Teater kräver inlevelse; trots att publiken ser scenkanten, ljusriggar och med-åskådaren skall den leva sig in i känslorna hos aktörerna på scenen. Skräck, å andra sidan, är en primitiv och direkt känsla, och den kan framkallas utan finess genom att - BOM! - försätta salen i mörker eller - AAAH! - skrika högt så att det ringer i öronen. Riktigt skickliga pjäser som till exempel The Woman in Black, som har spelats kontinuerligt i 25 år på Londons teaterscener, kan kombinera intellekt och kalla kårar på ett sätt som ger både hjärnan och nervsystemet en genomkörare, och de ambitionerna har även Dramatens uppsättning av Necronomicon.
Till inledning samlas publiken i ett halvt nedsläckt sjukhus, där en skräckslagen patient försöker värja sig mot otäcka figurer i vita rockar som stiger fram ur skuggorna eller ur människosamlingen. När vi åskådare tagit plats på våra bänkar fortsätter scenen i ett klaustrofobiskt trångt sjukhusrum. Läkarna och sjuksköterskorna har tagit av sina masker men har fortfarande något onaturligt över sig i sin sminkning och sina ryckiga rörelser. Det är lätt att sätta sig in i förvirringen och känslan av begynnande galenskap hos patienten, Edward Zann Jr. (Eric Stern).
Den fantastiska musiken av Tiger Lillies ackompanjerar hans berättelse om händelserna som lett fram till hans sammanbrott. Det är också bara att uppleva och njuta när gradängerna med publiken på dras bakåt i rummet och ökar på känslan av svindel. De enorma stalaktiterna och stalagmiterna som kantar scenutrymmet visar upp gruvans storlek och människornas litenhet, och de liknar samtidigt huggtänder av något okänt men lättväckt monster. När de långsamt fälls eller reses för berättelsens skull är det obönhörligt, liksom utan hänsyn till de små människokrypen och deras (våra) tankar.
Edward junior har med sin barndomsväninna Edith (Maia Hansson Bergqvist) och hennes mor Judith (Thérèse Brunnander) ner i gruvan hans far låter gräva, för att undersöka de mystiska saker som hänt den senaste tiden. Aj aj aj! Nere i en övergiven gruva finns det många anledningar till skräck. När belysningen pajar och allt vi ser är de irrande pannlamporna ryser man över den ensamma ljuskäglan - och vad den kan råka falla på.
Det ÄR H.P. Lovecrafts värld vi har hamnat i under jorden. Gruvarbetaren Sebastian (David Book) har hittat den ökända boken Necronomicon och dras till det han finner där - Shub Niggurath, R'lyeh, Cthulhu. Hans Roy Batty-blonda karaktär med blint lysande ögon fascinerar, så tydligt som han är på ett eget uppdrag, på tvären mot de övriga (eller???). Återblickar till barndomen, som är läskiga i sig, visar sig har större betydelse för handlingen än man först kan ana. Då och då stiger överläkaren, med drag av Edwards far Edward Zenn Sr. (Staffan Göthe), in i handlingen för att resonera med den möjligtvis yrande Edward Jr.
Dramatiseringen, scenografin och musiken spelar som synes en stor roll för att skapa pjäsens rysningar. Manuset av Gustav Tegby är också raffinerat i sig. Skådespelarna är bra - den osäkre Edward junior, den intelligenta Edith, de vuxna Judith och Edward Sr. och den fantastiske svårfångade Sebastian. Det enda jag skulle önska är litet större gester i skådespelet, speciellt mot slutet när mörkrets hemligheter avslöjas knivhugg för knivhugg. Att spela tydligare och större vore här inte att nedvärdera publikens förmåga att förstå, utan helt enkelt vara jämbördigt med de stora, omstörtande handlingar och känslor som rörs upp. Men jag tror att det kommer att falla på plats under spelperioden - den välplanerat långa spelperioden, där första månaden redan är så gott som utsåld. Jag hoppas och tror att Necronomicon kommer att spelas länge, för fulla hus. Kanske på en egen scen, år efter år, med ny och återkommande publik som kommer för musiken och rysningarna? Jag skulle säkert komma tillbaka nästa år.
Länk till Dramatens sida om Necronomicon
Till inledning samlas publiken i ett halvt nedsläckt sjukhus, där en skräckslagen patient försöker värja sig mot otäcka figurer i vita rockar som stiger fram ur skuggorna eller ur människosamlingen. När vi åskådare tagit plats på våra bänkar fortsätter scenen i ett klaustrofobiskt trångt sjukhusrum. Läkarna och sjuksköterskorna har tagit av sina masker men har fortfarande något onaturligt över sig i sin sminkning och sina ryckiga rörelser. Det är lätt att sätta sig in i förvirringen och känslan av begynnande galenskap hos patienten, Edward Zann Jr. (Eric Stern).
Den fantastiska musiken av Tiger Lillies ackompanjerar hans berättelse om händelserna som lett fram till hans sammanbrott. Det är också bara att uppleva och njuta när gradängerna med publiken på dras bakåt i rummet och ökar på känslan av svindel. De enorma stalaktiterna och stalagmiterna som kantar scenutrymmet visar upp gruvans storlek och människornas litenhet, och de liknar samtidigt huggtänder av något okänt men lättväckt monster. När de långsamt fälls eller reses för berättelsens skull är det obönhörligt, liksom utan hänsyn till de små människokrypen och deras (våra) tankar.
Edward junior har med sin barndomsväninna Edith (Maia Hansson Bergqvist) och hennes mor Judith (Thérèse Brunnander) ner i gruvan hans far låter gräva, för att undersöka de mystiska saker som hänt den senaste tiden. Aj aj aj! Nere i en övergiven gruva finns det många anledningar till skräck. När belysningen pajar och allt vi ser är de irrande pannlamporna ryser man över den ensamma ljuskäglan - och vad den kan råka falla på.
Det ÄR H.P. Lovecrafts värld vi har hamnat i under jorden. Gruvarbetaren Sebastian (David Book) har hittat den ökända boken Necronomicon och dras till det han finner där - Shub Niggurath, R'lyeh, Cthulhu. Hans Roy Batty-blonda karaktär med blint lysande ögon fascinerar, så tydligt som han är på ett eget uppdrag, på tvären mot de övriga (eller???). Återblickar till barndomen, som är läskiga i sig, visar sig har större betydelse för handlingen än man först kan ana. Då och då stiger överläkaren, med drag av Edwards far Edward Zenn Sr. (Staffan Göthe), in i handlingen för att resonera med den möjligtvis yrande Edward Jr.
Dramatiseringen, scenografin och musiken spelar som synes en stor roll för att skapa pjäsens rysningar. Manuset av Gustav Tegby är också raffinerat i sig. Skådespelarna är bra - den osäkre Edward junior, den intelligenta Edith, de vuxna Judith och Edward Sr. och den fantastiske svårfångade Sebastian. Det enda jag skulle önska är litet större gester i skådespelet, speciellt mot slutet när mörkrets hemligheter avslöjas knivhugg för knivhugg. Att spela tydligare och större vore här inte att nedvärdera publikens förmåga att förstå, utan helt enkelt vara jämbördigt med de stora, omstörtande handlingar och känslor som rörs upp. Men jag tror att det kommer att falla på plats under spelperioden - den välplanerat långa spelperioden, där första månaden redan är så gott som utsåld. Jag hoppas och tror att Necronomicon kommer att spelas länge, för fulla hus. Kanske på en egen scen, år efter år, med ny och återkommande publik som kommer för musiken och rysningarna? Jag skulle säkert komma tillbaka nästa år.
Länk till Dramatens sida om Necronomicon
 |
| Foto: Sören Vilks |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar