Det jag har varit fascinerad av i Jens Fänges bilder är att de verkar avbilda en annan värld, en som är litet lik vår men följer helt andra regler. Det är som att man har vaknat upp i en dröm och inget är som vanligt - för jag, betraktaren, är också i den här världen och måste följa dess villkor. Alla andra personer som avbildas i tavlorna verkar både ha tydliga roller och vara lika osäkra som jag på vad som gäller.
Den känslan blir maximalt förstärkt i Jens Fänges separatutställning på Galleri Magnus Karlsson; hela väggar är fyllda av speglingar av andra (galleri-)väggar, och utställningen har namnet Förvandlingsrummet/Room of Transformation.
Tavlorna visar salar med golv och väggar i klara färger och fina geometriska mönster. Men färgerna är litet, litet onaturliga, och mönstren är både lockande och tvingande. De har smittat av sig på klädedräkterna hos personerna som befinner sig i rummen. Här och där står en ensam sko eller ett tomt, tippat glas. Är de kvarglömda eller skall det vara så?
På väggarna i tavlornas rum hänger andra tavlor med andra surrealistiska motiv. Man ser verken (liksom golvmönstren) flera gånger i de olika tavlorna, om än på olika platser. Men surrealismen i motiven är inte begränsade i tavlorna utan finns även utanför dem, i "verkligheten": en Escher-liknande loop av händer som drar av varandras kläder, en pietá-scen där ansiktet på den som håller om den andre har suddats ut och blivit ett med bakgrunden. I en madonna-liknande bild har kvinnan sällskap av två barn, och barnet med gloria klättrar glatt på hennes rygg.
Hör någon hemma i de rummen? Personerna på motiven verkar lika tyngda av förvirring och kafkaliknande regler som jag skulle vara. Vad finns utanför salarna? Jens Fänges måleri är ytterligt originellt. Om något så påminner det mig om Marie-Louise Ekman, som med klara färger och till synes enkla motiv förmedlar en underton av djupt allvar. Jag tycker att Jens Fänge är en av Sveriges mest intressanta samtida konstnärer.
Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Jens Fänge
Den känslan blir maximalt förstärkt i Jens Fänges separatutställning på Galleri Magnus Karlsson; hela väggar är fyllda av speglingar av andra (galleri-)väggar, och utställningen har namnet Förvandlingsrummet/Room of Transformation.
Tavlorna visar salar med golv och väggar i klara färger och fina geometriska mönster. Men färgerna är litet, litet onaturliga, och mönstren är både lockande och tvingande. De har smittat av sig på klädedräkterna hos personerna som befinner sig i rummen. Här och där står en ensam sko eller ett tomt, tippat glas. Är de kvarglömda eller skall det vara så?
På väggarna i tavlornas rum hänger andra tavlor med andra surrealistiska motiv. Man ser verken (liksom golvmönstren) flera gånger i de olika tavlorna, om än på olika platser. Men surrealismen i motiven är inte begränsade i tavlorna utan finns även utanför dem, i "verkligheten": en Escher-liknande loop av händer som drar av varandras kläder, en pietá-scen där ansiktet på den som håller om den andre har suddats ut och blivit ett med bakgrunden. I en madonna-liknande bild har kvinnan sällskap av två barn, och barnet med gloria klättrar glatt på hennes rygg.
Hör någon hemma i de rummen? Personerna på motiven verkar lika tyngda av förvirring och kafkaliknande regler som jag skulle vara. Vad finns utanför salarna? Jens Fänges måleri är ytterligt originellt. Om något så påminner det mig om Marie-Louise Ekman, som med klara färger och till synes enkla motiv förmedlar en underton av djupt allvar. Jag tycker att Jens Fänge är en av Sveriges mest intressanta samtida konstnärer.
Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Jens Fänge
Det här måste jag se. Jens Fänge är intressant
SvaraRadera