H.P. Lovecraft Omnibus 2, Dagon and Other Macabre Tales

Under nittonhundratalets första decennier reste modiga män längre över haven, djupare in i djungeln, till ställen som tidigare varit okända områden för den västerländska civilisationen. De här upptäcktsresorna avslöjade nya spännande växter, djur och civilisationer, men punkterade också en del fantasifulla drömmar om hemliga riken med oanade skatter. För dem som längtade efter att göra fantastiska upptäckter men inte kunde ge sig ut på expedition kan H.P. Lovecrafts novellerna ha utgjort en tröst.

I många av berättelserna företas utforskningar på övernaturliga plan i det egna hemmet; med hjälp av droger fås kontakt med icke-köttsliga varelser, eller så finns en passage till ett underjordiskt rike av monster bakom en förbisedd dörr i ett gammalt hus. I andra berättelser reser en ensam ung man till en redan exotisk miljö och upptäcker fruktansvärda hemligheter i gravkamrar med oanat innehåll.

Många av de här äventyrarna, de må vara ensamma eller i par, har med kraft och beslutsamhet gett sig ut på sina färder. Men det de till slut får se får dem ofta att rygga tillbaka, sluta ögonen eller rent av svimma, gång på gång. I många fall, med Lovecrafts ord, för att det de ser är så onaturligt och strider mot allt de känner till - den ordnade värld de trots allt tycks föredra.

I de allra flesta fallen är det hemska det ser också omöjligt att beskriva med mänskligt språk, och om huvudpersonen överlever vill han helst inte ens försöka sätta ord på vad han ser. Vad vi som läsare får är vaga beskrivningar av de onämnbara ondskefullheterna, "hideous", ofta "hideous". Det gör att man ibland känner sig snuvad på upplösningen - VAD var det som drev huvudpersonen till vansinne eller omedelbar död? Men samtidigt har Lovecrafts upptrissning av stämningen gjort att läsaren själv skapar sin föreställning om det onda vi fick en glimt av.

En skymt av nästan obeskrivlig skönhet får vi också, i berättelserna som utspelar sig i Dreamland där gudarna förr steg ned på bergens toppar. En drömtillvaro med ljuva belöningar tycks finnas strax bakom den hårda verkligheten - eller är de fantasier av människor på väg mot sin undergång? Men om man ignorerar de gamla gudarna man trodde att man vunnit över, kan man råka ut för en fruktansvärd hämnd.

En del av berättelserna är bättre skrivna än andra, med fler egna detaljer och en upplösning som inte beror av en obeskrivbar skräck. Till mina favoriter hör Celephais och The Strange High House in the Mist. Och det finns fler fantasieggande och tänkvärda historier bland H.P. Lovecrafts många berättelser.

Fotnot: I oktober sätter Dramaten upp skräckmusikalen Necronomicon med en handling inspirerad av Lovecrafts historier.

Now You See Me

När man framför ett magitrick så gäller det att vara noga förberedd och kunna parera om publiken lyckas få en glimt av vad som händer "bakom scenen" - om man hänger upp allt på en stor vändning kan allt också falla platt. På samma sätt: det räcker inte att göra en film som hänger på ETT stort trick, EN stor twist på slutet. Now You See Me visar upp flera stora trick, avslöjar dem och verkar ge oss ledtrådar till vem som ligger bakom och vad som kommer härnäst. När jag säger "oss" menar jag publiken och poliserna som försöker reda ut tricken; Dylan Rhodes och Alma Dray (Mark Ruffalo, Mélanie Laurent).

För det är inte vanliga party-trick som de fyra utvalda magikerna utför. På en blank Las Vegas-scen inför en nyfiken publik på tusentals rånar de en bank! På andra sidan Atlanten, till och med, och inför kameror! Det är inte bara hypnos-inducerad suggestion, det händer verkligen: banken förlorar sina pengar. Hur gick det till? Skall utredarna tro på magin när de försöker ta reda på vad som har hänt?

Vi behöver inte sitta i ovisshet filmen igenom. Med hjälp av den kände bluff-avslöjaren Thaddeus Bradley (Morgan Freeman) får vi svar på några frågor och en aning om vad som är på väg att hända härnäst. Det är en styrka hos filmen att den inte bara visar de fyra magikerna, The Four Horsemen (Jesse Eisenberg, Woody Harrelson, Isla Fisher och Dave Franco), utan även vad som pågår runt deras bländande trick: Bradely och hans internet-show, deras sponsor Arthur Tressler (Michael Caine). Alla kan ha olika anledningar till att vilja att tricken skall lyckas eller bli avslöjade av FBI.

Men ändå: bakom ett till synes enkelt trick eller en accelererande film ligger väldigt mycket arbete som det inte är meningen att man skall se. Börjar man fundera på det är det mycket som kan gå snett på vägen för The Four Horsemen. Men det är roligare att luta sig tillbaka och se dem lyckas blända sina åskådare gång på gång! Bitvis är filmen som en superhjältefilm, med episka scener glidande över storstadsmiljöer, bitvis är den en psykologisk balansgång, tidvis ett fingerfärdigt trick precis under ens näsa.

En del detaljer i filmen kräver litet väl mycket blind tro av åskådaren, men på det stora hela är Now You See Me en blank, läcker och underhållande film.

Ximen Nao och hans sju liv av Mo Yan

Godsägare Ximen Nao avrättas som ett varnande exempel och för att människorna i hans by skall kunna fördela hans jord under den stora jordreformen år 1948. I dödsriket hävdar Ximen Nao sin oskuld så envetet att Kung Yama till sist ger med sig och låter honom återfödas. Men inte som en människa, som en åsna!

Ximen Nao, nu Ximen Åsna, återföds den 1 januari år 1950 i gården som han själv ägde en gång. Minnena från människolivet så gott som intakta, men han kan inte tala människospråk längre. Men tack vare att han får växa upp i sin gamla gård får han se hur det går för sina tre före detta fruar, sin son och sin fosterson, och hur de förvaltar hans arv och minne.

I åsneskepnad, och senare i form av tjur, kan Ximen Nao känna igen de som förrådde honom och mördade honom, och har större chans att hämnas på dem med sparkar och bett än om han fortfarande varit människa. En åsna är ett värdefullt djur och man kan inte avliva den bara för att den skadat folk, inte ens om de är partifunktionärer! Allra roligast och minst människolikt är grislivet och allt han tar för sig som präktig galt.

Största tiden av sina återfödda liv befinner sig Ximen Nao i närheten av gården han en gång ägde och skötte. Det ger oss chansen att följa hans barn och barnbarn och de andra byborna under femtio år. Under de här åren varierar stämningen i Kina, och det är fascinerande att se hur olika personer navigerar bland påbuden ovanifrån. En del är listiga kappvändare, andra idealistiska socialister, andra folkilskna surpuppor som tar alla chanser att peka ut och fördöma dem de hatar.

Och allt detta händer i en och samma by, och samma människor stöter mot varandra, grälar och ordnar fester tillsammans i tur och ordning. Det är fint att sätta sig in i entusiasmen under Det stora språnget, men att den socialistiska kämpaandan leder till att man så illa trakasserar den siste fria bonden i Kina, Ximen Naos fosterson Lan Lian, visar (tillsammans med det inledande mordet!) hur fel en otyglad idealism kan leda. Någon säger: "På 1950-talet var folk naiva, på 1960-talet var de fanatiska, på 1970-talet var de rädda, på 1980-talet var de vaksamma på andras ord och handlingar, och på 1990-talet var de rätt och slätt onda."

Redan tidigt i berättelsen dyker Mo Yan själv upp, omnämnd som författare som har beskrivit händelserna i egna böcker - Ximen Åsna och Ximen Tjur fnyser då och då åt Mo Yan och säger att han fattat allt fel. Senare uppträder Mo Yan i egen hög person som näsvis skitunge och smådryg författare. Jag tycker först att det är ett irriterande grepp, men vänjer mig vid det och tänker att det kan vara ett sätt att understryka att det som boken beskriver faktiskt har hänt.

Mo Yan beskriver sina många personer och händelser med inlevelse, men nästan på gränsen till att bli stereotyper, litet som en intelligent fars där karakteristika är uppskruvade ett snäpp för att bli larger than life. Miljöskildringarna är inte väldigt detaljerade, men några distinkta element som aprikosträdet, månen och Lan Lians fält beskrivs inlevelsefullt. På så sätt kan man pussla ihop en egen bild av hur livet i Ximen Naos by ter sig.

Med blicken på en by på landsbygden (och några år i storstaden) berättar Mo Yan om femtio viktiga år i Kinas historia, och hur de påverkade enskilda människor. Boken om Ximen Nao och hans sju liv är underhållande och läsvärd.

I Want To Hold Your Hand på Borås Konstmuseum

Utställningen skall handla om svensk popmusik under 50 år, men tar titeln från en Beatles-hit. Hur kommer sig det? Jo, Beatles spelade i Borås 1963, strax före sitt genombrott. (Min pojkväns pappa funderade på att gå på konserten, men gjorde inte det. Det ångrar han djupt.)

Att visa konst om musik är inte trivialt. Ett givet spår är förstås att visa genomtänkta skivomslag, som Martin Kanns för Bob Hund, kassettomslag till hårdrocksband, och de snygga som Stranded Rekords satte på skivorna deras artister - bland andra Ratata och Lustans Lakejer - gav ut.

Större delen av utställningen innehåller dock ett spretigt urval av konst som mer eller mindre kan kopplas till musik. Kanske är det för att jag själv är sjuttiotalist som jag allra mest grips av verk av andra sjuttiotalister (inkl. 1969) som förmedlar en känsla av hur viktig musikupplevelsen kan vara för en människa.

De i mitt tycke bästa verken är Christian Cavallins vägg av kassettband med mycket varierad musik från 1975 och framåt, med omslag som indikerar att de är köpta, avspelade eller ihopsatta av vänner; och Hampus Petterssons Söndagar 20:00 - 21:30 där ett efterlängtat radioprogram får hela världen att koncentrera sig kring det lilla trånga kök där en hängiven lyssnare väntar. Andra verk i samma ådra är Eva Björkstrand möter Anna von Hausswolff och Richard Johanssons Gubbakulan om en Eddie Meduza-spelning.

Jag ser med mycket kritiskt öga på minnena från det glada, flummiga 1960-talet. Mycket av den musik, konst och samhällskritik från den tiden som hyllas har jag svårt att se någon kvalitet i, och det får mig att tänka att det snarare än talang handlade om att vara på rätt plats och polare med rätta sköna snubbarna, och att det som skapades då ses med alltför blida ögon av dem som var med. Det blir tydligt i Ola Åstrands långa röriga berättelse om alla punkband han spelade med i eller pratade med. Men förmodligen är det likadant i alla sammanhållna grupperingar; jag känner lika stort ointresse för bildsviten med hipp-hoppare.

Musik och konst som uttryck för motstånd mot etablissemanget borde utredas ordentligt någon gång. Gör de någon skillnad eller talar de bara till de redan omvända och stryker dem medhårs? Det funderar jag som mest på när jag ser Ella Tillemas gråtmilda svit Det här är vår låt och snart är den slut, samt bilderboken  Resan till Åland där Kalle Berggrens bilder visserligen tilltalar mig men som tillsammans med Torkel Rasmussons skitnödiga texter blir ansträngda upprop till bekvämlighetsrevolutionärer.

Jag tycker att det är bra att en utställning om 50 år av svensk pop inte bara visar upp memorabilia utan försöker förmedla känslan av musikens kraft, men jag tycker att utställningen på Borås Konstmuseum är litet väl flummig och missar några givna mål. Inte en enda referens till ABBA? Mest bara progg, punk och nutid. Litet väl skev bild för min smak.

Länk till sidan om utställningen

En Midsommarnattsdröm på Läckö Slott

Shakespeares pjäs En Midsommarnattsdröm har en komplicerad handling, men det har inte hindrat den från att älskas och spelas i sekler. Operor har också ofta förvirrade handlingar, så varför inte sätta musik till pjäsen i fråga? Det gjorde Benjamin Britten för ett femtiotal år sedan. Mot de rosa väggarna och vita balkongerna på Läckö Slotts borggård spelas nu operan i härligt sprakande färger.

Ett futtigt gräl mellan älvornas kung och drottning Oberon och Titania startar pjäsen och bidrar till att vrida om missförstånden ännu mer. Men ett gräl mellan de två överjordiska varelserna kan inte vara futtigt, utan klingar eteriskt vackert i Brittens musik och ur struparna på de fantastiska sångarna Daniel Carlsson (countertenor) och Sofie Asplund (koloratursopran).

Den akrobatiska talrollen Puck, spelad av Michael Jonsson, hjälper till att sätta sprätt på magin i skogen där huvudförloppet utspelas. De sju smygande älvorna i psykedeliska och blommiga dräkter skapar en trolsk stämning, och ju längre de två paren av människor befinner sig i naturen, desto fler blomrankor dyker det upp i deras klädsel.

För det mesta hör man väl vad personerna sjunger, och får skratta åt många mindre och större skämt i handlingen. En urkälla till munterhet är den självgode och härligt jobbige hantverkaren Botten, som med Jens Malmkvists läckra basröst fyller hela borggården.

Även på den hetaste sommardagen hinner det bli litet kallt då solen går ned under operans gång. Som tur är finns det filtar att låna! Om man ändå skulle börja längta hem kan man bli överraskad av pjäsen som hängs på när man tror att allt skall vara över och uppklarat. För mig var det bara glädjefullt eftersom jag trivdes så bra att jag aldrig ville gå hem. De entusiastiska hantverkarna sätter äntligen upp sin pjäs, som är söt och jätterolig även utan åskådarnas fräckheter. Det känns bra att få avsluta kvällen med skratt och sedan få fundera på om det man sett var dröm eller verklighet eller både och på samma gång. Så många färger, så många toner, så många begåvningar skapar ett fyrverkeri av glädje i sommarkvällen.

Länk till föreställningens sida på Läckö Slott

World War Z

Man kan fråga sig varför man gör film av en bok när man sedan inte följer bokens handling. Ett svar kan vara att handlingen var så intressant att den inspirerade regissören. Ett mer cyniskt svar kan vara att man räknar med att bokens fans kommer till bion, liksom alla de som vill se en actionrulle och/eller Brad Pitt rädda världen.

Boken World War Z uppskattades av en stor läsekrets för att den målade upp en världsvid bild av hur en zombieepidemi spred sig, tog över land efter land, och till sist besegrades. Fastän jag hade vissa invändningar mot boken tycker jag också att det är synd att det intressanta upplägget i det närmaste suddas ut i filmen. Visst förstår jag att man behöver rafflande skräckscener på stora duken, men många lovande kapitel har strukits och helt andra scener har lagts till för att istället skapa en sammanhängande historia kring FN:s utredare Gerry Lane och hans familj.

Om man kan acceptera logiska luckor som att zombiesmittan går från okänd till fullt utbruten till undantagstillstånd på en dag, så är actionscenerna riktigt spännande. Zombierna hasar fram, rycker och hugger med tänderna i luften och är ganska underhållande att se på. Men när de hör ljud så reagerar dem och rusar fram med otäck aggressivitet. Men! Det är en familjefilm! Så vi får inte se några blodiga, slafsiga scener; inga söndertuggade människor och inga nedhuggna zombies. Det är nog det som är skillnaden mellan kultzombiefilm och zombiestorfilm.

Men även om man accepterar snilleblixten som räddar mänskligheten så är det svårt att svälja den gråtmilda berättarrösten över klippen i det hastiga slutet. "Var snälla mot varandra, så klarar vi oss mot zombierna." Å andra sidan hade filmen kunnat bli en timme längre om de inte rundat av den så snabbt, och det kunde blivit ännu värre. Det är skönt med en film som håller sig under två timmar. En hastig tugga zombiekrig med Brad Pitt och hans familj räcker som sommarunderhållning.

Sliperiet i Borgvik

Nära Grums i Värmland ligger Borgvik, där det en gång låg en stor och effektiv masugn. Under en period i början av 1870-talet framställde den mest järnmalm av alla masugnar i Värmland. Det är fascinerande att se den stora konstruktionen som ännu ligger kvar intill de väl utnyttjade fallen i den förbiströmmande forsen. Där finns också ett trevligt värdshus i ett av de näraliggande husen som byggdes med stenar av slagg från malmframställningen.

Några minuter därifrån ligger Sliperiet som nu är konsthall och kafé. Sommaren 2013 är övervåningen vikt åt glaskonstnären Kjell Engman. Fönstren är försatta så att rummet är mörklagdt. Utplacerade i dunklet står de upplysta glasverken, för sig. Utställningen heter "Fallen Angel". Till en början tycker jag att änglarna och de stiliserade figurerna vid utställningens början är insmickrande, men går man längre in i rummet får man se skulpturer av annan karaktär som kompletterar bilden. Där finns flygande varelser gjorda av ögonglober, och smältande gitarrer som ser spännande ut för att glaset verkar mjukt och hårt på samma gång.



Allra mest tycker jag om de skuplturer som både är gjorda i rött glas och lyses upp av rött ljus. De råkar också ofta vara avbildningar av djävlar, med en attityd av styrka och avvisande. Likaså finns det en grupp med högresta varelser i olika färger och med djurhuvuden som ser magiska och självständiga ut. När jag jämför med dem kan jag mer uppskatta de lättare änglarna som med flygande hår och långt utdragna släp lyfter mot himlen i utställningens början.

På Sliperiets nedervåning finns ett stort utrymme för stora tavlor och fotografier, där nitton konstnärer visas i sommar. Kända namn som David LaChapelle (med litet tråkigt tama foton av yen-sedlar) och Nick Brandt (med vackra kontrastrika djurbilder från Afrika) samsas med mindre kända konstnärer. Man får chansen att se några verk av varje, och alla utställare har stor variation i teknik och stil.

Nick Brandt

 Johan Patricny målar noggrant och realistiskt, men tavlorna blir aldrig bara naturtrogna avbildningar utan har en extra kvalitet av skapande över sig. Christer Karlstad målar också välliknande men skapar drömscenarier som ser både lockande och litet skrämmande ut. Andy Howldens små tummade bronsskulpturer ser mer skissartade men inte mindre levande ut, tvärtom. Här och där står små statyer av hundar, som serietidningsfigurer som fått liv och funderar på världen utan att människorna kan höra tankarna.

Sliperiet har en välkomnande miljö och är klart värt ett besök om man är i närheten.

Länk till Sliperiets hemsida

Niki Merimaa

Seeds of Earth av Michael Cobley

När mänskligheten till slut fick veta att det fanns annat liv i rymden, var det inte vänligt sinnade varelser vi fick kontakt med. Attacken från den fientliga rasen var så överväldigande att jordinvånarna såg sig på väg att bli utplånade. Av tolv planerade flyktskepp hann man bygga tre, och så sända iväg dem i hopp om att besättningen skulle hitta andra planeter att kolonisera och så föra mänskligheten vidare.

Detta är vad som har hänt redan innan Michael Cobley börjar sin bok Seeds of Earth. Den låter oss följa ättlingarna från det ena skeppets besättning, en besättning bestående av den eklektiska blandningen skottar, skandinaver och ryssar. Deras skepp landade på den skogbeklädda planeten Darien som, tillsammans med sin lika frodiga måne Nivyesta, befolkas av det fredliga naturfolket Uvovo.

Nu har dock människokolonin upptäckts och väckt intresse hos de övriga civilisationerna i universum. Det råkar vara så att Darien ligger i ett område som ses båda de stora koalitionerna, Sendruka och Broltura, vill se som sitt. Människornas uppdykande väcker upp gamla anspråk, politiska och religiösa, som framförs hövligt men med undertoner av hot. De diplomatiska besöken på planeten omgärdas av stor formalitet och komplexa diplomatiska förvecklingar.

Jag måste erkänna att jag har svårt att skilja på vilken allians som är vilken under första halvan av boken. Till slut blir det någorlunda klart för mig, men då har jag också förstått att när den ena sidan anklagar den andra för brutalitet har de säkert lika stora grymheter att dölja själva.

Vad som ytterligare problematiserar de pyrande konflikterna är att en ännu äldre konflikt, resterna från ett ännu större krig från tiden innan vårt universum ens skapades, genomsyrar dagens motståndare och det utan klara skiljelinjer.

Den första halvan av boken var tungläst, därför att varje sida innehöll så mycket komplex information om Dariens historia, Uvovo, de nya diplomatiska utmaningarna och gamla rebellgrupper. Därtill innehöll ett kapitel några mystiska sido-händelser som inte fick sin förklaring förrän mot slutet av boken. Och så tillkom ytterligare en spelare: Kao Chih från en annan koloni från ett annat av de flyende skeppen, som kastas ut på en resa mot Darien för att be om asyl där.

Men efter de första trehundra (!) sidorna förstod jag tillräckligt mycket om Darien och dess invånare för att lockas vidare i handlingen. Kao Chih hade också visat sig vara en driftig rymdhjälte, som gång på gång hamnar i knipor men lyckas ta sig vidare. Ibland blänker också prosan till och gör en passage extra spännande.

Seeds of Earth är första boken i en serie med titeln Humanity's Fire. Det går alltid att hitta likheter med andra vidspännande science fiction-serier, och eftersom jag nyligen läste ut David Brins Uplift-serie ligger det nära till hands att jämföra med den. Det är viktigt att balansera de personliga ödena och planetinvånarnas egenheter med de världsomspännande motsättningarna, och där upplever jag att Cobley ligger ett steg före. Där Brin lät (visserligen viktiga) händelser på en primitiv planet ta överhanden och tappade bort den intergalaktiska ramen, tror jag att Cobley inte kommer att snuva oss på svindlande perspektiv i tid och rum. Med sin intressanta teori om hyperrymd och tidigare universa har han lagt upp för spännande utvecklingar i de kommande böckerna. Det ser jag fram emot att läsa vidare om.

Fotnot: Michael Cobley kommer till sf- och fantastykongressen Fantastika i höst.

Stiltje

Samtidskonst i din inbox

Konsthallen Magasin 3, som alltid har fingret på pulsen vad gäller samtida konst, har sommarstängt, men de förmedlar ändå konst via mail till intresserade:

Miranda July har bett sina vänner att dela med sig av sina epost-konversationer, och nu delas de vidare i konstens namn. Lena Dunham, Kirsten Dunst och Etgar Keret hör till människorna vars vardags(?)bekymmer vi får en kort inblick i.

Jag är inte överdrivet förtjust i konst som klipper saker direkt ut verkligheten och lämnar hela jobbet att pussla ihop dem till åskådaren, men det här låter ju för spännande för att låta bli. Jag klickade mig fram till webbplatsen för anmälan, skrev in min mailadress och fick två bekräftelsemail.

Tyvärr har jag ännu inte fått några av de mailen som ingår i projektet, ett dygn efter anmälan. I det sista bekräftelsemailet står det att det första konstmailet skall komma den första juli. Eftersom jag anmälde mig efter startdatum trodde jag att jag skulle få det första mailet direkt, men så enkelt var det visst inte. I värsta fall får jag inte det första mailet alls, i bästa fall får jag det tillsammans med mail nummer två nästa vecka. Om någon annan hann i tid för att få det första mailet, berätta det gärna här!

Uppdatering: måndag den 8 juli fick jag det andra mailet, på temat "An email that gives advice.", dock inget första mail.