The Dark Knight Rises

Christopher Nolans Batman-trilogi är den mörka kontrasten till de serietidningsgrälla Batman-filmserien som Tim Burton startade 1989. Det var precis vad som behövdes efter att filmerna blivit mindre och mindre seriösa med varje ny Läderlapp; Batman Begins med Christian Bale som en Bruce Wayne som verkligen kämpat sig fri från ett underläge och inte var rädd för att bli smutsig. Men redan i nästa film, The Dark Knight, blev tonen så cynisk att den berörde mig ganska illa. Psykopaten till Joker höll hela staden i skräck med sina spratt som lät offer och förövare blandas och bli bådadera med mönster efter de fåniga SAW-filmerna, för att låta det framstå som att vi alla är lika goda kålsupare.

Hur skall man toppa detta? Ännu en hänsynslös, skräckinjagande mördare, ledare för ett gäng av hängivna brottslingar, dyker upp i Gotham City. Steg för steg erövrar de vad de behöver för sin slutliga plan, och varje steg innebär ett spektakulärt brott i stor skala, med spillda människoliv i sina spår. Med inspiration från verkliga händelser i nutid, som upploppen i London och de instängda gruvarbetarna i Chile, tar sig filmen fram till en "folkets revolution" där skränande massor slår sönder värdesaker i välbeställdas hem och ställer dem inför improviserade tribunaler, när filmens skurk Bane låter invånarna i Gotham City skapa sin egen rättvisa.

Vi får inte se några upplopp på sjukhus och i livsmedelsaffärer, så konstigt nog verkar mat och medicin räcka under de månader detta pågår. Men i ett tillstånd av anarki, utan långsiktig planering eller pålitligt rättssystem, vill varken jag, samhällets svagaste eller Batman leva i, och det finns en deadline att arbeta mot.

Man har verkligen lyckats skapa en oerhört svår situation för Batman att försöka slå tillbaka från, och jag sitter och funderar på hur han skall lyckas. Det allvarliga läget understryks av att man istället för maffiga vyer av explosioner och fighter bjuder på ödesmättade scener och många svåra motgångar men få segrar för Batman. Utan att säga att den nästan tre timmar långa filmen känns för lång, kan jag ändå önska att inte alla huvudrollsinnehavare behövt berätta i förtroende om sin svåra barndom, hur relevant det än skulle visa sig vara för upplösningen.

Den stora ljuspunkten i filmen är Catwoman. Hennes historia börjar vid sidan om, men vävs djupare in i handlingen för varje scen. Nej, hon framstår inte som sympatisk, men intressant och mångfasetterad, och Anne Hathaway spelar henne väl. Jag unnar Batman varje möte med henne, som ett avbrott från alla ränksmidare som vill övermanna, krossa och förstöra med outsinligt hat och kraft.

Många tycker om Christopher Nolans Batman-filmer för att de är så mörka. Jag förstår dem, och tycker att Batman Begins var en pärla, men värjer mig mot den tilltagande cynismen i de andra. När så många bra actionfilmer haft premiär i sommar hamnar inte The Dark Knight Rises bland de tre bästa för mig.