Snow White and the Huntsman

Sagor är en eftertraktad källa till filmidéer, inte bara för att de är berättelser vi hört och vant oss vid sedan vi var barn, utan för att de målar upp dramatiska scenarier där det är lätt att se och identifiera sig med det goda mot det onda. Grundberättelserna i sagorna har använts i modernare tappningar, men varför inte spela upp sagorna rakt av? Det är det flera regissörer som har gjort just i år, och Snow White and the Huntsman är ett av resultaten.

Nu har man skrivit om och fyllt ut berättelsen om Snövit för att få till en fulllängdsfilm. Faktiskt har man fyllt ut sagan litet väl mycket, för filmen är över två timmar lång, och på mitten känns den litet för långdragen. Visst har man tänkt ut intressanta förvecklingar, men några av sidohistorierna kunde ha kortats eller strukits.

Det allra bästa med filmen är den första halvtimmen: vackra scener i sobra toner av svartvitt med kontrasterande färgklickar, precis som Snövits mammas blod mot snön. Varken kameran eller jag får nog av de utsmyckade dräkterna och gobelängerna mot kungaborgens gedigna murar. Och ännu bättre blir det när den nya drottningen Ravenna kommer till hovet och svekfullt stjäl åt sig makten! Likt forna tiders drottning Turandot drivs hon av ett outsinligt hat mot män, män som krossar kvinnors hjärtan och kastar dem åt sidan, och skyddar sig med en besvärjelse som låter henne hålla sig ung och oförstörbar till ett grymt pris.

Redan som vanlig dödlig hör Charlize Theron till de allra vackraste kvinnorna i världen. Nu är hennes skönhet förstärkt av magi, juveler och tillspetsade replikväxlingar. Jag brukar nästan aldrig heja på the bad guy, men det är svårt att inte fascineras av Ravennas iskalla beräkning och sinne för dramatik. Hon går från ljuv till trasig till galen utan att tveka. Till vår stora lycka är Charlize Theron ju också en bra skådespelerska, och ger trovärdighet åt såväl drottningens intensiva viskningar som hennes skrämmande vredesutbrott.

Trots att filmen är fylld av magi är det allra mest svårbegripliga hur "vackrast i landet" kan vara Kristen Stewart som spelar den tonåriga Snövit. Jag hör till dem som retar mig på hennes ständigt sura uppsyn, och i många scener märks det att hon saknar närvaron för att göra replikerna trovärdiga. Visserligen får inte Snövit mycket tid på sig att visa sin personlighet innan filmen låter henne locka alla att älska henne, men en bättre skådespelerska hade kunnat göra henne mer trovärdig OCH vacker på samma gång.

Redan innan premiären berättade några av dvärgarna (eller rättare sagt skådespelarna bakom dvärgarna) att de skrivit kontrakt för tre filmer, och nu vet vi att det kommer att spelas in en uppföljare. Går det att hitta en lika magnifik skurk som Ravenna/Charlize Theron? Kanske får Snövit storhetsvansinne och måste kämpas ned av oroliga dvärgar och älvor? Kanske får vi se mer av den läskiga Svarta Skogen eller älvornas glänta, som var så mjuk och välkomnande att till och med KStew log. Det fanns små glimtar av historie- och mytbildning, men även antydningar till kärlekstrubbel. Jag hoppas mer på fjärils- och svampskogen än Snövit och de sju hjärtesorgerna. Den här filmen var i alla fall vacker och underhållande att se.