Igår uppfördes Brahms Ein deutsches Requiem i Stockholms Konserthus av Kungliga Filharmonikerna och Eric Ericsons kammarkör. Jag har lyssnat mycket på detta verk och sett fram emot konserten ända sedan jag såg den i säsongsprogrammet. Men tyvärr blev jag sjuk och kunde inte utnyttja min dyra, dåliga biljett, och lördagens konsert är utsåld. Medan jag grämer mig över att ha missat konserten försöker jag glädja mig åt den stora publik som ändå får höra requiemet.
När Johannes Brahms mellan åren 1865 och 1868 skrev sitt requiem, undvek han strukturen från katolska dödsmässor, med Kyrie, Agnus Dei och andra liturgiska stöttepelare. Istället valde han själv texter från Bibeln och sammanställde dem till en egen meditation över livets förgänglighet, sorg, och hoppet om frälsning.
Av de ingående delarna i verket är det den andra satsen som griper mig mest: Denn alles Fleisch, es ist wie Gras, på svenska Allt kött är hö. Satsen slutar i hoppfulla klanger till orden ewige Freude, men det är den solemna titeln och dess musik som fascinerar. Satsen inleds med dova, tunga ackord, som följs av några försiktigt positiva klanger. Men strax följer körens sång, försiktigt avvaktande men djupt seriös. Så bygger ett crescendo upp till den magnifika strofen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras. Den ståtliga inramningen gör att uttalandet känns definitivt, dock inte menat för att skapa hopplöshet. Ändå, jämfört med de hoppingivande mellansticken i satsen är det den oundvikliga domen, Allt kött är hö, som är budskapet att kontemplera.
När Johannes Brahms mellan åren 1865 och 1868 skrev sitt requiem, undvek han strukturen från katolska dödsmässor, med Kyrie, Agnus Dei och andra liturgiska stöttepelare. Istället valde han själv texter från Bibeln och sammanställde dem till en egen meditation över livets förgänglighet, sorg, och hoppet om frälsning.
Av de ingående delarna i verket är det den andra satsen som griper mig mest: Denn alles Fleisch, es ist wie Gras, på svenska Allt kött är hö. Satsen slutar i hoppfulla klanger till orden ewige Freude, men det är den solemna titeln och dess musik som fascinerar. Satsen inleds med dova, tunga ackord, som följs av några försiktigt positiva klanger. Men strax följer körens sång, försiktigt avvaktande men djupt seriös. Så bygger ett crescendo upp till den magnifika strofen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras. Den ståtliga inramningen gör att uttalandet känns definitivt, dock inte menat för att skapa hopplöshet. Ändå, jämfört med de hoppingivande mellansticken i satsen är det den oundvikliga domen, Allt kött är hö, som är budskapet att kontemplera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar