen och borde vara fri. Världens ögon är fortfarande på de två unika vinnarna, och president Snow (den lysande Donald Sutherland) vakar extra noga över att hon och Peeta inte orsakar revolution i Panem.

I filmens långa upptakt är det detta som känns starkast: en stor trötthet, pressen på att bete sig på rätt sätt, hotet mot ens käraste om man inte gör det, och den tröstlösa utsikten av ett liv i presidentens grepp. Terrorn mot befolkningen skruvas upp, och under största delen av filmen sitter jag och lider med Katniss och de andra förtryckta, med tårar i ögonvrån och en kall hand om min mage. Det är så att jag börjar längtar tillbaka till den pladdriga huvudstaden och till nästa spel, där adrenalinet får skölja bort tårarna.

 Och så startar nästa Hungerspel, det 75:e jubileumsspelet, och det är så spännande som jag önskar, men inte så långt som jag hade hoppats. Vem kan man lita på? Hur skall det sluta? Hur skall Peeta och Katniss orka döda och kämpa ännu en gång?

Jämfört med boken känner jag som sagt större trötthet och sorg hos Katniss i filmen Catching Fire. Men det tror jag också är bra, speciellt för att sätta tonen inför de kommande två filmerna. Jag tror också att det kan vara en bra idé att göra två filmer av den avslutande boken Mockingjay. Där finns mycket material som kan göra sig väl på film, men också en komplicerad historia som nog tjänar på att vecklas ut grundligt. Jag tycker om filmserier med stort anslag. Visst kommer Mockingjayfilmerna snart?!

Northanger Abbey av Jane Austen

För c:a tvåhundra år sedan skrev Jane Austen de böcker som nu har blivit klassiker: Stolthet och fördom, Mansfield Park och många andra. Då som nu finns det människor som viftar bort deras innehåll som inskränkt och ointressant, men de många uppskattande läsarna än i våra dagar är ett tecken på att böckerna talar om något viktigt. I detalj och med psykologisk skärpa berättar Austen om de prövningar som unga kvinnor kan tvingas genomgå för att hitta en god man att gifta sig med - något som avgjorde hur hela deras liv skulle avlöpa.

Ett av Jane Austens verk är Northanger Abbey. Förutom att med både ironi och ändå djup sympati för sina karaktärer berätta om deras försök till romantik, driver den boken på samma sätt med dem som ivrigt läste tidens gotiska skräckromaner och försökte se sina liv som ett äventyr i samma anda. Den närvarande berättarrösten låter oss från början förstå att huvudpersonen Catherine Morland inte är någon typisk hjältinna ur någon av de populära skräckromanerna, och när hon låter sig drivas av sin önskan att upptäcka mystiska hemligheter blir resultatet katastrofalt.

Ändå är romanen vi läser på de hängivna romanläsarnas sida. Vänskapsband formas när man viskar om handlingen i Ann Radcliffes spännande bok The Mysteries of Udolpho. Den unge mannen som avfärdar romanläsning som något som män inte sysslar med är plump och mycket besvärlig. Men den som vinner Catherines hjärta är Henry Tilney, som inte bara har läst och uppskattat de viktigaste romanerna, utan snabbt kan improvisera ihop en spännande och litet skrämmande intrig kring Catherines förestående besök på familjegodset.

Boken Northanger Abbey excellerar i underdrifter; repliker och reflektioner som passar sig för en inte så världsvan ung flicka som Catherine, men som vi andra kan genomskåda för vad de egentligen betyder. En så till synes banal sak som att verka otillgänglig när en viss herre befinner sig i närheten, för att inte bli upptagen av honom och så inte få tillfälle att dansa med den man helst vill träffa - sådana scener kan man känna igen sig i än i dag, även om konventionerna för uppbjudning till dans inte är lika strikta nu, tack och lov.

Catherines vistelse på det anrika godset Northanger Abbey blev inte lik de gotiska skräckromaner hon fascinerats av. Istället blev hennes liv odödliggjort av Jane Austen, mästaren på att finna det unika och spännande i vad som var vardag och samtidigt livsavgörande för många kvinnor (och män) för tvåhundra år sedan. Northanger Abbey är intelligent och inkännande skriven, och dessutom väldigt rolig!

Värt att notera: Min utgåva från Wordsworth Classics innehåller dryga hundra fotnötter, som är en stor hjälp i att förklara termer och namn som var allmängods på den tiden men mer svårfattliga idag.

Thor: The Dark World

Jag var inte helt säker på att jag skulle se den andra filmen om Thor, med minnet av hur illa den första filmen hade varit. Men många små anledningar och en plötslig ledig kväll drog mig och mina 3D-glasögon till bion, och det ångrar jag inte.

Den främsta anledningen var förstås Thors halvbror Loki. Redan i första filmen var han den mest intressanta karaktären, och det var intressant att få se vad som skulle hända med honom efter att han lierat sig med onda makter för att ta över hela jorden i Avengers-filmen. Den begåvade skådespelaren Tom Hiddleston gör honom även den här gången listig, balanserande på gränsen mellan att bryta samman och brista ut i full galenskap, och helt opålitlig.

Ögonblicket när jag låter mig övertygas av filmen är när Thor och hans besvikna käresta Jane Foster rusar genom rymderna längs den återuppbyggda världsbron Bifrost, direkt följt av scenerna som visar Asgård från ovan och så palatset och dess invånare. När första filmen kom var det lätta att skratta åt de otympliga huvudbonaderna, men efter att ha sett Loki äga sin hornprydda hjälm ser de ornamenterade dräkterna nu invanda och naturliga ut. Det hjälper förstås att klädseln och scenografin är så genomarbetad; överallt magnifika palats och salar med diskret utsmyckade kolonner och vackra fönster.

Lika genomarbetade är de pansar och de skrämmande kala maskerna som syns på arméerna de onda makterna ställer upp. Den forne härskaren över universum vill återta sin makt under det ögonblick då de nio världarna står på rad, med hjälp av urkraften ether som hittills funnits inlåst och utom räckhåll. Det resulterar i många närkamper för Thor och hans närmaste, med så stor kraft att byggnader raseras och marken skakar - några av mina viktigaste kriterier för en bra actionfilm!

 

En annan stor behållning med den andra filmen om Thor är att den ger några glimtar av hans uppväxt tillsammans med Loki. De grälar och pratar och minns, och i ett viktigt skede kan Loki hjälpa till med något viktigt, som man förstår att han hade upptäckt som ung och haft som sin hemlighet.

Kampen mot de mörka krafterna kräver svåra offer, och även om man kan gissa att Thor vinner på slutet, och fastän handlingen är uppblandad med en hel del humor, känns striderna allvarliga nog att engagera in i det sista.

Ytterligare en anledning att se filmen är förstås att den är ett steg på vägen mot nästa Avengers-film. Som med de andra Marvel-filmerna får man en ledtråd i en underlig och intressant scen efter eftertexterna. Spännande!

Heil Clown på Boulevardteatern

De två clownerna Witzi och Charlie Rivel (Roger Westberg och Sten Hellström) tumlar ut från scenen efter sin föreställning. Men spelet slutar inte; vant och glädjefyllt leker de vidare i sina roller, efter år av erfarenhet av att roa och år av vänskap. De hejdas, med svårighet, av Krauss (Ulf Montan). Han är bekant med dem sedan tidigare, men är också lierad med makten. Det är nazisternas uniform med hakkors på armen som han bär, och han ger clownerna uppdraget att uppträda på galaföreställningen till Hitlers födelsedag.

Under repetitionerna är Charlie närmast i stort sett oberörd inför implikationerna att spela för landets diktator; det han säger är att han vill roa människorna i de svåra tiderna. Partnern Witzi har däremot redan känt av nazisternas förtryck in på bara skinnet och vill väcka Charlie till protest med sina fysiskt illustrerade berättelser.

Det största hindret på vägen mot en lyckad föreställning är att Krauss insisterar på att vara med och spela. Han har förslag på sketcher, den ena tråkigare än den andra, och brister själv i komisk timing. Men minsta uppslag från honom vecklar Charlie och Witzi ögonblickligen ut till verkligt roliga nummer med sin vältränade improvisationsförmåga - vilket förstås rubbar Krauss planer och gör honom irriterad.

Personligen är jag egentligen inte så road av fysisk humor, särskilt inte prutthumor, men männen på scenen är mycket skickliga i just de avseendena, så jag kan njuta av de scenerna. Men än mer uppskattar jag allvaret som växer sig större och större under pjäsens gång. Statens terror blir till fasansfull verklighet, men lika skrämmande är möjligheten till motstånd mot makten som uppenbarar sig i form av den inhyrde musikern Golo (Daniel Goldmann).

Pjäsen Heil Clown berättar en tänkvärd historia om vad som skulle kunna ha hänt, och gör det med rätt blandning av sorg och skratt och med stor skicklighet av alla inblandade.

Länk till Boulevardteaterns sida om Heil Clown

Ender's Game på bio

Under året som gått har jag ivrigt följt produktionen av filmen Ender's Game: rollbesättningen, bilder från inspelningen och de snygga symbolerna för de olika arméerna. Hur skulle filmmakarna lyckas att skapa bilder som motsvarar det jag och tusentals andra tänkt oss medan vi läste boken?

Till att börja med tycker jag att det är bra att barnen i filmen gjorts äldre än de är i boken. Disciplinerade sjuåringar med hög analysförmåga lät aldrig trovärdigt för mig. Nyckelscener ur bokens handling finns med, men våldsscenerna är nedtonade och ändå obehagliga. Helt underbart är att se stridsrummet, som blivit snyggare än jag kunnat föreställa mig. Jag tycker att det är litet synd att man kortat ned på hur Ender utvecklade sina egna strategier och hade gärna velat se många fler scener från stridsövningarna på skolan.

Rollbesättningen av barnen är mycket god, och jag tycker om att filmen inte visar dem som "sårbara innerst inne" utan stridsberedda och vältränade. Ja, jag ryser litet själv över hur mycket jag tycker om att se dem disciplinerat jogga upp i sina dräkter redo för stridsträning. Asa Butterfield som Ender Wiggin är ett fynd. Han lyckas balansera Enders känslouttryck på den hårfina gränsen mellan sårbarhet och beslutsamhet, gång på gång.

Jag vet att bokens författare Orson Scott Card är otrevligt homofobisk, vilket är ett extra stort hyckleri med tanke på hur många av hans dusch-scener som har en homoerotisk överton. Jag förstår om man inte vill bidra med en cent till hans inkomst, men filmen Ender's Game är värd att se på stor duk. Speciellt som OSC inte är en speciellt nyansrik författare men har tänkt ut en riktigt spännande historia, passar det bra att se berättelsen omformad till film.

Filmen innehåller dessutom detaljer från efterföljande böcker som lägger upp för en fortsättning. Vi som har läst nästa bok i serien, Speaker for the Dead, vet att en uppföljare skulle kunna bli intressant, väldigt annorlunda och inte nödvändigtvis behöver komma snart. Men eftersom Ender's Game är den bästa av alla böckerna om Ender kan det räcka för mig att åtminstone den blivit film.

Niki de Saint Phalle på Moderna Muséet

På Moderna Muséet är några salar målade i glatt rosa och gult och vikta åt Niki de Saint Phalles konst. Jag har inte studerat hennes konst närmare tidigare, och jag blir först avskräckt av de väldigt personliga berättelserna i de första verken jag ser.

Den rosa födelsen, 1964

Men allt eftersom jag ser vidare på tavlorna blir jag indragen i hennes berättelser. Med motiv som är en blandning av enkla figurer och intrikata mönster berättar Niki de Saint Phalle om händelser som varit viktiga i hennes liv. Brev till vänner illustreras med text och bilder och berättar om städer hon besökt, män hon träffat och älskat och lämnat. Andra bildcollage listar, poetiskt och färgrikt, vad hon känner och saknar när ett intimt förhållande tagit slut.

Could We Have Loved, 1968

Ja, verken är personliga, men det går att känna igen känslorna eller leva sig in i dem som åskådare. Detta är inte gamla tiders porträtt av kungligheter och påvar, eller avbildningar av viktiga slag. Men för Niki de Saint Phalle som målat tavlorna och levt händelserna är människorna och händelserna säkerligen viktigare än alla historiska ögonblick som förevigats officiellt - på samma sätt som det säkerligen är för oss alla.

Länk till Moderna Muséets sida om utställningen

Filharmoniker i närbild med Hindemith

Den utmärkta konsertserien Filharmoniker i närbild hade för söndagens konsert tagit sig an fyra sonater för piano och brassinstrument av Paul Hindemith. Det var en riktigt bra idé att låta de fyra instrumenten och deras kunniga hanterare stiga fram ur orkestern så att vi fick höra både hur lika och hur olika de kan vara, och framför allt hur intressanta och originella när de väl får chansen.

Varje sonat framförs på ett brassinstrument och piano. Pianot hade olika uppgifter genom de olika sonaterna; ibland klingade det nästan identiskt med det andra instrumentet, ibland skapade det en kaskad av noter bakom en långsammare framflytande melodi från brasset. Pianist under hela konserten var Stefan Lindgren, och för det fick han en alldeles egen och välförtjänt applåd.

Den första sonaten var skriven för piano och althorn 1943. Markus Maskuniitty spelade instrumentet med den mjuka, omfamnande klangen mycket väl. Som de båda musikerna uttryckte det i var sin vacker text påminde tonerna om stillhet och skönhet. Hornet fick sedan gå från sin lugnande klang till något den annars också brukas till; att uppmana till jakt och själv kasta sig efter de jagande.

Lika vacker klang och virtuositet hade Karl-Johan Elf när han på tuba spelade sonaten från 1955, konsertens senast skrivna verk. Instrumentet fick börja humoristiskt, med roliga tonsprång som utnyttjade tubans djupa toner men samtidigt visade upp en oanad lätthet. Lättheten ökades på med ekvilibristiska prövningar men gick sedan över i ett vackert vemod.

Efter paus fick vi höra de två instrumenten med skarpare klanger, trombon och trumpet, men även de fick visa fram sin mjukare sida. Karl Frisendahl spelade i trombonsonaten från 1941, ett stycke som började ytterst dansant och som fortsatte vara mycket melodiskt även när karaktären övergick till ett slags självsäkert berättande som jag tyckte mycket om.

Även trumpeten, trakterad av Joakim Agnas i sonaten från 1939, började självsäkert berättande och väldigt melodiskt. Men efter några utrop drog sig instrumentet tillbaka till ett stillsamt reflekterande som bringade den välkomponerade och kompetent framförda konserten till en mjuk och eftertänksam avslutning. Jag är riktigt glad över att få höra Hindemiths verk låta fyra mer ovanliga instrument och fem musiker framstå som mångsidiga och mångkunniga individer.

Alla själar av Javier Marías

Boken Alla själar utspelar sig i Oxford på 1980-talet, men av berättelsen får jag känslan av att den utspelar sig på sextiotalet - eller är det författarens och/eller huvudpersonens spanska ursprung som slår igenom? Att jag känner så beror främst på de återkommande litet styltiga diskussionerna om otrohet och sex, med en blandning av frigjordhet och moraliserande som känns både unken och daterad. (Nu ber jag om ursäkt för att jag själv låter generaliserande. Jag menar inte att döma ut ett helt land och dess invånare!)

Något lika irriterande i samma härad är de svepande generaliseringarna av människor och deras grupptillhörighet - till exempel de inhemska tiggarna i Oxford eller de "skamligt tjocka" (sic!) flickorna på en krog som vår huvudperson spatserar in på (och ligger med, sedan han lyckats hitta en flicka som inte är så tjock).

Jag försöker att göra skillnad på författaren och hans karaktärer, för visst kan en god författare låta en obehaglig människa vara huvudperson och skapa en bra berättelse. Men en sak jag begär av en riktigt bra författare är att hen ser bortom stereotyper och generaliseringar och visar nyanser och detaljer som känns äkta. Dessutom dyker det upp intressanta människor som beskrivs på några sidor och sedan försvinner för gott ur handlingen, som att de inte var så viktiga ändå. Lika ointresserad av sina bekanta som vår huvudperson tycks vara blir jag också efter några sådana slarvigt behandlade livsöden.

Man kanske kan se detta ointresse som en bieffekt av att vår spanske gästlärare inte kan fästa sig vid någon annan än den kvinna han har ett intensivt men hemligt förhållande med. Men jag läser inte tillräckligt mycket glöd i det av deras förhållande som beskrivs, bara några få huvudpersonens klumpiga försök att ta större plats i kvinnans liv.

Jag har hört andra säga att Javier Marías är en utmärkt människokännare, så jag är förvånad över att det är just där som jag tycker att Alla själar brister så grundligt. Innan jag avskriver honom helt bör jag nog läsa någon mer bok av honom, men jag vill inte rekommendera honom till någon annan i det här läget.

Grodregn över Fruängen på Stadsteatern

Det finns pjäser som är klassiker, som kan spelas och uppskattas i århundraden, uppdaterade till moderna förhållanden eller exakt som de är skrivna. Det finns också pjäser som är exakta samtidsskildringar, som tar upp förhållanden och uttryck som definierar livet för samtida människor. Grodregn över Fruängen är ett utmärkt exempel på den senare sortens teater. Vi är många i publiken som känner igen stämningen från styrelsemötena i bostadsrättsföreningen, för att inte tala om sopsortering, klimatkompensation och andra oroshärdar som ligger och gnager i bakhuvudet.

I bostadsrättsföreningen Struten bor den samvetsgranne Johan (Kristofer Kamiyasu), med plikter till jobbet, bostadsrättsföreningen, hustrun Lina (Sofi Helleday) och deras son Lillen - och till världens framtid. Sopsorteringen är viktig men komplicerad även för grannen Josefin (Marika Lindström), men även hon känner att hon kämpar i motvind.

 I huset bor även Zara (Gloria Tapia), en arbetslös skådespelare med jobbplaner som faktiskt lyfter till nivåer hon inte kunnat tänka sig. Det är oklart om Ari (Emil Almén) också bor i föreningen, men under nästan hela första akten är hans ordlösa brottningsmatch med tingen en skön motvikt till de övrigas ständiga kamp att få ordning bland alla saker som är skräp eller på väg att bli det. I ensemblen är också Jerk Ohlson Westin perfekt i alla sina roller; uteliggare, enerverande teleabonnemangsförsäljare och hängiven mötesdeltagare i bostadsrättsföreningen. Föreningen, som blir mer och mer lik en sekt... medan Johan måste fundera över meningen med att lägga så mycket tid på detaljer som att tillåta kompost eller byta ut stuprännorna.

 Där kommer min enda, minimala invändning; bostaden och föreningen är ju inte en självgenererande amöba som kräver insatser utan utdelning. Man gör underhåll på fastigheten för att slippa krackelerande fönsterramar och läckande rör i sitt eget hem. Att ha en varm och trygg bostad är ju en grundförutsättning för den där ogripbara lyckan som alla karaktärer på scenen drömmer om. Men visst vet jag att mötena, mailsvaren, lapparna i porten och alla pressande beslut känns som en överväldigande börda man kunde önska att få slippa.

Den här pjäsens samtidskritik är ovanligt bra därför att den är så specifik och igenkänningsbar, och för att den inte skapar diffusa syndabockar såsom "vi måste skaffa kökshäll som alla andra". När man på scenen talar om vilka produkter man inte köper i affären är det med ord publiken känner igen - men de blir extra effektiva och drivande när de sjungs fram till en rytm och en läcker koreografi. De inslagen är fantastiskt bra iscensatta och regisserade av Sara Giese.

Det finns ett mått av sorg, men ännu mer av humor och sympati i pjäsen Grodregn över Fruängen. Den är ingen bagatell men heller inte tung att se. Jag önskar att alla som någonsin befattat sig med styrelsearbete eller sopsortering såg pjäsen för att få känna igen sig och skratta!

Länk till Stadsteaterns sida om Grodregn över Fruängen

Foto: Petra Hellberg

Vi är bäst!

Det är så kul att få se en film med handling och huvudpersoner som skiljer sig så mycket från de flesta andra filmer. Tre småtjejer på 80-talet som startar ett punkband! En film om vänskap och musik och att hitta sin självkänsla! Och det är inte bara en bra idé, filmen är även välgjord och kul.

Det är lätt att sympatisera med Bobo (Mira Barkhammar), den kortklippta tjejen som håller fast vid punken fastän de pastellfärgade klasskamraterna säger att punken är död. Som tur är har hon en kompis, Klara (Mira Grosin), som också är punkare. Klara är i sina bästa stunder full av energi och idéer och vill gärna provocera, vilket också slår över till att hon blir riktigt jobbig ibland.

Men det är jätteroligt att ungarna kanaliserar sin ilska över skolidrotten och reglerna till en låt som heter "Hata sport", och att de energiskt börjar spela på instrument de knappt har hållit i förut. Jag minns den där känslan från det tidiga åttiotalet att man bara skulle kunna börja göra väsen och skriva låtar, och det är synd att den verkar ha gått förlorad i dagens överproducerade strömlinjeformade TV-tävlingsmusik.

När den gitarrkunniga Hedvig (Liv LeMoyne) går med i gruppen får de ett välbehövligt musikaliskt lyft. Men det blir också en god övning i hur långt man behöver gå för att passa in i en vänskap, och vad det kan vara värt.

Det fantastiska med filmen är vänskapsskildringen; prövningarna av motgångar, framgångar och splittring. Det som är mindre bra med filmen är att den är rapsodisk; det är inte så att den tappar tråden men den skuttar fram från scen till scen. När barnen i scenerna (förstås) också är busiga och ostrukturerade blir det litet svajigt och stressigt för mig. Men det är bara en bisak i en rolig och underhållande film full av livsglädje.

Cindy Sherman på Moderna Muséet

När Moderna Muséet äntligen gör en stor utställning med Cindy Shermans konst har den namnet Untitled Horrors. Jag tycker att det är en missvisande titel; visst har man till stor del fokuserat på bilder ur hennes mer frånstötande serier, men så ensidig är inte samlingen man visar upp.

Jag är en stor beundrare av Cindy Shermans verk och minns med glädje den gedigna utställningen på Louisiana för sex år sedan, där hennes fotoserier presenterades i kronologisk ordning. Jag tyckte att det gav en väg till förståelse för hur hon tänkt när hon startade en ny serie, och jag tycker att det är relevant för Shermans konst. Även Moderna Muséets lilla gratisbroschyr nämner hur Sherman följt upp konst- och modevärldens omfamningar med mer avskräckande tema för sina serier. Men i hängningen har man sedan blandat verk från olika perioder, och jag kan inte låta bli att för mig själv från vilken serie de olika fotona kommer, och önska att man fått se flera av dem i sträck för att jämföra dem.

En av Cindy Shermans styrkor är just att en fotoserie inte bara är en serie enkla variationer på ett tema. Varje foto berättar en egen historia om en unik individ. Det såg man redan i hennes tidiga studie av människor ur vardagen: den plugghästen är inte lik den andra plugghästen; den discobruden ser annorlunda ut än den discobruden. Man får verkligen anledning att närstudera varje person och fundera på just hennes historia och motivation.

En behållning med utställningen är de två clownporträtten sida vid sida, som ger mig tillfälle att se precis hur den ena clownen skiljer sig från den andra. Tidigare har jag varit trött när jag kommit så långt i tittandet/läsandet och inte gett dem samma uppmärksamhet som t.ex. Untitled Film Stills och Centerfolds. Fotoserierna med rörelsemönster ger också en antydan om hur noggrant Sherman arbetar fram sina karaktärer. Sviten med vridna könsorgan, sexleksaker och anatomiska dockor ihoppusslade på olika sätt får de livlösa föremålen att se så ensamma och utnyttjade ut, som att de skulle kunna vara så mycket mer om de finge chansen.

Vi får också se några av Cindy Shermans allra nyaste verk, muralverken där hon istället för smink använt sig av photoshop för att förändra sina anletsdrag. Bakgrunderna är ibland skissade, ibland bearbetade så att de på nära håll liknar målningar. Ja, nu kan man med hjälp av bildmanipulation skapa fiktiva bilder av sig själv; placera in sig själv i världshistorien eller putsa upp sin skönhet eller betydelse i samhället. Men precis som med serien av mecenater några år tidigare, förlorar aldrig motiven sin personlighet eller vår sympati. Man ser att de är huvudrollerna i sina egna berättelser, att de kanske har hittat sin plats i världen men att de också arbetar för att utforma sin identitet och det yttre som vi andra ser. De mer eller mindre överdrivna anletsdragen och sminkningarna må se hafsiga och grälla ut vid en snabb blick, men när man tittare närmare ser man människan just i gliporna.

Länk till Moderna Muséets sida om utställningen

Tooth and Claw av Jo Walton

"The Pride and Prejudice of the Dragon World", säger en blurb på framsidan, och det är inte missvisande. Det draksamhälle vi möter i Tooth and Claw är fullt av regler och traditioner, baserade på ärvda titlar och en moral som är en fantastisk blandning av gammaldags sedesamhet och en djurisk/drakonisk version av den starkes rätt.

Den döende patriarken Bon Agornins ihopsamlade förmögenhet skall fördelas mellan hans barn. Skall de ogifta döttrarna få tillräckligt för en god hemgift? Skall de mindre bemedlade bli gynnade på de äldres bekostnad, eller kanske till och med tvärtom? Denna intrig med bryderier lyfta från Jane Austens utmärkta böcker utvecklar sig litet annorlunda och med fascinerande inslag ur drakarnas vardagsliv och historia.

De otaliga historiska bilderna av drakar som ligger på sitt guld och vaktar det har helt rätt. Inget är så bekvämt för drakar som att ligga på guld. De kan även vila på stenhällar, men i välbärgade hem är sovplatserna högar av guldmynt, även i gästrummen. Det stämmer också att det ger ett långt liv och god hälsa att äta en drakes hjärta och lever, ja, faktiskt hens hela kropp. Därför är det minst lika viktigt vilka som får äta och hur stora bitar av Bon Agornin efter att han har dött. Sjukliga drakar kan återfå hälsan av ett stort stycke drake, och det är extra viktigt eftersom svaga drakungar och skröpliga tjänare riskerar att slukas av närmaste feodalherre som är skyldig (och i vissa fall mycket ivrig) att undanröja de svaga för rasens fortsatta styrka.

Kapitel för kapitel sjunker man in i denna värld, lär sig mer och finner draköden att sympatisera med. Drakarna har underbara passande namn, som Selendra, Haner och Daverak, och titlar som Exalted, August och Illustrious. De talar också om sina gamla fiender Yarge. Efterhand framkommer att Yarge är små, mjuka och saknar vingar - de är människor! Eftersom jag träffade Jo Walton medan jag läste boken kunde jag passa på att fråga var namnet "Yarge" kommer ifrån, och jag skrattade när jag fick höra att det kommer från "George" - kung George, drakdödaren, har fått ge namn åt alla som liknar honom i drakars ögon!

Tooth and Claw är en tänkvärd speglning av det samhälle Jane Austen skriver om. De traditioner och lagar som reglerade människors frihet då blir ännu tydligare och bindande i drakarnas värld: en svag drake blir inte bara fattig och utstött utan riskerar att utmanas, dödas och ätas upp. Präster och tjänare låter sina vingar bindas i ödmjukhet och lydnad - tänk vilken förlust att inte få kunna flyga fritt!

Jo Walton är en skicklig författare med en förledande sedesam berättarröst. Jag skulle gärna läsa mer från Irieth och drakarnas värld, men tills drakarna återkommer i Waltons persongalleri för att fästas på papper, lever världen med sagolika skatter och flygturer över snöiga landskap kvar i mitt minne.

Fler böcker av Jo Walton:
Farthing
Ha'penny
Among Others

Mefisto Remixed på Teater Giljotin

Klaus Manns verk Mefisto handlar om en skådespelare som lierar sig med makten för att garantera sin fortsatta framgång, vilket är speciellt osmakligt när makten är 1930-talets nazistregim. I Kia Berglunds remix för 2013 blandas skådespelarens inre diskussioner med ett framförande av Richard III och korta fragment av en realitet där SD har röstats fram till regeringsmakten.

Tobias Hjelm spelar alla roller i pjäsen; den kämpande skådespelaren, den klagande men lockande Mefisto, och dessutom alla roller i Richard III. Tobias Hjelm är en fantastisk skådespelare, och få skulle klara av det här eldprovet lika väl som han.

Jag tycker illa om politiskt övertydliga verk som skriver en på näsan vad man skall tycka eller förutsätter att åskådaren har samma åsikt som de framförande. Men Mefisto Remixed innehåller litet för många lösa bitar för att man skall kunna hitta en röd tråd att följa. Man kan hitta några paralleller: Richard III:s intrigerande för att gripa makten och SD:s (möjliga) frammarsch; Richard III:s lismande frieri till Lady Anne och Mefistos lockande erbjudande till skådespelaren.

Men till stor del känner jag att jag saknar både det ena och det andra. Tobias Hjelm byter ögonblickligen och övertygande mellan sin skådespelare och Mefisto, och den grinande mannen i solglasögon är en fascinerande figur som till en början klagar på skådespelaren och bryter in när det börjar bli för personligt och ointressant. Men jag skulle velat se mer av honom för att ge honom konturer, och framför allt höra mer av hans erbjudanden om framgång och hot om misslyckande för att förstå vad skådespelaren slits mellan. Även om de flesta i publiken säkert vet vad det handlar om så kommer slutet alltför hastigt och utan större förklaringar.

Den stora behållningen av pjäsen är scenerna ur Richard III. Jag har inte sett den på svensk teater och hoppas att Mefisto Remixed kan inspirera till en komplett uppsättning av Shakespeares pjäs.

Länk till Teater Giljotins sida om Mefisto Remixed