Jag var inte helt säker på att jag skulle se den andra filmen om Thor, med minnet av hur illa den första filmen hade varit. Men många små anledningar och en plötslig ledig kväll drog mig och mina 3D-glasögon till bion, och det ångrar jag inte.
Den främsta anledningen var förstås Thors halvbror Loki. Redan i första filmen var han den mest intressanta karaktären, och det var intressant att få se vad som skulle hända med honom efter att han lierat sig med onda makter för att ta över hela jorden i Avengers-filmen. Den begåvade skådespelaren Tom Hiddleston gör honom även den här gången listig, balanserande på gränsen mellan att bryta samman och brista ut i full galenskap, och helt opålitlig.
Ögonblicket när jag låter mig övertygas av filmen är när Thor och hans besvikna käresta Jane Foster rusar genom rymderna längs den återuppbyggda världsbron Bifrost, direkt följt av scenerna som visar Asgård från ovan och så palatset och dess invånare. När första filmen kom var det lätta att skratta åt de otympliga huvudbonaderna, men efter att ha sett Loki äga sin hornprydda hjälm ser de ornamenterade dräkterna nu invanda och naturliga ut. Det hjälper förstås att klädseln och scenografin är så genomarbetad; överallt magnifika palats och salar med diskret utsmyckade kolonner och vackra fönster.
Lika genomarbetade är de pansar och de skrämmande kala maskerna som syns på arméerna de onda makterna ställer upp. Den forne härskaren över universum vill återta sin makt under det ögonblick då de nio världarna står på rad, med hjälp av urkraften ether som hittills funnits inlåst och utom räckhåll. Det resulterar i många närkamper för Thor och hans närmaste, med så stor kraft att byggnader raseras och marken skakar - några av mina viktigaste kriterier för en bra actionfilm!
En annan stor behållning med den andra filmen om Thor är att den ger några glimtar av hans uppväxt tillsammans med Loki. De grälar och pratar och minns, och i ett viktigt skede kan Loki hjälpa till med något viktigt, som man förstår att han hade upptäckt som ung och haft som sin hemlighet.
Kampen mot de mörka krafterna kräver svåra offer, och även om man kan gissa att Thor vinner på slutet, och fastän handlingen är uppblandad med en hel del humor, känns striderna allvarliga nog att engagera in i det sista.
Ytterligare en anledning att se filmen är förstås att den är ett steg på vägen mot nästa Avengers-film. Som med de andra Marvel-filmerna får man en ledtråd i en underlig och intressant scen efter eftertexterna. Spännande!
Den främsta anledningen var förstås Thors halvbror Loki. Redan i första filmen var han den mest intressanta karaktären, och det var intressant att få se vad som skulle hända med honom efter att han lierat sig med onda makter för att ta över hela jorden i Avengers-filmen. Den begåvade skådespelaren Tom Hiddleston gör honom även den här gången listig, balanserande på gränsen mellan att bryta samman och brista ut i full galenskap, och helt opålitlig.
Ögonblicket när jag låter mig övertygas av filmen är när Thor och hans besvikna käresta Jane Foster rusar genom rymderna längs den återuppbyggda världsbron Bifrost, direkt följt av scenerna som visar Asgård från ovan och så palatset och dess invånare. När första filmen kom var det lätta att skratta åt de otympliga huvudbonaderna, men efter att ha sett Loki äga sin hornprydda hjälm ser de ornamenterade dräkterna nu invanda och naturliga ut. Det hjälper förstås att klädseln och scenografin är så genomarbetad; överallt magnifika palats och salar med diskret utsmyckade kolonner och vackra fönster.
Lika genomarbetade är de pansar och de skrämmande kala maskerna som syns på arméerna de onda makterna ställer upp. Den forne härskaren över universum vill återta sin makt under det ögonblick då de nio världarna står på rad, med hjälp av urkraften ether som hittills funnits inlåst och utom räckhåll. Det resulterar i många närkamper för Thor och hans närmaste, med så stor kraft att byggnader raseras och marken skakar - några av mina viktigaste kriterier för en bra actionfilm!
En annan stor behållning med den andra filmen om Thor är att den ger några glimtar av hans uppväxt tillsammans med Loki. De grälar och pratar och minns, och i ett viktigt skede kan Loki hjälpa till med något viktigt, som man förstår att han hade upptäckt som ung och haft som sin hemlighet.
Kampen mot de mörka krafterna kräver svåra offer, och även om man kan gissa att Thor vinner på slutet, och fastän handlingen är uppblandad med en hel del humor, känns striderna allvarliga nog att engagera in i det sista.
Ytterligare en anledning att se filmen är förstås att den är ett steg på vägen mot nästa Avengers-film. Som med de andra Marvel-filmerna får man en ledtråd i en underlig och intressant scen efter eftertexterna. Spännande!
Jag tyckte att den var segstartad och skurken helt meningslös, men efter ett tag blev den riktigt underhållande.
SvaraRaderaJag blev faktiskt på så bra humör av den att jag såg om den första Thor-filmen några dagar senare och gillade den då lite bättre än första gången jag såg den. ;)
Det vore en idé, att se om den första filmen! Speciellt nu när man vet mer om Loki, och har vant sig vid de speciella hjälmarna.
SvaraRadera