Det kan låta stressigt att Lars Noréns senaste pjäs innehåller nittiotre scener (fördelade på tre akter). Även om pjäsen är närmare fyra timmar lång, kommer varje bit att vara givande eller blir det ett hastigt uppradande av scener?
Nej, det är ingen överraskning att de korta scenerna får tillräckligt med tyngd, med tanke på författarens kunnande och de begåvade skådespelarna. I enstaka fall kan det vara svårt att få grepp om vad som har hänt och vad de inblandade talar om, men man tar aldrig miste på deras djupa känslor och sorg. För det är sorg och oförmögenhet att nå varandra som är temat i pjäsen. Människa efter människa som fumligt försöker hantera sin inre tomhet men blir avvisad av sin närmaste, någon som har ett annat uttryck för sin sorg och som inte heller kan formulera eller förstå den.
Vi möter två olika par som båda har förlorat en dotter innan hon hunnit födas, en cellist som blivit förlamad och hans hustru och far, en kvinna som är på väg att dö av alkoholism och hennes son som inte vågar besöka henne, och många fler. Deras öden blir som en nästan komplett provkarta av vad som kan hända en till synes trygg och säker människa i Sverige idag. På så sätt kan varenda åskådare hitta en koppling till sitt eget livs trauman, eller vad hen själv fruktar mest, och vissa scener gör mer ont än andra. Men steg för steg blir man invävd i medlidande med varje person på scenen. Varje delscen är avskild från de andra, men när smärtan får utlopp hos någon går en skälvning genom alla andra på scenen.
Ett tag ser det ut som att de enda som orkar lyssna och trösta är de som har det som sitt jobb: sköterskan (Ing-Marie Carlsson), den personliga assistenten (Thérèse Svensson), diakonen (Gerhard Hoberstorfer), för att alla anhöriga lever i ångest eller förnekelse. Men så enkelt var det inte, och det är bra. Några av aktörerna får verkligen kontakt med varandra - men vid det laget känns världen så ödslig att till och med de tafatta tecknen på kärlek gör ont att se.
Det är ju det att pjäsen bara visar människor med smärta. Den förmedlar en hopplös bild av att alla har ont och att det ständigt blir värre. Tre akter och fyra timmar av det är tungt att ta till sig. Under och efter pjäsen försökte jag påminna mig själv om att det faktiskt finns kärlek och omtänksamhet i världen, men det var svårt. Det är ett kraftprov av ensemblen och regissören Sofia Jupiter att framföra all den här smärtan så att den inte går överstyr.
Så varför skall man då se den här långa uppvisningen i mänsklig sorg, om den kan göra sin åskådare så ledsen? Som en tribut till dem som lever under de plågorna och inte kan gå hem efter föreställningen, som en påminnelse om att ha förståelse för varandra och försöka bidra med vänlighet även till de jobbiga eller konstiga i vår periferi. Men 3.31.93 är en väldigt tung pjäs, och jag rekommenderar den bara till dem som vet med sig att de orkar.
Länk till Stadsteaterns sida om 3.31.93
Nej, det är ingen överraskning att de korta scenerna får tillräckligt med tyngd, med tanke på författarens kunnande och de begåvade skådespelarna. I enstaka fall kan det vara svårt att få grepp om vad som har hänt och vad de inblandade talar om, men man tar aldrig miste på deras djupa känslor och sorg. För det är sorg och oförmögenhet att nå varandra som är temat i pjäsen. Människa efter människa som fumligt försöker hantera sin inre tomhet men blir avvisad av sin närmaste, någon som har ett annat uttryck för sin sorg och som inte heller kan formulera eller förstå den.
Vi möter två olika par som båda har förlorat en dotter innan hon hunnit födas, en cellist som blivit förlamad och hans hustru och far, en kvinna som är på väg att dö av alkoholism och hennes son som inte vågar besöka henne, och många fler. Deras öden blir som en nästan komplett provkarta av vad som kan hända en till synes trygg och säker människa i Sverige idag. På så sätt kan varenda åskådare hitta en koppling till sitt eget livs trauman, eller vad hen själv fruktar mest, och vissa scener gör mer ont än andra. Men steg för steg blir man invävd i medlidande med varje person på scenen. Varje delscen är avskild från de andra, men när smärtan får utlopp hos någon går en skälvning genom alla andra på scenen.
Ett tag ser det ut som att de enda som orkar lyssna och trösta är de som har det som sitt jobb: sköterskan (Ing-Marie Carlsson), den personliga assistenten (Thérèse Svensson), diakonen (Gerhard Hoberstorfer), för att alla anhöriga lever i ångest eller förnekelse. Men så enkelt var det inte, och det är bra. Några av aktörerna får verkligen kontakt med varandra - men vid det laget känns världen så ödslig att till och med de tafatta tecknen på kärlek gör ont att se.
Det är ju det att pjäsen bara visar människor med smärta. Den förmedlar en hopplös bild av att alla har ont och att det ständigt blir värre. Tre akter och fyra timmar av det är tungt att ta till sig. Under och efter pjäsen försökte jag påminna mig själv om att det faktiskt finns kärlek och omtänksamhet i världen, men det var svårt. Det är ett kraftprov av ensemblen och regissören Sofia Jupiter att framföra all den här smärtan så att den inte går överstyr.
Så varför skall man då se den här långa uppvisningen i mänsklig sorg, om den kan göra sin åskådare så ledsen? Som en tribut till dem som lever under de plågorna och inte kan gå hem efter föreställningen, som en påminnelse om att ha förståelse för varandra och försöka bidra med vänlighet även till de jobbiga eller konstiga i vår periferi. Men 3.31.93 är en väldigt tung pjäs, och jag rekommenderar den bara till dem som vet med sig att de orkar.
Länk till Stadsteaterns sida om 3.31.93
 |
| Foto: Petra Hellberg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar