The Great Gatsby på film

De överdådiga festerna, de vackra kläderna och de dramatiska scenerna är lockande att ge liv på filmduken. De mer subtila nyanserna - förhoppningarna, missförstånden, de undertryckta känslorna i historien om Jay Gatsby och Daisy Buchanan - det som jag tyckte bäst om med boken är förstås svårare att illustrera med bilder. Berättaren från boken, Nick Carraway, får en större roll i filmen. Hans och de övrigas förklaringar av händelser och stämningar blir ibland övertydliga, vilket är litet irriterande i de sista scenerna. Men på det stora hela är filmen en bra, om än annorlunda, berättelse om mannen som byggde ett nytt liv och ett slott för kvinnan han älskade.

Fastän regissören Baz Luhrmann har tonat ned de karusellartade sång- och dansscenerna från sina tidigare filmsuccéer (som jag inte tyckte om), är festerna ändå härligt färgsprakande och fulla av energi. Alla är glada och galna och vackra, champagnen flödar och musiker och dansare dyker upp överallt. Vad som helst kan hända!

Men jag tycker faktiskt ännu bättre om scenerna där Gatsby vandrar genom sitt hus efter festen bland anställda som städar upp glitter och skräp, för att inte tala om när man får skymta en festklädd kvinna amatörmässigt, trött men entusiastiskt slå på ett kvarblivet trumset.

Personerna på filmduken ser inte ut som personerna jag tänkte mig när jag läste boken. Vissa scener är förändrade, vissa repliker finns kvar intakta. Vissa symboler används för mycket - det gröna ljuset, skylten med glasögonen. En del händelser förklaras med jättestora bokstäver för att inte publiken skall missa något. Filmmusiken är onödigt modern, men inte för irriterande. Men allt som allt tycker jag ändå att 2013 års filmatisering av The Great Gatsby är rörande och sevärd.

Joakim Lager på Galleri Olsson

Joakim Lager går ut konsthögskolan i år. Galleri Olsson ställer ut ett antal av hans verk med ett sammanhållet tema och i samma sparsmakade färgskala. Jag tycker om hur Lager känner sig fram och låter oss med honom se hur intressanta strukturer ser ut när de är lätt deformerade - hönsnät, rep med mera. Motiven är nästan helt insjunkna i den likadant färgade bakgrunden. Ännu svagare syns små avvikande detaljer i de stora mönstren; något som liknar ett plockat strå med blad, litet tillplattat som mellan boksidor, i en kant.

Det är som sagt intressant, litet avslappnande, men inte så spännande. Tavlorna är mer än bara dekoration, men inte så originella och fantasieggande som jag skulle önskat. Men då Lager är i början av sitt konstnärsskap, finns det god chans att det kommer mer och mer fascinerande tavlor från hans pensel.

Länk till Galleri Olssons sida om Joakim Lager

The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald

Det dröjer femtio sidor innan Gatsby själv dyker upp i romanen med hans namn. Därefter dröjer det nästan femtio sidor till innan han får möta Daisy, kvinnan han har drömt sedan han träffade henne för några år sedan. Det är ett utdraget händelseförlopp i en bok på färre än tvåhundra sidor. Berättelsen stannar upp i förklaringar och rör sig i cirklar, långsamt fokuserande på målet, precis som Gatsby själv har gjort när han har skapat sig förmögenhet, namn och en anslående villa i Daisys närhet.

Den tunna boken kan gå ganska snabbt att läsa, men man bör ägna uppmärksamhet åt varje mening. Efter en räcka av intetsägande men stämningsskapande repliker från Gatsbys bortskämda festdeltagare kommer några ord som döljer viktig information under den till synes lättsamma ytan. Så är det i mötena i societeten dit Gatsby tagit sig; lättsamheten är strängt påbjuden och att följa sina känslor och skapa verklig konfrontation är ett konvenansbrott.

Visst ger de skönt beskrivna festerna ett skimmer åt handlingen, men det är känsligheten och allvaret som fångar mig och vill få mig att läsa vidare. Precis som F. Scott Fitzgerald kan beskriva en omfångsrik fest och den varierande stämningen med de rätta ögonblicksbilderna, kan han med några få ord visa de känslor som löper genom huvudpersonerna i spända situationer.

Jag tänkte bara läsa några kapitel i boken för att påminna mig om handlingen, men fastnade och svepte hela som ett glas champagne. Nu ser jag fram emot att se filmatiseringen, fastän jag också är litet orolig för att den skall krossa ännu fler illusioner än den framgångsrike Gatsbys.

Jens Fänge på Galleri Magnus Karlsson

Det jag har varit fascinerad av i Jens Fänges bilder är att de verkar avbilda en annan värld, en som är litet lik vår men följer helt andra regler. Det är som att man har vaknat upp i en dröm och inget är som vanligt - för jag, betraktaren, är också i den här världen och måste följa dess villkor. Alla andra personer som avbildas i tavlorna verkar både ha tydliga roller och vara lika osäkra som jag på vad som gäller.

Den känslan blir maximalt förstärkt i Jens Fänges separatutställning på Galleri Magnus Karlsson; hela väggar är fyllda av speglingar av andra (galleri-)väggar, och utställningen har namnet Förvandlingsrummet/Room of Transformation.

Tavlorna visar salar med golv och väggar i klara färger och fina geometriska mönster. Men färgerna är litet, litet onaturliga, och mönstren är både lockande och tvingande. De har smittat av sig på klädedräkterna hos personerna som befinner sig i rummen. Här och där står en ensam sko eller ett tomt, tippat glas. Är de kvarglömda eller skall det vara så?

På väggarna i tavlornas rum hänger andra tavlor med andra surrealistiska motiv. Man ser verken (liksom golvmönstren) flera gånger i de olika tavlorna, om än på olika platser. Men surrealismen i motiven är inte begränsade i tavlorna utan finns även utanför dem, i "verkligheten": en Escher-liknande loop av händer som drar av varandras kläder, en pietá-scen där ansiktet på den som håller om den andre har suddats ut och blivit ett med bakgrunden. I en madonna-liknande bild har kvinnan sällskap av två barn, och barnet med gloria klättrar glatt på hennes rygg.

Hör någon hemma i de rummen? Personerna på motiven verkar lika tyngda av förvirring och kafkaliknande regler som jag skulle vara. Vad finns utanför salarna? Jens Fänges måleri är ytterligt originellt. Om något så påminner det mig om Marie-Louise Ekman, som med klara färger och till synes enkla motiv förmedlar en underton av djupt allvar. Jag tycker att Jens Fänge är en av Sveriges mest intressanta samtida konstnärer.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Jens Fänge

Nils Landgren Funk Unit på Fasching - Teamwork

Äntligen! En ny skiva och konsert med Nils Landgren Funk Unit! Nya plattan Teamwork har gått varm hemma hos mig, och de gamla albumen ligger sällan orörda. Såväl på skiva som på scen svänger de något otroligt.

På skivan Teamwork låter bandet ofta skönt laidback, men utan att tappa hjärtat av funk. Och på scen är det funkens energi som tar över. Den gungande basen och det drivande brasset går inte att hejda. Bandet är perfekt samspelat efter skivinspelningen och alla toner sitter helt rätt. På konserten spelar de flera låtar från Teamwork men även gamla godingar.

Alla på scenen gör bra insatser vare sig det är gemensamt eller enskilt. Magnus Lindgren spelar fantastiska solon på såväl sax som flöjt. Jonas Wall spelar tuba också - coolt! De flesta solon börjar lugnt, i en stillsam kompetens, men växer i ett långsamt crescendo till ett klimax som får publiken att jubla. Jag tackar mannen med den röda trombonen för att han skriver och spelar så bra, bra funk för folket!

A Case of Conscience av James Blish

Efter några år av mediokra vinnare var det 1959 dags för Hugo-priset att gå till en tänkvärd och välskriven science fiction-roman: A Case of Conscience av James Blish, i konkurrens med andra lockande kandidater.

Vi är några hundra år in i framtiden, och på sina rymdresor har jordborna stött på planeten Lithia som bebos av högresta ödleliknande varelser. Ett team bestående av en biolog, en geolog, en fysiker och en kemist har levt på planeten en period för att undersöka den och rekommendera om den skall undvikas eller öppnas som hamn för människornas rymdresor.

Prosan är informationstät och den tunna boken måste därför läsas långsamt och noggrant. Ändå är Blish sparsam när han portionerar ut fakta; i tur och ordning om planetens fysiska uppbyggnad, dess invånare, det besökande teamet av människor, deras uppdrag och läget på jorden.

Det är mycket intressant att avläsa hur samtiden avspeglar sig även i böcker som inte skall handla om samtiden. Science fiction från för femtio år sedan har inte sällan plockat upp hotet från atombomber och extrapolerat på olika sätt. I A Case of Conscience har jorden utvecklats till en Shelter Economy, där de flesta civilisationer har barrikaderat sig under jordytan för att skydda sig mot angrepp. Ändå sker samarbete via FN och resor mellan kontinenter utan större problem.

Hävstången i boken är dock vilken effekt den lithianska civilisationen har på mänskligheten. Till att börja med är samhällsordningen problematisk för undersökningsgruppens biolog, som därtill är präst. Den samvetsgranne fader Ramon Ruiz-Sanchez S.J. har lärt sig språket och försökt förstå lithianernas moral och rättsväsende. Men som naturbarn i avsaknad av ondska har de knappt några ord för lögn eller illdåd, heller inga domstolar eller kyrkor för vägledning. Alla tycks helt frivilligt leva på ett optimalt sätt för att underlätta för varandra och det gemensamma bästa.

Det är inte bara fader Ruiz-Sanchez sinnesro som blir rubbad av att möta de här varelserna till synes obefläckade av arvssynd. Även den hårt ansträngda balansen på jorden blir också allvarligt prövad när en av lithianerna börjar ifrågasätta den rådande ordningen. Där tycker jag tyvärr att boken börjar tappa trovärdighet, när omvälvande händelser skakas fram litet för snabbt och utan ordentlig underbyggnad i vare sig bokens historieskrivning eller sunt förnuft hos våra framtida ättlingar. De bästa och mest intressanta kapitlen är de som handlar om Lithia och dess uppbyggnad, och fader Ruiz-Sanchez inre diskussioner. Men på det stora hela är A Case of Conscience en bra och läsvärd sf-klassiker.

Jo Walton har skrivit en lång och läsvärd recension som pekar ut bokens logiska luckor.

Star Trek Into Darkness

2009 års reboot av Star Trek var inte i första hand vänd till de trogna Star Trek-fansen, utan till alla fans av action, hjältar, rymdskepp och läckra effekter. Så även uppföljaren, Star Trek Into Darkness, nu även i 3D! Man behöver inte känna till TV-serien och de tidigare filmerna - jo, det kan vara bra att minnas handlingen den förra filmen, men gör man inte det hänger man med ändå.

Filmen börjar med spänningen på topp: en jakt genom en härligt utomjordisk natur, ett dyk ned i en vulkan, ett hopp nedför ett stup rakt ned i ett hav. En vanlig dag på jobbet för besättningen på USS Enterprise... nervkittlande uppdrag och blixtsnabba beslut med moraliska eller rent av dödliga konsekvenser.

Vi som inte följt Star Trek kan ändå känna igen personerna från den mest kända besättningen: Kirk, Spock, Scotty, Uhura, Bones, Sulu, nu i yngre upplaga. Alla kan hitta sin favorit: den impulsive Kirk kompletteras av den analyserande (men ändå bedårande) Spock. Befälsordningen i organisationen är något mindre oklar än i den förra filmen, och Peter Weller är stark i rollen som amiralen som sänder USS Enterprise på jakt efter mannen som sprängt deras högkvarter och hotar med ännu värre förstörelse.

Men ännu starkare är mannen de förföljer; John Harrison/Khan, spelad av film- och TV-världens nya älskling Benedict Cumberbatch. Han är en formidabel fiende, iskall och beslutsam, och Cumberbatch är rätt man att fylla ut hans stenhårda profil.

Efter förra filmen skojades det mycket om alla lens flares, alla gånger bilddduken dränktes i blänk av motljus. Den gången störde de mig inte, men halvvägs igenom Star Trek Into Darkness dyker de upp igen. Skall det vara så? Det ser ju bara fånigt ut! Men, men, jag kan ha överseende med det när allt annat i filmen är en berg- och dalbana kryddad med fyrverkerier. Handlingen lägger upp för uppföljare med fler kända motståndare; klingoner och tribbles, och publiken (och jag) kommer säkert att strömma till dem också.

Remont med Svenska Teatern Helsingfors

Ända sedan Caligula och Aska häromåret har jag längtat efter fler gästspel från finska teaterscener. I år släpper Dramaten fram den nyskrivna pjäsen Remont med Svenska Teatern från Helsingfors, som tyvärr inte får så stor publik den förtjänar.

Joakim Groths pjäs innehåller scener och personer man kan känna igen från nordiska sommarkvällar: tre syskon med uppblandade familjer som firar midsommar tillsammans i en stuga med gamla madrasser, filtar och en bastu till övernattning. Alla personer har karaktärsdrag man kan sympatisera med men också irritera sig på.

Tack vare Sivars omsorg om stugan och noggranna inoljning av golvplankorna kan familjerna ses i stugan år efter år, men hans ensidighet och sävlighetkan vara nog så stressande, inte minst för hans fru. Brodern Henry drar ständigt plumpa skämt skall för att spräcka stämningen. När någon har sagt något personligt är det störande, men när allvaret drar ihop sig kan hans ord vara just vad som behövs. Något jag är oerhört imponerad över är hur välskrivna de tre tonåringarnas roller är; de är trovärdiga i sin ungdomlighet men inte så stereotypt truliga som de alltför ofta framställs som.

Som sagt kan man känna igen sig i många ordväxlingar och fastlåsta familjepositioner. Men när man ser dem utifrån är det lättare att skratta åt det dråpliga, och det får man göra ett par gånger under första akten. Men stämningen tätnar och när det är dags för andra akten tar allvaret över.

Minst lika viktiga som manus och regi är förstås de ypperliga skådespelarna. I varje läge spelar de sina roller trovärdigt och inlevelsefullt. Svenska Teaterns uppsättning av Remont är mycket välgjord och sevärd.

Länk till Svenska Teaterns sida om Remont

Foto: Valtteri Kantanen

Karolina Henke på Abecita Konstmuseum i Borås

Arkitektur kallas utställningen av Karolina Henkes bilder på konstmuséet i Borås. Bilderna visar interiörer och moderna, luxuriösa hus med panoramafönster som visar de inneboendes liv, eller skulle kunna göra det. Men i rummen finns knappt några människor, och de är välinredda men inte så hemtrevliga eller välkomnande. Med förändringar i ljussättningen och inplacerade aktörer får byggnaderna atmosfär som är skrämmande, litet rolig eller bådadera samtidigt.

Länk till Abecita Konstmuseums sida om Karolina Henke

Under the Dome av Stephen King

Det var länge sedan jag läste något av Stephen King, men Under the Dome är lika välkomnande som böckerna jag läste för tjugotalet år sedan. Scenerna är klara och tydliga som om man såg en film; miljöerna har tillräckligt många vardagsnära detaljer för att man lätt skall se dem för sin inre syn, och dialogerna lyckas med att både vara fulla av information och låta trovärdiga.

Det vi får läsa om är en liten håla i Maine, Chester's Mill. En dag är den plötsligt avskärmad från resten av världen av en osynlig men ogenomtränglig barriär. Nej, inte helt ogenomtränglig, för en små mängder av vatten och luft kan passera igenom den, men inga hela fysiska föremål och inga människor.

Snart står det klart att det värsta hotet inte kommer från barriären utan från människorna innanför den. Stadens starke man, Big Jim Rennie, har styrt samhället som sin egen Monopol-plan i flera år, och tar nu chansen att öka sin makt genom att sätta upp dumma och lojala ungdomar som poliser i en snabbt ihopskramlad milis.

Stephen Kings personskildringar ger snabbt en bild av vem man har framför sig på boksidan; en klar och tydlig karaktär som reagerar på det sätt man förväntar sig under de kommande prövningarna. Det är det som är min främsta invändning mot boken: att goda och onda är så polariserade. De är inte helt svartvita, men de onda är så själviska, hänsynslösa och ofta korkade, och i stort sett inte så intresserade av att bli kvitt barriären utan trivs med att vara diktatorer i småstaden. (Inte särskilt långsiktigt tänkt. Hur tänkte de leva när maten en gång tagit slut?)

Å andra sidan är jag mäkta imponerad vilket pussel av motstridiga intressen och korsande spår King lägger upp. De sista hundratalet sidorna av boken innehåller flera direkta citat från T.S. Eliots dikter, men i Under the Dome är King snarare en rundmålare av samhället i Balzacs efterföljd. Det är trovärdigt att se hur de olika gruppernas konspirationer inte försiggår parallellt, ostört utan omkullkastas då och då av att en plan inte går i lås.

Men boken är TUSEN SIDOR LÅNG! (Litet mer, faktiskt: 1072 sidor.) Man får ta sig tid för att läsa den. Även om den är lättläst och "förlåtande" (intrigerna är inte så komplicerade att man tappar bort sig om man lämnar boken i några dagar), och även om den är spännande och håller ett högt tempo precis hela tiden, så tar det ju lång tid att äta sig igenom den.

Anledningen till att jag läste Under the Dome är att den är under inspelning för att bli TV-serie. Det är ofta bra att ha läst boken innan filmen/TV-serien, men i det här fallet tycker jag inte att det är nödvändigt. Jag tror säkert att Stephen Kings bildrika och ordrika historia kommer att fungera bra som filmad serie, och kanske till och med bli snäppet intressantare än boken. Men jag ångrar inte att jag läste Under the Dome.

Fler böcker av Stephen King:
11.22.63

David Hockney på Abecita Konstmuseum Borås

I dagens internationella konstvärld är David Hockney en av fixstjärnorna: en konstnär vars verk säljs och köps för höga summor som säkra investeringar, men säkert också av uppskattning för hans konst. Under sin flera decennier långa karriär har man sett hans uttryck förändras och utvecklas. De senare årens iHockneys, verk målade på iPad, kan man fnysa åt eller gilla som förutseende. I en intervju häromåret berättade Hockney att han målar en tavla varje dag och mailar den till sina vänner. Jag skulle gärna stå på den maillistan!

Det som visas på Abecita Konstmuseum i Borås är huvudsakligen etsningar från Hockneys tidiga år som konstnär, de tre sviterna A Rake's Progress (1961-63), Six Fairy Tales (1969) och Blue Guitar (1977) - fulla titeln på den sistnämnda sviten är Blue Guitar: Etchings by David Hockney Who Was Inspired by Wallace Stevens Who Was Inspired by Pablo Picasso.

ur A Rake's Progress

A Rake's Progress är en variant av den kända bildsviten med samma namn från 1700-talet, den här gången med en ung Hockney som reser till New York och blir förförd av konstvärlden där. Humorn i bilderna och de lakoniska bildtexterna gör dem roliga men utan att man förlorar sympatin för den unge konstnären i hans motgångar.

Six Fairy Tales är hämtade från Bröderna Grimms samlingar; några hör till de mer ovanliga, andra är mer välkända men alla presenteras i sina ursprungliga grymma och ordkarga former. Hockneys illustrationer är lika kärnfulla och återigen nästan humoristiska i sin enkelhet. Men bredvid de spännande sagorna blir de faktiskt ganska blodlösa.

ur Six Fairy Tales

Serien Blue Guitar intresserar mig inte särskilt mycket. Men sammanlagt tycker jag om att ha sett vilken form David Hockneys konst hade under de här åren. Hans användande av djuptryck i flera färger måste innebära en noggrannhet inför detaljer och ett intresse för ytor och "artificiella" sätt att skapa skugga med hjälp av ett ökande antal streckningar i vinklar mot varandra. I mina ögon går det en röd tråd från det till användandet av datorer och ritprogram på iPad. Är man i närheten är konsthallen väl värd ett besök.

Länk till Abecita Konstmuseums sida om utställningen

Ett dockhem på Stadsteatern 2013

Hur ofta kan man se Ett dockhem? Oftare än vartannat år har man chansen, kanske till och med oftare än så. Vill man det? Ja, om uppsättningen är BRA på något sätt: tidstrogen och gripande, eller uppdaterad och direkt uppfordrande, eller vad som helst däremellan. Det är mindre än ett år sedan jag såg Ibsens pjäs på Dramaten, och då precis som nu spelad utan paus på mindre än två timmar. Men uppsättningen på Stockholms Stadsteater har inte sparat på något i övrigt; scenografi, rollista och rollprestationer är fylliga och väl nyttjade.

Pjäsen börjar med att familjen Helmers tre barn kommer in och läser pjäsens slutrepliker. Det sätter tonen för uppsättningen på ett bra sätt. Mer än annars får vi se och känna barnen som väsentliga vikter i vågskålen när Nora tänker över sin situation. De två hemhjälperna (Lena-Pia Bernhardsson och Eva Rexed) hinner också lägga personlighet i sina korta uppträdanden och underbygga stämningen i hemmet.

Först och främst är Annika Hallin perfekt balanserad som huvudrollen, Nora. Med lätt förbarnsligad flickröst spelar hon den vimsiga lilla ekorren, utan att gå till överdrift, medveten om sitt litet förnedrande spel. Sven Ahlströms Torvald är inte lika motbjudande som han kan vara, och det är bra, för nyanser är bättre än svartvita motsättningar.

Scenen när Kristine Linde kommer och Nora och hon berättar om sina liv för varandra kan ibland bli en långtråkig infodump man vill ta sig igenom snabbt, men här blir dialogen intensiv och viktig.

Fastän jag tyckte mycket om att de första scenerna utspelade sig på 1800-talet, tyckte jag också om när och hur scenen, inredningen och kläderna slog om till 1950-talet. Färgskalan kvar i kvinnornas kläder, Noras klänning modernare men nästan lika restriktiv som krinolinen hon hade i den tidigare epoken. Mindre bra tyckte jag om när de sista scenerna tog steget in i nutid. Enligt min mening förminskade det allvaret i Noras och Torvalds sista stora uppgörelse, även om det samtidigt underströk hur han i katastrofens ögonblick glömde sin partner och bara kunde tänka på sig själv. Men inget kan förta det sammanlagda intrycket av den mycket välregisserade och välspelade uppsättningen. Ett dockhem är värd att se i år igen!

Länk till Stadsteaterns sida om Ett dockhem

Foto: Petra Hellberg

Filharmoniker i närbild, cello och piano

Foto: Jan-Olav Wedin

 Programmet som Johannes Rostamo och Love Derwinger satt samman var varierat, men ändå sammanhållet: Beethovens Sonat Nr 2 i g-moll, Samuel Barbers Cellosonat och Prokofjevs Sonat. De tre styckena från ökade i modernitet och utlevelse, men hade det gemensamt att de alla skapade ett fint samspel mellan cello och piano. De båda utmärkta och samspelta musikerna framförde alla verk genomgående skickligt och inlevelsefullt. Det var en riktigt fin konsert som får en att bli stolt över vilka goda musiker vi har i Stockholm.

Iron Man 3

Mmm, Tony Stark, smart, stilig, rik och framgångsrik. Han kan vara hur nöjd som helst med sig själv, med sitt inkomstbringande företag, sin coola Iron Man-dräkt och med att han räddade hela världen (New York) från attackerande utomjordingar tillsammans med Avengers i somras.

Men framgången är inte bara ljuv. Ansträngningarna har tagit hårt på Tony Stark, han sover illa på nätterna och får panikattacker. Han kämpar emot ångesten genom att jobba nätterna igenom på att utveckla och förbättra sin dräkt. Det är tur det, för snart dyker nästa skurk upp och hotar honom och hela världen (USA).

I Iron Man 2 mötte vår Iron Man en motståndare i en likadan dräkt. I den här filmen möter han motståndare med annorlunda men jämbördiga krafter, vilket gör varje fight spännande. Det är intressant och litet skrämmande hur deras egenskaper och ursprung avslöjas bit för bit. Den mest formidable av dem är den iskalle Savin (James Badge Dale). Den utmärkte skådespelaren Ben Kingsley gör också en fantastisk insats som Mandarinen, mannen som tycks kunna skrämma hela landet till lydnad med sina grymma terrordåd.

Robert Downey Jr. och hans rollfigur Tony Stark är smarta, snabbtänkta män med humor som kan snacka sig ur tuffa situationer. Och filmen börjar med vänskapligt gnabbande med killkompisarna Happy Hogan (Jon Favreau), Colones Rhodes (Don Cheadle) och den erbarmligt tråkiga flickvännen Pepper Potts (Gwyneth Paltrow). (Allvarligt talat, hur kan hon vara en sådan gnällspik och samtidigt "det bästa som har hänt Tony"? Va?! Va?!) Men det är ändå inte tillräckligt för att lätta uppstämningen. Tack vare att RDJ är en av samtidens bästa storfilmsskådespelare känns allvaret i hans svåra situation, och motståndarna är verkligen hänsynslösa och till synes omöjliga att stoppa.

Shane Black som regisserat Iron Man 3 har också varit med och skrivit manuset, och bådadera har han gjort väl. Efter att ha läst den här artikeln om honom förstår jag vilken god känsla han har för vad filmen skall visa och få åskådarna att känna. Iron Man 3 känns tight med ett högt (men inte för högt) tempo, en bra blandning av dialog och action, en stämning som byggs upp trots alla urladdningar som sker, och riktigt läckra fightscener vilket förstås är det viktigaste i en actionfilm.

Hur många fler Iron Man-filmer kommer vi att få se? Jag vet inte, men om Shane Black och Robert Downey Jr. får behålla ledningen kommer vi i alla fall inte att behöva se några trötta, urmjölkade kassakor utan spännande, utmanande äventyr som Iron Man 3.

Hamletmaskinen på Stadsteatern

Att de har varit Hamlet säger båda skådespelarna på scenen, mannen och kvinnan (Rolf Skoglund och Ann Petrén) klädda i likadan neutrala kostym med skjorta: en illustration av att Hamlet är en roll som spelats av många (kanske till leda). Men i takt med statsbegravningarna på TV-skärmsväggen börjar mannen berätta sin Hamlet-handling som om han levde den just nu, i en blandning mellan nutid och fiktiv historisk tid.

De olika scenerna i Heiner Müllers timslånga pjäs är kommentarer till pjäsen Hamlet och samtidigt till samtidshistorian. Ofelia gör entré, tillbaka från döden, som en representant för alla kvinnoroller som misshandlats, våldtagits, dödats och begått självmord på scenen för handlingens skull. Och nu har hon slutat döda sig själv... Äntligen! Men vart tar hon vägen när hon går ut? Jag önskar att en kamera hade följt henne en bit mot hennes nya, självständiga liv.

Det är ett halvstort problem att scenerna är så korta och (ibland) så svävande. Jag tror inte att jag alltid hinner få grepp om vad som menas i de olika mötena. Men å andra sidan skulle pjäsen inte nödvändigtvis bli bättre om scenerna var längre och tydligare.

Foto: Petra Hellberg

 Jag blir skönt obehagligt berörd av scenen där de två huvudskådespelarna lojt sitter och pratar sig igenom en demonstration som går överstyr. Var det inte revolutionen som inte skulle sändas på TV - the revolution will not be televized? Men nu har vi sett den så många gånger, i så många varianter och på så många TV-kanaler, att vi känner igen den och i tanken kan regissera detaljerna. Låter det cyniskt? Jag föredrar ändå det, den blasérade blicken som gör att man kan sätta sig själv i rollen både som stenkastare och som ordningsmakt, och då istället välja att lämna sitt uppdrag i dramat.

Tjugotre år efter uruppförandet av Hamletmaskinen i Berlin har speglandet och ifrågasättandet av klassiska pjäser blivit ännu vanligare än då. Säkert var pjäsen omskakande när den kom. Idag är den ett av flera liknande verk, men ändå ett av de bättre och förvånansvärt tidlös, trots sitt politiska innehåll.

Länk till Stadsteaterns sida om Hamletmaskinen

Bonuskonsert i Konserthuset 2013

För oss som har abonnemang i Konserthuset är inte nöjet slut när vi har hört alla konserter i de välsammansatta serier. Vi bjuds också på en extra konsert mot slutet av säsongen - en verklig bonus att tacka för! Årets tema för styckena var minst sagt sagolikt.

Anna-Maria Helsing

Första stycket var Jean Sibelius underbara En saga op 9 (1901). Den kan låta ljus och klar, men dirigenten Anna-Maria Helsing drev den litet långsammare och tyngre än jag är van vid, vilket gjorde musiken spännande på ett nytt sätt. Partierna i svaga nyanser blev mycket svaga och avlägsna men glödde ändå, och det långa mer framåtdrivande partiet blev oerhört energiskt.

Likaledes kraftfullt lät Carl Nielsens Saga-dröm op 39 (1908), men något lättare och mer dansant. Och allra mest dansant lät förstås Hilding Rosenbergs Danssvit ur Orfeus i sta'n (1938), ett skönt modernt stycke som kan mäta sig med Gershwins Rhapsody in Blue. De ingående styckena i Rosenbergs svit har sinsemellan mycket olika karaktär, och både musiken och orkestern fick visa sin bredd. Det var en bra avslutning på en kort men intensiv och givande konsert!