Gravity

Åh, att vara astronaut, susa mellan planeterna i raket, och kunna se den avlägsna jorden mot stjärnhimlen. Romantiskt, spännande, minnesvärt! Men verkligheten för rymdfarare i vår värld innebär minutiös planering, oglamourösa reparationer av livsviktig utrustning och tålamod under de långsamma rörelserna utan hjälp av gravitationen.

Det är det andra slagets astronauter vi får se i filmen Gravity. Sandra Bullock spelar medicine doktorn Ryan Stone som lyfts upp till ISS för att utföra några experiment. Genom hjälmen ser vi att hon är vitblek av magsjuka och yrsel redan när hon arbetar med utrustningen på Hubble-teleskopet. Runt platsen glider den erfarne astronauten Matt Kowalski (George Clooney), lekande med sitt jetpack på sista rymdpromenaden innan pensionen.

Kameran glider långsamt från den oändliga rymden till metallkonstruktionen vi människor skickat upp, från närbilder på astronauterna till större avstånd där man ser hur små och bräckliga människorna är. Det är vackert men litet skrämmande - utrustningen är stabil men inte ofelbar, och går något fel är man ensam långt, långt hemifrån. Och så vet man kanske att en katastrof är vad som triggar filmens handling. Redan under den inledande scenen är det som att en hand kramar om min mage, och den släpper bara taget några korta stunder under filmens gång.

Rymdskrot från en kraschad satellit rusar emot ISS och de oskyddade astronauterna, deras underhållsskepp trasas sönder och bara Stone och Kowalski blir kvar. De störtar inte helt okontrollerat genom rymden, för Kowalskis jetpack fungerar ett tag till, men syret håller på att ta slut, och de måste snarast möjligt ta sig till en räddningskapsel och tillbaka till jorden.

Gravity är ingen actionfilm där saker händer fort, med snabba klipp och hastiga scenbyten. Allt sker långsamt och ofta ljudlöst, och det är filmens stora styrka att scenerna får vara långa och långsamma. Spänningen i att se ett viktigt verktyg glida utom räckhåll i ultrarapid är lika hög som när hjälten duckar och rullar undan ett kulregn. Filmen bjuder in åskådarna till att känna med Stone och leker skickligt fram våra känslor: spänning, oro, skräck, sorg och några välbehövliga minuter av lugn.

Att se filmen i 3D är som att vara med på uppdraget i rymden. Efteråt kan man tänka att det nog var tur att barndomsdrömmen att bli astronaut inte gick i uppfyllelse... eller kanske vaknar drömmen till liv igen?

Fantastika 2013, söndagen

Science fiction and fantasy - two sides of the same coin?
Söndagen, sista dagen a Swecon, inledde jag på en diskussion mellan några av konventets hedersgäster: Jo Walton, Lavie Tidhar och Michael Cobley, under ledning av Johan Anglemark. De har alla skrivit böcker inom båda genrerna, och vi är därtill många läsare som älskar båda. Vad går det att säga om det? Jo Walton tycker att "the fantastic", dvs en mängd innehållande båda, är bra. Det vore svårt att skilja dem åt av flera skäl, och ibland faller en bok inte entydigt på ena eller andra sidan.

Ian McDonald har skapat en lathund för att bestämma vilken genre en bok tillhör:

Is there a spaceship in it? Science fiction.
Is the Holy Grail in it? Fantasy.

När en förvirrad läsare kom till honom med en bok med både rymdskepp och den Heliga Graal blev det inte lika lätt, men en Helig Graal övertrumfar ett rymdskepp.

Fantasy kan snabbt definieras som en genre innehållande minst något övernaturligt element. Jo Walton utvecklade den definitionen: "Fantasy is where you can make fantastic declarations: 'Inn-keeper! I'm on a quest!'" Berättelserna har ofta innehållit absolut goda hjältar som kämpar mot absolut ondska, vilket haft sin dragningskraft. Men vid det här laget är hon trött på varianter av Sagan om ringen. Tvetydighet är mer intressant. Och fantasy är stort nog att "hold things at the edges".

Jo Walton berättade om en recension av Stranger Things Happen, en genialisk och psykologiskt ingående bok av förra årets hedersgäst Kelly Link. Den försökte förklara alla övernaturliga inslag som metaforer, men lyckades inte placera zombierna. Det påminde Lavie Tidhar om när en SF-bok vann ett israeliskt litterärt pris, och en recension av boken helt och hållet ignorerade berättelsens inslag av spöken och alternativ historia.

Michael Cobley påpekade att man av science fiction i högre grad än fantasy kräver en trovärdig förklaring, att allt hänger samman. Vi är nog många med Jo Walton som sedan barnsben har läst SF-böcker som börjat svårbegripligt, med hoppet om att det skall hänga ihop på slutet. Det tror jag har varit nyttiga tankeövningar för oss alla.

Politics in sf?
Till nästa paneldebatt jag bevistade var John-Henri Holmberg, Lavie Tidhar, Jerry Määttä och Michael Cobley samlade. Cobley inledde med att säga att han inte tycker att prosa är rätt form för en diskussion, i så fall behöver kritiken formas av bakgrunden till huvudhistorian, och jag är böjd hålla med. John-Henri Holmberg berättade om hur många SF-författare placerat sina berättelser i politiskt olika samhällen: kommunism, anarkism, libertarianism och även feminism har prövats i bokform.

Sedan tog diskussionen en intressant vända mot religion. SF beskriver ofta religion oförstående, som irrationellt nonsens (eller exotiskt och farligt, vill jag lägga till). Det kan tyckas konstigt i en genre som bygger på ett "sense of wonder". Lavie Tidhar undrade vad det är för skillnad mellan "yearning for transcendence" och "yearning for God" och meningen med universum. Men Michael Cobley ser hellre Mandelbrotfraktaler och John-Henri Holmberg tycker att människan skall bli gudalik i sitt kunnande genom vetenskapliga framsteg, inte genom tro.

Tips på svenskspråkig sf och fantasy
Panelen kunde inte peka ut några trender inom svensk fantastik, eftersom det finns så få författare. I så fall skulle det vara fantasy för ungdomar i en känd miljö med några övernaturliga detaljer. Det är svårt att skriva om rymdskepp i Sverige, vi har ju inga i verkligheten!

Det kommer ut en del egenutgivna böcker skrivna av eldsjälar. Annars nämnde panelen några förlag med intressant utgivning: Undrantid, Mörkerdotter, Man av Skugga.

Lovecraft på nya sätt
I panelen som diskuterade Lovecraft satt två som fått kontakt med hans värld via rollspel: författaren Anders Fager och Gustav Tegby, som iscensatt Necronomicon på Dramaten. Att Lovecraft fortfarande inspirerar och refereras i moderna verk beror på att hans verk inte är copyrightskyddade, slår Fager fast, men också på att de redan från början är skrivna så att de inbjuder andra att använda sig av motiven och monstren. Hans världsbygge är det första som inte bygger på folktro, säger Gustav Tegby. Jag har ännu inte läst något av Anders Fager, men det låter klokt av honom att bara använda element från Lovecraft som detaljer i berättelserna, inte som bärande väggar utan som referenser som de redan insatta får extra kittlingar av.

Litteraturvetaren Hanna Hård påpekar att Lovecrafts karaktärer är platta (generiska män och besatta kvinnor), men att det kanske är nödvändigt för att själva historierna skall få spela huvudrollen. Varför är Lovecraft läskig? Inte på grund av själva berättelserna utan för den känsla de förmedlar av människans litenhet i en likgiltig värld.

What sf is written outside the English-speaking world?
Rolf Andersen, Lavie Tidhar, Tanya Tynjälä, Thomas Recktenwald och Karin Tidbeck diskuterade science fiction från hela världen. Recensenter lägger i de fallen ofta mer tid på var författaren kommer ifrån än på berättelsen.

Rechtenwald berättade att i (Väst)Tyskland sålde amerikanska författare bättre än inhemska, och de amerikaner som hade tyskt klingande namn sålde sämre än de mer engelskklingande! Nu finns ett antal inhemska SF-författare men få som kan leva på sitt skrivande.

Att någon utomstående skriver en SF- eller fantasyroman med inslag av din kultur kan vara bra; någon som ser på det välkända med nya ögon. Det är ju känt och välkommet för oss hängivna fantastik-läsare.

Tyvärr känner man ju oftast bara till den icke-engelska SF som valts ut av stora förlag och översatts till engelska. Med internet kortas de vägarna av, och man ser också hur det skrivs mer runt om i världen: i Kina, Filippinerna, Ryssland, Japan och Sydamerika. Bra!

Detta avslutade mina tre intensiva och inspirerande (halv)dagar på Fantastika 2013. Tack till arrangörer och alla medverkande för ett bra konvent!

Vidare:
Fredag
Lördag del 1 
Lördag del 2 
Lördag del 3 

Oslo Strykekvartett spelar nordiskt

Oslo Strykekvartett tog med sig ett fint helnordiskt program när de gästade Stockholms Konserthus: Stenhammar, Sibelius och Grieg. Jag har hittills inte hunnit bli så förtjust i Wilhelm Stenhammar som i de två övriga, och även idag lät den första satsen av hans Stråkkvartett nr 5 "Serenad" som ett eko av andras verk för mig. Men så hejdade sig musikerna mitt i verket, och violast Are Sandbakken började förklara inspirationen för kvartettens andra sats: sagan om hur riddaren Finn Komfusenfej friade till prinsessan, och hur han då fick fråga hennes far kungen, hennes mor drottningen, hennes bror, hennes systrar och till sist prinsessan själv. Efter det var det lätt och roligt att höra hur Stenhammar gestaltat de olika personerna i musiken. Oslo Strykekvartett spelar skolkonserter, och jag tror säkert att skolelever likväl som vuxna besökare uppskattar att få demonstrerat hur en kompositör tänker!

Foto: Jan-Olav Wedin

 Jean Sibelius Stråkkvartett i d-moll "Voces intimae" börjar med ett sorgligt Andante, som påminner om påskpsalmen "Se vi går upp till Jerusalem". Den vemodiga klangen färgar av sig på de efterföljande satserna. Inte förrän i den avslutande satsen lyckas en mer glädjerik klang bryta fram, men bara då och då, som någon som precis tar sig över vattenytan. Ensemblen spelar precist men innerligt, och låter varje ton och varje nyans klinga väl.

Det avslutande verket, Edvard Griegs Stråkkvartett i g-moll, spelade Oslo Strykekvartett utan notblad och tydligt från hjärtat, med energi och kärlek. Överraskande nog var det det framförandet jag tyckte minst om. I de mest virtuosa partierna löpte musikernas fingrar felfritt, men jag oroade mig ändå för att entusiasmen skulle få dem att förlora sammanhållningen. Kanske var det bara jag som oroade mig, för gensvaret från publiken var stort.

Så fick vi ett fantastiskt extranummer! Utan att berätta vilka eller vad berättade kvartetten att de skulle spela något av en svensk kvartett. Så tog de upp tonen, och vi fick höra de inledande harmonierna till ABBAs Gimme! Gimme! Gimme! Efter halva låten slog de över till Money Money Money. Fantastiskt! Båda låtarna har komplexa harmonier och stråkarrangemanget tog upp alla intrikata detaljer i originalarrangemanget. En perfekt avslutning på en nordisk konsert!

Fantastika 2013, lördagen del 3

Dark Fantasy
På ett konvent med flera parallella spår kan man ibland missa något för att två intressanta pass pågår samtidigt. Andra gånger väljer man det mest intressanta av något man inte känner till eller intresserat sig för tidigare. Genren Dark Fantasy hör inte till mina favoriter, men det var ändå intressant att höra Linnéa Anglemark, Marianna Leikomaa, Steven Savile och John Meaney berätta om sina favoriter och vad som fick dem att dras till Dark Fantasy.

Steven Savile berättade att han som barn såg skräckfilmer på TV varje fredag - men bara första timmen, för sedan var det läggdags. Därför fick han aldrig se avslutningen, så i hans minnen dog aldrig Dracula! Han bodde dessutom vid en kyrkogård, så hans tankar var morbida i alla situationer och hans känsla var att "good guys never win". Han vill med sina böcker gå tillbaka till Anne Radcliffes ideal med böcker som får dig att känna obehag.

Stockholm från istid till framtid
Med understöd av kartbilder från Sveriges Geologiska Undersökning visade Martin Rundkvist hur området som nu är Stockholm har förändrats och kommer att förändras under det hisnande tidsperspektivet femtontusen år. Svindlande och inspirerande!

10000 år f.Kr. var Sverige täckt av inlandsis ned till Småland - hundratals meter med smutsig is, innehållande klippor och grus från hela landet. C:a 9600 år f.Kr. började avsmältningen och istäcket drog sig uppåt. Strax efter isgränsen följde växtlighet, renar, sälar och människor.

6000 år f.Kr. var det vatten överallt i Stockholm och dess närområde, med undantag för några öar i Tyresö som nu är bergstoppar. Efter branden där för några år sedan kunde man finna boplatser med lämningar efter säljägare, modiga och uthålliga människor som måste ha paddlat ända från nuvarande Kolmården eller Malmköping i Södermanland, vilket var närmaste kust.

4000 år f.Kr. kan man se små holmar i det vi nu kallar Stadshagen, Skansen, Sofiaberget, Tantoberget och Skinnarviksberget (specifikt cruisingområdet).

2000 år f.Kr. syns Kronobergsparken, stora delar av Södermalm och flera andra områden på samma avstånd i en ring kring det som nu är Centralen.

År 1 A.D. syns mer av allt och äntligen litet av Gamla Stan. Brunkebergsåsen är en isälv där mycket material dumpades då älven rann ut i det större vattendraget. Samtidigt i övre delar av Sverige fanns det bondgårdar, men några sådana lämningar från den tiden har man inte hittat i stockholmsområdet. År 1250 e.Kr. anlades Stockholm.

Kartan för år 3000 e.Kr. visar hur alla Stockholms öar växt ihop till fastland, och hur nya sjöar har uppstått till exempel över Årstafältet. Framöver räknar man med att landhöjningen avtar i hastighet. SGU:s kartor tar dock inte hänsyn till höjning av vattenlinjen på grund av högre temperaturer och smältande isar. Därför är de kartor som visar prediktioner för Stockholm (och övriga delar av landet) 17000 år in i framtiden inte helt tillförlitliga. Men ändå fantasieggande!

Space Opera in the 2010's
Precis som med Dark Fantasy-seminariet tog jag plats på Space Opera-seminariet inte av tvång men för att eventuellt få lära mig något nytt om en genre jag inte alltid föredrar. I panelen satt Michael Cobley och John Meaney och småpratade.

Båda inspireras av ett ganska vetenskapligt perspektiv för sitt skrivande: John Meaney är alltid medveten om att vi lever i ett 13,7 miljarder år gammalt universum och består av miljontals celler och bakterier. Efter sin Masters-degree började han skriva en historia i veckan och skickade iväg dem till olika magasin och förlag. Efter ett tag började han gå tillbaka och gå igenom sina berättelser för att se vad de innehöll för misstag, och fann en gemensam nämnare: overexplaining. Det misstaget begår han inte nu längre, säger han. Michael Cobley skrev å sin sida sin mörka berättelse Shadowkings för att bearbeta ett krossat hjärta, så han ställde sig frågan "What if the dark lord won?"

Efter en hel dags intressanta diskussioner var jag litet snurrig i huvudet och tog en timmes paus, innan jag gick tillbaka till lördagens sista paneldebatt klockan tio.

Omöjliga sf- och fantasyvärldar
Torill Kornfeldt (biolog), Helena Kiel (geolog) och Martin Rundkvist (arkeolog) fick tillfälle att prata av sig om världsbyggen där de hittat logiska missar som kanske inte alla ser. Några exempel med världar där stillsamma jordbrukssamhällen lever parallellt med industrialiserade samhällen är inte så omöjliga - vi ser detsamma i vår värld. Det kan vara svårare att smälta att en samhällmodell förblir precis densamma under tusen år utan att utvecklas, eller att man efter tusen år av krig med svärd går över till jordbruk.

Moderator Ylva Spångberg som översatt femton böcker av David Eddings berättade dock underhållande om hur det i hans värld tycks finnas ett land med bara jordbrukare, ett land med bara köpmän, ett land med bara präster och ett land med bara adelsmän plus två trälar som kunde beklaga sig över hur tungt det var. Och i varje land fanns bara EN färg till tyg, för alla från ett land bar kläder i samma färg. Likaledes hade alltid gardiner och mattor i ett rum samma färg i alla böcker fram till nummer tretton, då det plötsligt kunde variera mer. Hade hans fru hjälpt till att skriva det?!

Planeter där hela planeten har samma klimat, eller växtlighet, eller statsskick eller språk är också anomalier. Än värre kan man stöta på planeter utan atmosfär men med snöstormar (t.ex i Dan Simmons Hyperion). En fin avrundning var att höra, på tal om att det faktiskt finns en stor mängd skalbaggsarter i vår värld, när Terry Pratchett låter det sägas att "guden för Evolution tycker att det är jobbigt att folk dyrkar honom, när han bara vill hålla på med sina skalbaggar".

Fantastika 2013, lördagen del 2

Moderna dystopier
Vidare under lördagen hölls en intressant diskussion om moderna dystopier, med Kalle Dixelius, Boel Bermann, Kalle Dixelius, Karin Tidbeck och den kunnige John-Henri Holmberg. En inledande definition var på sin plats: en dystopi är inte detsamma som en postapokalyptisk berättelse. Den kan utspela sig i en postapokalyptisk värld, men i så fall bör den vara någorlunda återuppbyggd och ha en (problematisk) samhällsvision.

Formen av dystopi har varierat genom tiderna och till stor del avspeglat den tidens skräck. John-Henri Holmberg påpekade att nuförtiden skrivs dystopier sällan av etablerade sf-författare, utan oftare av författare av ungdomsböcker och författare från de större litterära strömningarn utanför fantastik-genren, som kanske tröttnat på att skriva om olycklig kärlek och familjeliv. För dem kan dystopin vara ett sätt att pröva på science fiction utan att behöva sätta sig in i hela genren.

Utopier och dystopier är en kommentar till samtiden och som genre äldre än ren science fiction. En del skildringar som dess författare ser som utopier uppfattas som dystopier av läsarna, exempelvis Platons Staten och B.F. Skinners Walden Two. Ett motsatt exempel är Norman Spinrads The Iron Dream, en berättelse från en alternativ värld där den misslyckade målaren Adolf Hitler beskrivit sin utopi, misstänkt lik det han faktiskt försökte förverkliga i vår värld. (Tyvärr har nynazister i vår tid tagit den till sig som en verklig utopi.)

Är utopier en i-landsgenre? Karin Tidbeck refererade från sitt besök i Kina, där författare inte kunde förstå hur vi svenska, som lever i ett "My Little Pony"-land, skulle vilja skriva dystopier. I Kina vill ingen läsa dystopier och det är också svårt för författare att skriva dem eftersom de redan bor i en sådan värld. John-Henri Holmberg berättade då också om hur Sovjetunionen på 1930-talet upprättat explicita regler för science fiction (liksom för annan litteratur); sådant som att den måste utspela sig inom 50 år, inom Sovjetunionens gränser, och att alla problem självklart måste lösas av kommunismen. I strikta religiöst styrda samhällen kan det också ses som hädelse att försöka beskriva framtiden.

Miljökatastrofer borde väl vara ett bra tema för dystopier? Men de utspelar sig under längre tidsrymder vilket gör det svårt att skapa explicit dramatik. De kräver en stor mängd inläsning av fackkunskaper för att kunna beskriva katastrofen, och ännu mer för att kunna beskriva en lösning.

Det kommer alltid att finnas möjligheter att skriva dystopier för vi kommer aldrig att komma till ett läge där alla är nöjda med samhällets tillstånd.

Lord Dunsany och Älvkungens dotter
Peter Nilsson, som översatt boken The King of Elfland's Daughter till svenska, berättade utförligt om dess författare Lord Dunsany, hans många verk och mer specifikt Älvkungens dotter, skriven 1924. Där har han gjort om myten om Älvkungen, som bland annat Goethe skrivit om, och på ett framsynt sätt beskrivit inte bara hur en mänsklig prins finner och gifter sig med Älvkungens dotter, utan ännu mer om vilka problem de två har med att förstå varandra.

Världsbygget hänger inte helt samman och detaljer kan motsäga varandra, men det är inte den sortens bok som man kräver det av. Jag har börjat läsa boken på engelska och är fascinerad av det lyriska språket och hur historien ständigt får stanna upp och veckla ut sig åt ett annat håll för att beskriva en intressant bihistoria. Peter Nilsson rekommenderar att man har tålamod och läser ut boken! Det händer mycket på de första sidorna, sedan planar berättelsen ut, men det lönar sig att läsa till slutet.

Peter Nilsson säger att Lord Dunsanys sjuhundra noveller och sextiotal romaner är av ojämn kvalitet, men lockade oss åhörare ändå att läsa vidare, till exempel boken The Gods of Pegana. Där sker ett världsbygge i form av en ursprungsberättelse, hymner och liknande religiösa skrifter. Av det vi fick uppläst för oss låter det mycket fantasifullt och vackert.

Jo Walton's Guest of Honour Speech
Den vältaliga Jo Walton hade redan skrivit ett tal för när hon var hedersgäst vid WisCon tidigare i år. Det var tjugo minuter långt, men med utvikningar och svar på frågor kunde hon med lätthet fylla hela den vikta timmen. Hon berättade mycket om hur hon finner/uppfinner huvudpersonerna till sina böcker: de promenerar in i hennes huvud så gott som färdiga. De kan också leva kvar där i flera år efteråt och envist pocka på att få vara med och ta huvudroller i nya böcker hon planerar. Om sedan Jo Walton i sitt vanliga liv behöver göra något hon inte tycker är roligt, till exempel tvätta, kan hon ta fram en rollfigur som tycker det är fantastiskt att kunna tvätta i maskin och slippa klappa kläderna mot stenar i forsen.

Men, sade hon, om man inte är bra på att skriva fullödiga karaktärer skall man inte göra det i onödan. Bakgrundshistorier om olyckliga barndomar och liknande kan tynga ned en berättelse om de är omotiverade. Något att tänka på när man läser är också att alla är opålitliga berättare (unreliable narrator). Inte nödvändigtvis för att man ljuger, utan för att man alltid missar några detaljer.

Jag tyckte Jo Walton sade att hennes tal fanns på nätet, men jag har inte hittat det än. Hittar jag det lägger jag en länk här. Tips mottages också tacksamt!

Vidare:
Fredag
Lördag del 1 
Lördag del 3
Söndag 

Fantastika 2013, lördagen del 1

Worldbuilding
Till andra dagen av Swecon kom jag (nästan) i tid till diskussionen om Worldbuilding där Michael Cobley, John Meaney och Jo Walton berättade om hur de bygger världarna för sina berättelser. Hur undviker man tråkiga infodumps? Jo Walton sade att om man använder knepet att låta sin huvudperson läsa ett informationsmaterial, så kan hen få klaga på att materialet är tråkigt eller något liknande, så blir det en del av berättelsen.

Hur gör man research? Det går inte att säga att man slipper research bara för att man skriver om påhittade världar vi inte har fakta om; istället måste man ju tänka ut om man i den världen använder telefoner eller om man meddelar sig med varandra på annat sätt - de perifera detaljerna som författaren kanske egentligen tycker är ointressanta. Jo Walton sade att inför de böcker hon har skrivit visar det sig i efterhand att de böcker hon läst de tio åren innan varit en indirekt research. Farthing, en alternativ historieskrivning om Storbritannien som slutit fred med Hitler, skrev hon utan research. När hon ville kolla fakta efter att boken var klar, fann hon att mycket av det hon tänkt ut hade grund i vad som verkligen hänt. Vidare research inför nästa bok i Small Change-serien fick henne att inse att hon behövde skriva två böcker till, inte en.

På liknande sätt skrev John Meaney våghalsigt den första boken i sitt rymdepos med grund i den nordiska gudasagan utan att ha gjort den research han visste att han borde göra inför de nästa två böckerna. Michael Cobley blev så fascinerad av de teorier om lager av "gamla" hyperspace (inspirerad av David Brins Uplift - jag visste det!) som han utvecklade i Humanity's Fire-serien, att han bestämde sig för att stanna i den världen och skriva en bok till efter att trilogin var avslutad. Han har tänkt ut så mycket bakgrundsmaterial att han kommer att skriva ännu fler böcker i den världen.

Jo walton å sin sida vill inte lämna världen hon har skapat medan hon håller på och skriver, men när boken är klar vill hon oftast hellre börja skapa en ny. John Meaney har skrivit en andra bok i en serie som slutar med en massiv cliffhanger, och han får mail varje vecka av läsare som mer eller mindre upprört vill att han skall fortsätta och skriva vad som hände sedan!

Intervju med Lavie Tidhar
Lavie Tidhar växte upp på en kibbutz i Israel. I biblioteket fanns böcker, även science fiction, översatta från flera europeiska språk, samt även dålig israelisk pulp fiction. Som barn såg han inte sin egen framtid i de SF-böcker han läste, ingen att identifiera sig med, förrän han läste om en kibbutz på Mars i en bok av Philip K Dick.

Eftersom han kommer från ett icke-engelsktalande språkområde vill Lavie Tidhar gärna lyfta fram litteratur från delar av världen som inte är engelskspråkiga. Därför startade han en blogg med World SF och började ge ut antologier med SF-berättelser översatta till engelska från andra språk. Till första boken var det svårt att hitta författare, men det gick lättare med varje bok.

Att etablerade västerländska författare skriver historier som utspelar sig i andar länder är inte fel, men det är synd när det som blir läst är en bok om Indien av en engelsk författare, istället för en bok om Indien av en inhemsk författare. På samma sätt vill han nu vända sig till sin egen kultur och tradition för inspiration. Men när han nuförtiden föreslår för israeliska fantastik-författare att skriva om Haifa som har en lång och varierad historia slår de ifrån sig till förmån för traditionell SF i västerländsk stil.

Ibland uppstår dock problemet att kunskap om seder som är självklart i en kultur måste förklaras när de berättas utanför den kulturen. Och vice versa kan långa förklaringar för en utomstående publik behöva skalas bort när stycket skall publiceras för dem som redan vet det som förklaras.

Just nu skriver Lavie Tidhar en bok om Hitler - han skriver så snabbt han kan, mellan 00 och 03, för att slippa vara inuti hans huvud så länge. Tillsammans med en serietecknare skrev han nyligen en seriebok och ett screenplay om Irene Adler, kvinnan som överlistade Sherlock Holmes, eftersom han blev så irriterad över hur slarvigt och illa hon behandlades i såväl de stora Hollywoodfilmerna som i BBC-serien om Sherlock Holmes de senaste åren. Det låter intressant! Lika intressant verkar hans nya bok, The Violent Century, som handlar om något han egentligen inte tycker om, superhjältar. Men av just den anledningen kan han nog göra något lika intressant av dem som han i An Occupation of Angels gjorde av änglar, väsen som inte alls fanns representerade när han växte upp.

How do you make a plot?
Nästan samma personer som talat om Worldbuilding fick senare under dagen berätta om hur de skapar intriger till sina böcker - Jo Walton, Michael Cobley och Hannele Mikaela Taivassalo. Jag blir inte förvånad över att höra att Michael Cobley strukturerar sina böcker (hela trilogin om nödvändigt); det märks i hur han skriver att det är de stora linjerna som intresserar honom mer än karaktärerna och scenerna. Men till och med han kunde tappa intresset en gång när han planerat så mycket att det kändes som att han redan skrivit hela historien.

Å andra sidan är det intressant att höra hur löst planerat Jo Waltons böcker skrivs fram. Hon skapar främst personligheter, sätter dem i olika situationer och låter dem reagera på vad som händer. "Plot is what stops everything from happening at the same time." Hon brukar tänka ut vad som är nästa intressanta händelse, och sedan hur hon skall få det att hända. Halvvägs genom boken börjar hon fundera på hur boken skall sluta och hur hon skall komma dit. Till exempel var det vid den punkten i Farthing som hon insåg att den inte skulle få ett konventionellt slut, och då blev hon ivrig att skriva vidare. Men hon har en övergripande vision, så det händer inte att en bok blir helt annorlunda än vad hon tänkt från början.

Om man tar en situation, som kan vara hur bra som helst, kan man tänka sig: "Who hates this? Who does this hurt?" Jo Walton säger: "Things happen in cracks. Two things coming together." Bokens personer måste bry sig om vad som händer, och läsaren måste bry sig om personerna. "And the evil characters", flikar Hannele Mikaela Taivassalo in. Hon vill också bevara spänning i historien, att läsaren inte skall veta vad som händer på nästa sida. Vad skall man då inte berätta?

Det finns tre grundläggande intriger, säger Jo Walton: Hamlet, Belisarius och Stolthet och Fördom. (Anm: Antalet intriger och vilka de är varierar med vem man frågar!) Stjäl en intrig och använd den, t.ex. Guldlock. Börja nära ursprungshistorien och gör sedan andra saker.

Vad Jo Walton säger om avslutningen på en berättelse får såväl publik som panel att tänka till och nicka: "the end of a story has to be strong enough to hold the world built". Om man har skrivit en novell är det OK att låta den sluta med en twist eller en komisk vändning. Men om man har byggt upp en hel värld med karaktärer och livsöden som läsaren engagerat sig i, kan hen känna sig lurad om ett helt romanbygge slutar med att invalidera allt som hänt innan. Mycket tänkvärt.

Vidare: 
Fredag 
Lördag del 2
Lördag del 3
Söndag 

Fantastika 2013, fredagen

Årets upplaga av science fiction- och fantasykongressen Swecon har namnet Fantastika och hålls i Dieselverkstaden i Nacka. Jag kom just i tid till öppnandet på fredag kväll, och kunde ringa in så många intressanta programpunkter att mitt festivalprogram skulle kunna likna luffarschack - förutom att det inte finns något tråkigt som jag har kryssat ut.

Intervju med Jo Walton
Min första reguljära programpunkt var intervjun med hedersgästen och Hugoprisvinnaren Jo Walton. Hon är sympatisk och talför som intervjuoffer, och pepprar sina utförliga svar med minnesvärda oneliners. Något hon nämnde var att när hon kollar upp de pingar hon får när någon har bloggat om romanen Among Others är att nästa recensionspost ofta är Ursula K Leguins The Left Hand of Darkness eller någon annan av böckerna som boken nämner. Fast på den här sidan är ju "nästa post" faktiskt den här posten!

 Jo Walton berättade att fram till 1989 planerade hon egentligen inte för framtiden, eftersom hon hade i bakhuvudet att världen skulle gå under i kärnvapenkrig. Men vid 1989 insåg hon att det inte skulle hända! Vid det laget var hon också på väg att uppfylla ett av sina livsmål, att få barn, och nu vet vi att hon uppfyllt även de två andra, att skriva och att vinna Hugopriset. (Hurra och grattis!)

Från att ha skrivit en del fiktion i tonåren gick Walton till att under lång tid försörja sig på att skriva icke-fiktion, bland annat för rollspel och guideböcker. Där måste hon vara kort och koncis, vilket hon hade lärt sig mycket av när hon sedan började skriva fiktion igen. Hennes väg tillbaka till det fria skrivandet gick via Tolkien-diskussionsgrupper på Usenet där hon blev hon uppmuntrad att skriva poesi. "It's easier to say things through poetry than email" och "I kind of leak poetry", som hon själv så målande sade.

Det var intressant att höra att Jo Walton inte skriver noggranna plottar för sina romaner, eftersom hon tycker att det dödar dem. Inte heller planerar hon att skriva bokserier: Farthing var tänkt som en stand-alone-bok. Men efter att hon var klar med Farthing började hon faktakolla det hon redan skrivit (vilket visade sig stämma kusligt väl med verkligheten). Då hon samtidigt läste en bok om Hamlet samt Nancy Mitfords Love in a Cold Climate kände hon att hon måste spinna vidare till vad som blev Ha'penny och Half a Crown.

Walton jämförde också böckernas handling med den nutida situationen där ogrundade anklagelser om massförstörelsevapen togs som anledning för att starta krig. Men Small Change-böckerna med sin alternativa historieskrivning var till att börja med inspirerade av Josephine Teys bok Brat Farrar. Den kusliga känsla Walton fick, av ett Europa där nazistockupation och koncentrationsläger existerar samtidigt med ett småputtrigt engelskt landskap, ville hon förmedla till oss andra läsare, och det underströk hon genom att välja den prydliga berättartekniken som vi känner igen från cozy mysteries. Jag vill skjuta in att just det lyckas hon med väldigt väl; den lugna stämningen ökar bara på min paranoia.

Om Among Others tycker några att det är konstigt att en fantasybok handlar om en flicka som läser science fiction - varför inte fantasyböcker? Men svaret, förutom att det inte fanns så mycket fantasy på 70-80-talet, är med Waltons ord: "fantasy is her problem, science fiction is giving her the toolkit to escape". Till exempel reciterar Mor The Litany of Fear för att få styrka under en magisk attack.

Jo Walton sade att hon dras till utmaningar, det svåraste hon kan tänka sig vill hon skriva om. Jag skulle väldigt gärna vilja läsa den kärleksdikt om Ask och Embla när de just fått mänsklig form som hon skrivit som om en viktoriansk poet skulle skriva den, men ändå sångbar för den "female Viking acapella group" som fick den till sitt kickstarterprojekt. Någon dag kommer den att komma på Jo Waltons hemsida!

Urban Fantasy
I paneldebatten om Urban Fantasy talades det om vad som definierar genren (an element of  "woo woo", enligt John Berlyne, där woo woo betyder spöken, voodoo eller liknande). Vi fick höra att bokhandlare och förlag slussar böcker mellan Urban Fantasy och Paranormal Romance beroende på om författaren och huvudpersonen är kvinnlig, och på hur stor plats world building har i boken. Författaragenten John Berlyne flikade också in att förlag hellre tar UF-böcker med kvinnliga huvudpersoner och ryggar tillbaka från manliga huvudpersoner.

Jack Vance
John-Henri Holmberg höll ett initierat och personligt föredrag om sf-författaren Jack Vance, som ju gick bort i år. Hans sista verk var faktiskt en jazz-skiva, en av många. Men han hade skrivit många böcker och kunde fortsatta även efter att han blivit i princip blind, tack vare en anordning där det han skrev på ett tangentbord projicerades i stora bokstäver på väggen så att han kunde läsa det.

Den frispråkige Jack Vance deklarerade att han inte skulle besöka fler sf-kongresser efter 1958, då han suttit en halvtimme i hotellobbyn under WorldCon och såg så många människor han inte skulle vilja umgås med. Men John-Henri Holmberg lyckades ändå locka honom tillbaka till kongressvärlden med en inbjudan till ScanCon 1976. Ja, en betald resa till Stockholm lät ju bra! Så den store festglade Jack Vance kom till KTH:s kårhus, höll ett två timmar långt tal som bara de fyrtio närmaste kunde höra, festade hela natten, höll på att krossa Stieg Larsson i taxin hem på morgonkvisten, och kom nästa dag tillbaka till kårhuset för att hjälpa till att städa, starkare och uthålligare än alla andra.

Av John-Henri Holmbergs välbalanserade föredrag med citat ur Jack Vances verk förstod jag att jag nog läst några av hans böcker som tonåring, men att man gör rätt i att läsa ännu mer av Jack Vance.

Fantasy and sf worth reading
Kvällens sista punkt resulterade i en lång och kladdig lista med felstavade namn på författare och böcker som Jo Walton, Lavie Tidhar och Ian Sales tycker är läsvärda. Jag skall korrekturläsa och återkomma med det jag lyckades krafsa ned!

Vidare:
Lördag del 1 
Lördag del 2 
Lördag del 3 
Söndag 

Among Others av Jo Walton

På samma sätt som det är genialiskt att låta en karaktär i en TV-serie älska TV-serier, är det genialiskt att låta huvudpersonen i en bok vara bokälskare, därtill en bokslukare med större aptit än kakmonstret. Speciellt när såväl huvudpersonen som bokens läsare tillhör skaran av science fiction-fans, en skara som ständigt växer men som ändå ofta ses över axeln.

I de andra böcker jag har läst av Jo Walton - Farthing och Ha'penny - är hennes stil återhållen, neutral men säker på sin sak. En liknande berättarröst har femtonåriga Mor, huvudpersonen i Among Others. De svåra händelser hon upplevt och upplever berättas med en jämn ton, så att man ofta får läsa mellan raderna för att förstå hur ont de har gjort. I förbifarten kan hon nämna hur svårt något är att skriva om, eller att berätta för dem som frågar även om de menar väl. Att känslorna inte tar överhanden i berättelsen gör att jag upplever dem som ännu mer allvarliga.

De smärtsamma händelser som Mor har varit med om presenteras för läsaren bit för bit. De har lett fram till att hon halvvägs genom höstterminen börjar på internatskolan Arlinghurst, betalat av halvsystrarna till den far hon bara nyligen träffat. Den stora trösten i livet är böckerna - science fiction-böckerna Mor läser så ofta hon har tid. Som ett pärlband rinner över sidorna namn på författare och böcker som jag känner igen och ibland till och med har läst. Strax efter beskrivningen av en jobbig situation kan det komma ett kort omdöme om en bok, och man förstår (och minns) vilken tröst det är att försjunka i en god berättelse.

Tillsammans med Mor blir det tydligt vilken guldgruva bibliotek är. "Interlibrary loans are a wonder of the world and a glory of civilization", säger hon. Att sedan kunna prata om böckerna med någon som också läst dem är en ännu större lycka och en början till verklig gemenskap med andra människor för Mor. (Under läsningen var jag extra glad över att jag själv kommer att höra Jo Walton i person tala om sitt författarskap på Fantastika om mindre än en vecka.)

Till Mors liv hör också älvorna och den magi hon lärt sig av dem. Magin har en fantasieggande form och älvorna är av ett annorlunda slag, och som Mor berättar om dem låter de å ena sidan fullständigt trovärdiga, å andra sidan som möjliga fantasifoster och en verklighetsflykt. Det är en styrka att boken så länge är så tvetydig på den punkten.

Among Others är en välskriven bok med en fascinerande historia och fin psykologisk insikt. Min beundran för Jo Walton har vuxit ytterligare en bit, och hon har ökat min kärlek till biblioteken ännu mer. Efter att ha läst ut boken läste jag en (spoilerfylld) frågestund med Jo Walton, där hon svarar på frågor hjälpsamt och vänligt. Jag ser fram emot att få höra henne tala ännu mer om sitt författarskap på kongressen Fantastika om bara några dagar.

Fler böcker av Jo Walton:
Tooth and Claw
Farthing
Ha'penny

Filharmoniker i närbild med Fauré

Höstens första kammarmusikkonsert med musiker ur Kungliga Filharmonikerna var en enastående fullträff! Ett varierat, rikt program framfördes med stor skicklighet och närvaro av ett tilltagande antal musiker och avslutades med välförtjänta bravorop från publiken.

Först ut var den intressanta Duo för violin och cello av Erwin Schulhoff, som jag har lyssnat på om och om igen den senaste tiden, för vilken Joakim Svenheden och Johannes Rostamo (violin resp. cello) tog plats på scenen. Speciellt den andra satsen har en fantastisk framåtrörelse, men hela verket växlar fint mellan att utforska instrumentens hela register och att låta dem samspela nästan med en röst.

Till det andra stycket, Beethovens Stråktrio i c-moll, anslöt Pascal Siffert viola. Eftermiddagens äldsta verk lät inte alls omodern i sällskapet, utan framåtsynt och briljant. Speciellt i violinstämman krävs en virtuositet som dock inte är skrytsam utan snarare tillbakalutat självsäker, och de tre musikerna klarade galant att balansera precision med känsla.

Till sist framfördes Gabriel Faurés Pianokvartett nr 1 med Per Lundberg vid flygeln. Än en gång kändes en energi och framåtanda som tycktes strömma från tiden för verkets komponerande, men nu tillsammans med en känsla av att den nya tiden är här NU, vi kan göra (komponera) vad vi vill och framtiden ligger öppen. Från dansant över härligt lekfull, sedan mer förstämd men till sist till en triumferande final var vi lyssnare lika engagerade som kvartetten på scenen. Detta var en sällsynt lyckad konsert!

Community

 

Det börjar med en McGuffin. Jeff Winger (Joel McHale) ser en snygg tjej, Britta Perry (Gillian Jacobs) i sin spanskklass. Han bjuder in henne till en fejkad studiegrupp efter lektionen för att kunna flirta med henne i fred. Men till studierummet dyker det upp fem andra personer - tricket misslyckas, men kärnan i TV-serien Community har skapats.

De sju mycket olika personerna pluggar alla spanska för Señor Chang (Ken Jeong), en klassrumsdespot med storhetsvansinne och en skrämmande önskan att komma riktigt nära sina studenter. Under terminens gång svetsas gruppen samman under sina många plugg-sessioner till en gemenskap som håller även när spanskkursen är någorlunda avklarad.

Greendale Community College leds av Dean Pelton (Jim Rash), som är mycket medveten om att hans college är undermåligt, men kämpar på i sin balansgång mellan att försöka höja standarden och att ta in och godkänna vem som än har lust att plugga litet. På Greendale Community College kan man gå kurser i intressanta ämnen som drejning, stegar och Glassens historia.



Det finns TV-serier som man kan följa eller missa från vecka till vecka för att man alltid vet ungefär vad som händer, och det finns människor som gillar den sortens TV-serier. Så finns det människor som älskar noggrant planerade serier där varje detalj har en innebörd och ett förfluget ord i säsong två kan få enorm betydelse i säsong tre. Buffy the Vampire Slayer, Arrested Development och Community finns till för oss som hör till den senare kategorien. Det genialiska är att det finns en till av oss bland huvudrollerna i Community: Abed Nadir (Danny Pudi), som ser kultfilmer och TV-serier och mappar vardagens händelser till troper i TV-serier.

Trots att han har svårt att förstå sig på människor finner han en jättebra vän i Troy Barnes (Danny Glover) i studiegruppen. Skildringen av deras vänskap är en av de bästa jag har sett; två människor med livlig fantasi som låter dem förgylla vardagen med att bygga en koja av kuddar, eller bara sjunka ned framför TV:n med en nyupptäckt kultfilm. Den sortens vänskap och de fantasierna är just den verklighetsflykt jag önskar mig av bra TV-serier.

Efter varje avsnitt visas alltid en kort scen med eller utan koppling till avsnittets innehåll. Till mina favoriter hör snuttarna ur den fejkade morgonshowen Troy and Abed in the morning.


Vid ett tillfälle i serien får Abed panik när säsongsstarten för hans favoritserie Cougartown flyttas till "mid-season", alltså en halverad säsong som börjar efter nyår. Hans vänner försöker muntra upp honom, bland annat med att rabbla förhoppningen "six seasons and a movie" som ett mantra. Ironiskt nog har Community självt blivit flyttat till mid-season de två säsongerna efter det, vilket Troy och Abed tog upp i ett klipp som sändes som tröst för alla längtande.



Community har aldrig haft höga tittarsiffror, men under den fjärde säsongen dalade de ytterligare. Att intresset minskade när serien fokuserade mer på gruppens inbördes relationer än studierna (vilket förstås adresserades i en bisats i ett avsnitt), och manuset blev tunnare när seriens skapare Dan Harmon obegripligt nog petades. Skådespelaren bakom gruppens Pierce (Chevy Chase) har hoppat av, och hur skall Abed klara sig när hans bäste vän Troy lämnar serien? Men pris ske lov! Till säsong fem kommer Dan Harmon tillbaka, tillsammans med Chris McKenna som har skrivit några av de mest komplicerade och underhållande avsnitten, inklusive den geniala och Hugo-nominerade Remedial Chaos Theory. Tillsammans med alla andra hängivna fans skanderar jag "Six seasons and a movie!" och hoppas på ett lika långt liv för Community som för Inspector Spacetime.

Hebrewpunk av Lavie Tidhar

En egenhet hos judiska vampyrer är att de inte skadas av vigvatten. Den egenskapen kan vara till stor nytta i en värld som i allmänhet skyddar sig mot vampyrer med kristna symboler. Den världen, som Lavie Tidhar skriver fram, är ett alternativt universum med synliga inslag av vampyrer, hamnskiftare och varelser ur den judiska traditionen, såsom golem och magikunniga rabbiner.

Samlingen Hebrewpunk innehåller fyra halvlånga noveller, som tyvärr inte håller samma klass som Lavie Tidhars övriga verk. Å ena sidan hinner han inte skapa lika tät atmosfär som i Osama, å andra sidan håller han inte lika högt tempo som i An Occupation of Angels. Den avslutande novellen, en steampunk-noir med inslag av uråldiga riter, är full av darlings som redan är döda men borde dödats igen... redan på papperet. Det är bara i stycket Uganda som det skimrar en föraning av hur väl Tidhar med några målande ord kan skapa en parallell värld, lik vår men ändå inte. Men på det hela taget är Hebrewpunk inte alls lika välskriven som de andra böcker jag har läst av författaren.

Fler böcker av Lavie Tidhar:
An Occupation of Angels
Osama

Necronomicon på Dramaten Elverket

Teater kräver inlevelse; trots att publiken ser scenkanten, ljusriggar och med-åskådaren skall den leva sig in i känslorna hos aktörerna på scenen. Skräck, å andra sidan, är en primitiv och direkt känsla, och den kan framkallas utan finess genom att - BOM! - försätta salen i mörker eller - AAAH! - skrika högt så att det ringer i öronen. Riktigt skickliga pjäser som till exempel The Woman in Black, som har spelats kontinuerligt i 25 år på Londons teaterscener, kan kombinera intellekt och kalla kårar på ett sätt som ger både hjärnan och nervsystemet en genomkörare, och de ambitionerna har även Dramatens uppsättning av Necronomicon.

Till inledning samlas publiken i ett halvt nedsläckt sjukhus, där en skräckslagen patient försöker värja sig mot otäcka figurer i vita rockar som stiger fram ur skuggorna eller ur människosamlingen. När vi åskådare tagit plats på våra bänkar fortsätter scenen i ett klaustrofobiskt trångt sjukhusrum. Läkarna och sjuksköterskorna har tagit av sina masker men har fortfarande något onaturligt över sig i sin sminkning och sina ryckiga rörelser. Det är lätt att sätta sig in i förvirringen och känslan av begynnande galenskap hos patienten, Edward Zann Jr. (Eric Stern).

Den fantastiska musiken av Tiger Lillies ackompanjerar hans berättelse om händelserna som lett fram till hans sammanbrott. Det är också bara att uppleva och njuta när gradängerna med publiken på dras bakåt i rummet och ökar på känslan av svindel. De enorma stalaktiterna och stalagmiterna som kantar scenutrymmet visar upp gruvans storlek och människornas litenhet, och de liknar samtidigt huggtänder av något okänt men lättväckt monster. När de långsamt fälls eller reses för berättelsens skull är det obönhörligt, liksom utan hänsyn till de små människokrypen och deras (våra) tankar.

Edward junior har med sin barndomsväninna Edith (Maia Hansson Bergqvist) och hennes mor Judith (Thérèse Brunnander) ner i gruvan hans far låter gräva, för att undersöka de mystiska saker som hänt den senaste tiden. Aj aj aj! Nere i en övergiven gruva finns det många anledningar till skräck. När belysningen pajar och allt vi ser är de irrande pannlamporna ryser man över den ensamma ljuskäglan - och vad den kan råka falla på.

Det ÄR H.P. Lovecrafts värld vi har hamnat i under jorden. Gruvarbetaren Sebastian (David Book) har hittat den ökända boken Necronomicon och dras till det han finner där - Shub Niggurath, R'lyeh, Cthulhu. Hans Roy Batty-blonda karaktär med blint lysande ögon fascinerar, så tydligt som han är på ett eget uppdrag, på tvären mot de övriga (eller???). Återblickar till barndomen, som är läskiga i sig, visar sig har större betydelse för handlingen än man först kan ana. Då och då stiger överläkaren, med drag av Edwards far Edward Zenn Sr. (Staffan Göthe), in i handlingen för att resonera med den möjligtvis yrande Edward Jr.

Dramatiseringen, scenografin och musiken spelar som synes en stor roll för att skapa pjäsens rysningar. Manuset av Gustav Tegby är också raffinerat i sig. Skådespelarna är bra - den osäkre Edward junior, den intelligenta Edith, de vuxna Judith och Edward Sr. och den fantastiske svårfångade Sebastian. Det enda jag skulle önska är litet större gester i skådespelet, speciellt mot slutet när mörkrets hemligheter avslöjas knivhugg för knivhugg. Att spela tydligare och större vore här inte att nedvärdera publikens förmåga att förstå, utan helt enkelt vara jämbördigt med de stora, omstörtande handlingar och känslor som rörs upp. Men jag tror att det kommer att falla på plats under spelperioden - den välplanerat långa spelperioden, där första månaden redan är så gott som utsåld. Jag hoppas och tror att Necronomicon kommer att spelas länge, för fulla hus. Kanske på en egen scen, år efter år, med ny och återkommande publik som kommer för musiken och rysningarna? Jag skulle säkert komma tillbaka nästa år.

Länk till Dramatens sida om Necronomicon

Foto: Sören Vilks

The Anubis Gates av Tim Powers

Tänk dig tiden som en flod som strömmar fram. Tänk dig att den floden har ett istäcke med ett antal hål i, och att det går att ta sig upp genom ett hål och ned genom ett annat. Då har du hittat möjligheten till tidsresor, mellan bestämda platser och tider. Det är just vad den förmögne företagsledaren J. Cochran Darrow har upptäckt, och under stort hemlighetsmakeri och säkerhetspådrag förbereder han en resa tillbaka i tiden för sig själv och ett antal intresserade.

Det är en fröjd att läsa om alla detaljer i den noggranna planeringen. Några utvalda personer, välbeställda och historieintresserade, klär sig i tidsenliga kläder (ingådda för att inte se nya och misstänkta ut) och placerar sig i hästdragna vagnar för att resa från nedslagsplatsen år 1810 in till London för att höra ett föredrag av poeten Samuel Taylor Coleridge. Med som guide är vår huvudperson, Brendan Doyle, litteraturhistoriker med expertis på den perioden och dess poeter.

Till läsfröjden bidrar också att handlingen (åtminstone till en början) kretsar kring ett genuint intresse för romantikens poeterna och deras verk. Därtill kommer att Tim Powers skriver med psykologisk skärpa, sinne för miljön och humor. För visst kommer något att få dessa exakta planer att klicka! Och hux flux så är Brendan Doyle kidnappad och kvar i 1810 medan returvägen tillbaka till 1983 stängs. Lika roligt och upplyftande är hans positiva inställning; han tänker sig gång på gång att han kan göra det bästa av situationen, kanske till och med vinna stort på sin kunskap om framtiden, kanske på något sätt ta sig hem igen genom något senare lufthål i tidsfloden. Och gång på gång är han på väg att promenera rakt in i faran - ibland klarar han sig, ibland blir han rejält mörbultad på köpet.

En fascinerande ingrediens i handlingen är de egyptiska magikerna, Anubisdyrkarna som befinner sig i London för att på något sätt störta Englands regering och så låta Egyptens gudar återta makten i världen. Deras myter och magi är väl genomtänkta och beskrivna i boken, liksom de brottstycken vi får höra om den magi som existerar på engelsk jord och som kan användas, om än inte kontrolleras.

Tidsresorna i The Anubis Gates är av det slaget att samma person kan existera i två eller fler upplagor i samma ögonblick, om den ena har rest från en annan tid. Historien, den som är känd i framtiden av Doyle och oss, är inte huggen i sten men tycks vara någorlunda svår att rubba. Liksom Powers själv sagt i en intervju vill han skriva om händelserna så att de passar in i vad vi kan läsa i historieböckerna. Känslan blir att The Anubis Gates beskriver vad som hände i skuggorna år 1810, och hur några detaljer påverkade det som tecknades ned för eftervärlden.

Jag läste den svenska översättningen, Anubisportarna, när den kom ut. Även om jag inte hade glömt större delen av handlingen hade det varit ett nöje att läsa om den igen, tack vare Tim Powers drivna, fantasifulla handling och stadiga berättarröst. Jag kommer definitivt att läsa fler böcker av Powers.