Ximen Nao och hans sju liv av Mo Yan

Godsägare Ximen Nao avrättas som ett varnande exempel och för att människorna i hans by skall kunna fördela hans jord under den stora jordreformen år 1948. I dödsriket hävdar Ximen Nao sin oskuld så envetet att Kung Yama till sist ger med sig och låter honom återfödas. Men inte som en människa, som en åsna!

Ximen Nao, nu Ximen Åsna, återföds den 1 januari år 1950 i gården som han själv ägde en gång. Minnena från människolivet så gott som intakta, men han kan inte tala människospråk längre. Men tack vare att han får växa upp i sin gamla gård får han se hur det går för sina tre före detta fruar, sin son och sin fosterson, och hur de förvaltar hans arv och minne.

I åsneskepnad, och senare i form av tjur, kan Ximen Nao känna igen de som förrådde honom och mördade honom, och har större chans att hämnas på dem med sparkar och bett än om han fortfarande varit människa. En åsna är ett värdefullt djur och man kan inte avliva den bara för att den skadat folk, inte ens om de är partifunktionärer! Allra roligast och minst människolikt är grislivet och allt han tar för sig som präktig galt.

Största tiden av sina återfödda liv befinner sig Ximen Nao i närheten av gården han en gång ägde och skötte. Det ger oss chansen att följa hans barn och barnbarn och de andra byborna under femtio år. Under de här åren varierar stämningen i Kina, och det är fascinerande att se hur olika personer navigerar bland påbuden ovanifrån. En del är listiga kappvändare, andra idealistiska socialister, andra folkilskna surpuppor som tar alla chanser att peka ut och fördöma dem de hatar.

Och allt detta händer i en och samma by, och samma människor stöter mot varandra, grälar och ordnar fester tillsammans i tur och ordning. Det är fint att sätta sig in i entusiasmen under Det stora språnget, men att den socialistiska kämpaandan leder till att man så illa trakasserar den siste fria bonden i Kina, Ximen Naos fosterson Lan Lian, visar (tillsammans med det inledande mordet!) hur fel en otyglad idealism kan leda. Någon säger: "På 1950-talet var folk naiva, på 1960-talet var de fanatiska, på 1970-talet var de rädda, på 1980-talet var de vaksamma på andras ord och handlingar, och på 1990-talet var de rätt och slätt onda."

Redan tidigt i berättelsen dyker Mo Yan själv upp, omnämnd som författare som har beskrivit händelserna i egna böcker - Ximen Åsna och Ximen Tjur fnyser då och då åt Mo Yan och säger att han fattat allt fel. Senare uppträder Mo Yan i egen hög person som näsvis skitunge och smådryg författare. Jag tycker först att det är ett irriterande grepp, men vänjer mig vid det och tänker att det kan vara ett sätt att understryka att det som boken beskriver faktiskt har hänt.

Mo Yan beskriver sina många personer och händelser med inlevelse, men nästan på gränsen till att bli stereotyper, litet som en intelligent fars där karakteristika är uppskruvade ett snäpp för att bli larger than life. Miljöskildringarna är inte väldigt detaljerade, men några distinkta element som aprikosträdet, månen och Lan Lians fält beskrivs inlevelsefullt. På så sätt kan man pussla ihop en egen bild av hur livet i Ximen Naos by ter sig.

Med blicken på en by på landsbygden (och några år i storstaden) berättar Mo Yan om femtio viktiga år i Kinas historia, och hur de påverkade enskilda människor. Boken om Ximen Nao och hans sju liv är underhållande och läsvärd.