Åh, att vara astronaut, susa mellan planeterna i raket, och kunna se den avlägsna jorden mot stjärnhimlen. Romantiskt, spännande, minnesvärt! Men verkligheten för rymdfarare i vår värld innebär minutiös planering, oglamourösa reparationer av livsviktig utrustning och tålamod under de långsamma rörelserna utan hjälp av gravitationen.
Det är det andra slagets astronauter vi får se i filmen Gravity. Sandra Bullock spelar medicine doktorn Ryan Stone som lyfts upp till ISS för att utföra några experiment. Genom hjälmen ser vi att hon är vitblek av magsjuka och yrsel redan när hon arbetar med utrustningen på Hubble-teleskopet. Runt platsen glider den erfarne astronauten Matt Kowalski (George Clooney), lekande med sitt jetpack på sista rymdpromenaden innan pensionen.
Kameran glider långsamt från den oändliga rymden till metallkonstruktionen vi människor skickat upp, från närbilder på astronauterna till större avstånd där man ser hur små och bräckliga människorna är. Det är vackert men litet skrämmande - utrustningen är stabil men inte ofelbar, och går något fel är man ensam långt, långt hemifrån. Och så vet man kanske att en katastrof är vad som triggar filmens handling. Redan under den inledande scenen är det som att en hand kramar om min mage, och den släpper bara taget några korta stunder under filmens gång.
Rymdskrot från en kraschad satellit rusar emot ISS och de oskyddade astronauterna, deras underhållsskepp trasas sönder och bara Stone och Kowalski blir kvar. De störtar inte helt okontrollerat genom rymden, för Kowalskis jetpack fungerar ett tag till, men syret håller på att ta slut, och de måste snarast möjligt ta sig till en räddningskapsel och tillbaka till jorden.
Gravity är ingen actionfilm där saker händer fort, med snabba klipp och hastiga scenbyten. Allt sker långsamt och ofta ljudlöst, och det är filmens stora styrka att scenerna får vara långa och långsamma. Spänningen i att se ett viktigt verktyg glida utom räckhåll i ultrarapid är lika hög som när hjälten duckar och rullar undan ett kulregn. Filmen bjuder in åskådarna till att känna med Stone och leker skickligt fram våra känslor: spänning, oro, skräck, sorg och några välbehövliga minuter av lugn.
Att se filmen i 3D är som att vara med på uppdraget i rymden. Efteråt kan man tänka att det nog var tur att barndomsdrömmen att bli astronaut inte gick i uppfyllelse... eller kanske vaknar drömmen till liv igen?
Det är det andra slagets astronauter vi får se i filmen Gravity. Sandra Bullock spelar medicine doktorn Ryan Stone som lyfts upp till ISS för att utföra några experiment. Genom hjälmen ser vi att hon är vitblek av magsjuka och yrsel redan när hon arbetar med utrustningen på Hubble-teleskopet. Runt platsen glider den erfarne astronauten Matt Kowalski (George Clooney), lekande med sitt jetpack på sista rymdpromenaden innan pensionen.
Rymdskrot från en kraschad satellit rusar emot ISS och de oskyddade astronauterna, deras underhållsskepp trasas sönder och bara Stone och Kowalski blir kvar. De störtar inte helt okontrollerat genom rymden, för Kowalskis jetpack fungerar ett tag till, men syret håller på att ta slut, och de måste snarast möjligt ta sig till en räddningskapsel och tillbaka till jorden.
Gravity är ingen actionfilm där saker händer fort, med snabba klipp och hastiga scenbyten. Allt sker långsamt och ofta ljudlöst, och det är filmens stora styrka att scenerna får vara långa och långsamma. Spänningen i att se ett viktigt verktyg glida utom räckhåll i ultrarapid är lika hög som när hjälten duckar och rullar undan ett kulregn. Filmen bjuder in åskådarna till att känna med Stone och leker skickligt fram våra känslor: spänning, oro, skräck, sorg och några välbehövliga minuter av lugn.
Att se filmen i 3D är som att vara med på uppdraget i rymden. Efteråt kan man tänka att det nog var tur att barndomsdrömmen att bli astronaut inte gick i uppfyllelse... eller kanske vaknar drömmen till liv igen?
Verkar bättre, intressantare och mer begripligt än filmen 2001.
SvaraRaderaJag såg Gravity idag. En fantastisk film, inte minst för scenografin, men den är ju faktiskt lite filosofisk också. Lätt yr i skallen lämnar man biosalongen och är glad att man bor på jorden där det finns gravitation. Och filmen slutar i precis rätt ögonblick.
SvaraRaderaJa, den slutar i rätt ögonblick och i en sinnesstämning man kan ta med sig ut från salongen!
SvaraRadera